FÖRANING OM OLYCKA
Moa vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, hur mycket hon än vred sig. Om det var en mardröm eller något annat oanat orosmoln som rörde om, visste hon inte. Hjärtat dunkade som om skorna var för små, tårarna rann utan stopp. Varför det kunde hon helt enkelt inte säga. Här plötsligt låg något tungt och kvävande över bröstet, en ilande känsla av att något hemskt var på väg kastade sig över henne.
Moa gick fram till spjälsängen där hennes lilla son sov. Vilgot, lilla sötnosen, log i sömnen och smackade för sig så underligt gulligt. Moa rättade till filten och smög ut till köket. Utanför fönstret var det kolmörkt, sådär som det bara kan bli i ett svenskt småstadskvarter vintertid.
Moa, kan du inte sova igen? hördes Fredriks röst trött bakom henne.
Åh, det är det där igen! Jag förstår inte vad det är med mig, Fredrik, viskade Moa.
Kanske är det klassisk efter-graviditetsdepp? försökte han skämta, sådär som svenska män ibland gör när orden inte räcker till.
Tror knappast det. Vilgot är ju redan ett halvår ingen depression tidigare, varför nu?
Ja, det kan vara hormoner, eller kanske nerverna. Du ska se, det ordnar sig! Du oroar dig i onödan som vanligt!
Men jag är rädd, Fredrik, mumlade Moa och kramade honom.
Det blir bra lilla du, jag lovar, sa han och höll om henne.
Tre veckor senare ringde sjuksköterskan från BVC. Moa och Vilgot hade precis varit på halvårskontrollen, tagit prover och koll hos läkare. När sköterskan ringde, fick Moa en isande känsla.
Har det hänt något? frågade hon, redan fylld av oro.
Moa, det är nog ingen fara du, läkaren förklarar allt! svarade sköterskan med det där förnumstiga tonfallet.
Väl på vårdcentralen låg sjukhusmörkret tungt och kön till barnläkaren sniglade sig fram, precis som på alla svenska vårdcentraler. När de äntligen kom in var Moa spänd som ett dragspel.
Sätt dig ner, sa läkaren dämpat. Moa Junedahl, vi behöver ta fler prover på Vilgot. Oroa dig inte, men vi vill dubbelkolla vissa värden.
Vad har hänt?! flämtade Moa. Nu förstod hon varför hennes föraningar varit så starka.
Vilgot har för höga vita blodkroppar, andra provsvar oroar oss också. Ni behöver åka in till barnonkologen på regionsjukhuset i Uppsala för vidare utredning.
Moa minns inte hur hon tog sig hem. Fredrik stod redan i hallen, han hade fått hennes sms och släppt allt på jobbet.
Moa, vad har hänt?! frågade han direkt.
Tårarna rann, men Moa brydde sig inte om att torka dem.
Vi skickas till onkologen, snyftade hon.
Men det kanske är falskt alarm! Bara tester! försökte Fredrik.
Nej, det här är inte bara för att kolla jag har känt detta på mig, viskade hon matt. Bara inte vetat vad…
Moa höll om sitt lilla barn och grät bittert. Vilgot snusade tungt vidare i sömnen, ovetande om vad som väntade.
Akut leukemi, konstaterade den gråhårige överläkaren på Akademiska. Vi måste inleda behandling omedelbart.
Moa bröt ihop. Hon kunde inte fatta att detta var på riktigt. Första omgången cellgifter gavs på sjukhusets intensivvårdsavdelning, och Moa fick inte ens vara där. Hon blev sittande på en blå plaststol utanför dörren.
Åk hem och vila! bad sköterskan. Du får ändå inte gå in till honom nu.
Men jag kan inte! Vad ska jag göra hemma utan min son?
Moa och Fredrik hade varit gifta i åtta år. Lika mycket som Moa längtat, lika lång tid tog det innan Vilgot kom till. Läkare, provtagningar, men inget udda hittades det dröjde ändå hela åtta år. Graviditeten var en märklig blandning av eufori och skräck. Fredrik lät henne inte lyfta något tyngre än en tekopp. Sista månaden blev Moa inlagd, läkaren oroade sig för för tidig födsel. För ett halvår sedan hade Vilgot äntligen fötts, efterlängtad och älskad. Han döptes till minne av Fredriks pappa, som omkommit i en bilolycka några år tidigare.
Moa, man ska inte döpa barn efter någon som gått bort tragiskt, sa hennes farmor sorgset när hon fick höra namnet.
Farmor, lägg av! Det där är ju bara vidskeplighet! fnös Moa, så där kavat som bara svenska mödrar kan.
Nu satt hon där vid Vilgots säng, medan pojken snabbt förlorade sitt babyhull och blev blek under de mörka ringarna. Moa grät, tårarna torkade aldrig. Hon fick bara komma in till honom efter envist tjat huvudläkaren ville inte utsätta Vilgot för risk medan hans immunförsvar var kört i botten. Men till sist orkade ingen längre hålla henne borta och hon släpptes in.
Nästa dag kom beskedet från överläkaren Lars-Göran:
Sådana här operationer görs inte här i Sverige!
Var görs de då? pressade Moa.
I Israel. Det är där man har den expertisen. Men det är ofantligt dyrt.
Förbered papperen, vi får lösa pengarna, svarade Moa, iskall av beslutsamhet.
Remisser och journaler skickades till en klinik i Israel specialiserad på barnleukemi. Svaret kom: De kunde operera Vilgot, men priset var hisnande över tre miljoner kronor.
Moa, vi får knappt ihop en fjärdedel om vi säljer både lägenheten och bilen, sa Fredrik uppgivet. Men jag har redan lagt ut annonsen.
Men vi har inte mer än två månader! Vi måste, Fredrik. Vi måste!
Alla hjälpte till att samla, Fredriks och Moas jobb, lokala hjälporganisationer, bageriet runt hörnet och gamla skolkompisar. Kommunen bidrog, volontärer drog in mer pengar. Totalt fick de ändå bara ihop drygt hälften. Klockan tickade det började bli bråttom.
Moa, åk ni, jag skickar mer om och när jag får tag på en köpare till lägenheten! sa Fredrik.
Hela lilla byn uppe i norra Uppland stöttade, men summan var närmast overklig att få ihop i svenska mått mätt.
Med Vilgot i famnen reste Moa till Israel i förhoppningen att mirakel är till för verkligheten. Någon månad kvar till Vilgots ettårsdag.
På sjukhuset fanns fler skandinaviska föräldrar. I rummet bredvid låg Elin och hennes treåriga pojke, Tage, från Sundsvall. Elin och hennes familj hade lyckats samla ihop till operationen, men i deras fall hade sjukdomen upptäckts sent, och operationen blev hela tiden uppskjuten.
Gråt inte, peppade Elin. Allt ordnar sig, du kommer ta med Vilgot på både cirkus och Kolmården. Tage älskade björnarna där vi satt säkert en halvtimme vid inhägnaden. Det var då jag förstod att något var fel: blod från näsan för första gången… Sen blev det bara värre. Stängde ute all oro, ville inte låtsas om. Det är mitt fel, snyftade Elin.
Elin, du får inte tänka så. Vi ska dit tillsammans och hälsa på alla björnar, tröstade Moa, även om inga ord i världen egentligen hjälpte.
Några dagar senare försämrades Tages tillstånd drastiskt. Han rullades i ilfart till intensiven, Elin släpptes inte in. Hon satt utanför och grät tyst.
Elin, kom, lägg dig lite, snälla, bad Moa.
Jag måste sitta här. Han känner att jag är nära, det vet jag, svarade Elin.
Men Elin vägrade flytta sig. Till slut fick hon lugnande, sedan satt hon mest tyst och stirrade ut i luften och väntade på mirakel.
Senare samma kväll ringde Fredrik.
Moa, jag har fått loss ungefär 100 000 kronor, sade han. En yngre familj har tittat på lägenheten, jag har dragit ner priset, de sa att de återkommer snart.
Okej…, började Moa. Men knappt hade orden lämnat hennes läppar förrän de avbröts av ett skräckslaget skrik ute i korridoren. Hon tappade telefonen, Vilgot vaknade till och grät. Moa smekte honom på håret tills han somnade om, sedan rusade hon ut i hjärtat förstod hon vad som hänt, fast hon vägrade tänka tanken.
Elin satt på knä utanför intensiven och vrålade ut sin förtvivlan. Sköterskor försökte tvinga i henne nåt att dricka, försökte ge en spruta, men Elin hörde inte. Smärtan i hennes blick var värre än något Moa sett.
Elin, håll ut! grät Moa och kramade om henne. Du måste fortsätta, för Tages skull!
Vad är det för mening längre?! Min pojke är borta! Det är mitt fel! Hur kan jag leva efter det?! grät Elin, otröstlig medan lugnande fick verka.
Den natten kunde Moa inte sova. Hon vakade bredvid Vilgots säng, ville memorera honom för alltid.
Nästa dag kom Elin in. Hon grät inte längre. Det där barnsorgsutmattade uttrycket, som påminde om bilder av kvinnor från förr, låg över hela henne.
Jag hoppas allt går bra för Vilgot, viskade Elin när hon gick, han har en chans, ta den. Själv ska jag ta hand om Tages grav du får läsa det här brevet när du orkar, sade hon och gav Moa ett förseglat kuvert.
Moa öppnade omsorgsfullt brevet senare:
“Kära Moa! Jag önskar så att Vilgot får leva. Han får leva för både Tage och sig själv: växa upp, springa, spela fotboll och åka skidor. Besök gärna Kolmården och hälsa från oss till stora svarta björnen! Pengarna i kuvertet det blev aldrig min sons räddning låt dem hjälpa dig nu.”
Moa grät. Av lättnad, för att Vilgot skulle kunna opereras, och av sorg för priset pengarna kommit med var så oändligt högt.
Fredrik, sälj inte lägenheten! sa hon till honom på telefon dagen efter. Vi kommer behöva ett hem när vi kommer hem igen!
Men pengarna? frågade han förvånat.
Det löser sig, allting ordnar sig!
För första gången på månader hörde Fredrik något i hennes röst som lät som hopp.
Operationen blev av dagen efter Vilgots ettårsdag. Moa, liksom Elin tidigare, tillbringade dagarna utanför intensivvården. Men den här gången lutar det åt ett lyckligt slut. Gradvis släpptes hon in till Vilgot, och de kunde flyttas till gemensamt rum. En lång karantän och rehabiliteringstid väntade, men det kändes som småsaker nu för operationen gick vägen.
Vilgots gnista återvände, han började leka, äta, och för första gången på länge han log. När han sa något som liknade mamma brast Moa ut i gråt. Ett mirakel, på svenskt vis.
Bjönn! sa Vilgot och pekade på den enorma svarta björnen i buren.
Nej du, det heter björn, skrattade Moa.
De var på Kolmården, samma djurpark där en gång lilla Tage suttit och tittat.
Hej på dig, björnen, från Tage, viskade Moa och log igenom tårarna.
Vilgot sprang omkring, käkade glass, satt på Fredriks axlar och utforskade varje hörn av parken. Nu fylldes livet av nya, barnsliga glädjeämnen. Sjukhuset det fick vara historia. Bara ibland, tidiga morgnar när Vilgot andades tungt i sömnen, kände Moa hur gammal oro smög sig in. Men den stillade sig. Livet låg framför för Vilgot, och för den lilla pojke som gett honom en framtid.
