Flickvännen kan inte de mest grundläggande sakerna… Vad borde jag göra? Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att följa regeln: man talar gott eller inte alls om de döda. Jag lovade också en sak till – att oavsett vilken svärdotter som kommer hem till mig, skulle jag aldrig bli som min egen svärmor. Men en sak är intentioner, en annan är själva livet. Min enda son, Alexander, fyllde 25 och tog hem en flickvän i början av sommaren. Trogen mitt beslut att inte lägga mig i, tog jag emot henne med öppet hjärta och halvslutna ögon. Jag bestämde att jag inte skulle titta snett på henne, inte leta fel, inte ge henne lektioner – allt sådant hade min avlidna svärmor hållit på med tills vi till slut inte stod ut med varandra. Jag vill inte köra bort varken Alexander eller hans flickvän. Ärligt talat tycker jag till och med om att göra kaffe till dem båda, vet vem som vill ha vad till frukost, och skämmer bort dem på lördagar eller söndagar, men vardagarna har jag fullt upp. Så då försöker jag försvinna – med min man till sommarstugan vid sjön, till en väninna, eller hem till mamma för att koka sylt och lägga in gurkor, så de får tid själva hemma. Men så hände något – lite komiskt, men ändå tankeväckande – som jag bara måste dela med mig av. En kväll visade flickvännen stolt upp en ny blus hon köpt på väg hem från jobbet. Den var inte dyr, och hade blivit ännu billigare eftersom en knapp fattades. Hon provade den, den satt jättefint och var verkligen klädsam. Nästa dag, en fredag när vi skulle gå bort tillsammans, undrade jag om hon ville ha på sig nya blusen… Men nej – hon kunde inte sy i knappen. Ja, det råkade slinka ur mig – hur kan en 22-årig tjej inte ha nål, tråd eller knappar hemma? Hur ska det bli imorgon, hjärtat? Hur ska hon kunna ta ansvar för ett hem, för familjen, hur ta viktiga beslut? Nu vet jag inte vad jag ska göra – ska jag bara sy fast knappen utan att fundera, visa henne hur man gör, eller låta henne själv välja om blusen ska hänga oanvänd i garderoben? En sak är säker – jag vill inte bli en elak svärmor. Jag har sett det och det är inget för mig.

Vet du, ibland funderar jag på hur livet förändrats sen min svärmor gick bort för några år sedan. När vi hade tagit farväl lovade jag mig själv två saker: att behandla min sons framtida partner schysst, och aldrig göra som min egen svärmor gjort mot mig.

Jag trodde verkligen på det där när jag sa det att om en svärdotter någonsin flyttade in hos oss skulle jag aldrig bli så där vass och dömande.

Men du vet själv hur det är ens bästa intentioner krockar lätt med verkligheten. Min son, Emil, fyllde 25 i våras och blev kär i en tjej. Hon heter Maja, och han tog hem henne till oss i början av sommaren.

Jag har verkligen försökt att inte lägga mig i deras relation. Jag vill att de ska känna sig välkomna och fria vill inte vara den där besvärliga svärmodern som jämt har åsikter om allt. Jag var fast besluten att inte bli som min svärmor var mot mig.

Så jag håller mig på min kant, men ändå skämmer jag bort dem ibland. Jag tycker om att fixa kaffe åt dem på helgerna, och jag vet precis vem som gillar vad till frukost. När jag hinner unnar jag dem små godsaker på lördagsmorgonen, men vardagarna springer ju förbi.

Och ibland passar jag och min man Anders på att sticka iväg till stugan vid sjön eller hoppar in till mamma på Söder för att syra gurka och koka sylt så Emil och Maja får ha huset för sig själva.

Nu till det jag egentligen ville berätta. Det handlade om nåt rätt oväntat men som satte igång en massa tankar hos mig. En kväll visade Maja upp en fin stickad tröja hon spontant köpt på väg hem från jobbet. Riktigt fin, och fynd dessutom för en knapp femtiolapp för sänkt i pris var den, eftersom en knapp saknades.

Hon provade den, snurrade runt och jag tyckte den var så himla snygg på henne. Nästa dag, när vi skulle hem till min moster på fika, frågade jag om hon ville ha på sig tröjan. Då berättade Maja lite förläget att hon nog väntar, för hon hade ingen aning om hur man syr fast en knapp.

Jag blev paff! Här är en 22-årig tjej och hon har inget syset, inga nålar eller tråd hemma. Hur ska det bli i framtiden, tänkte jag? Hur tar man hand om ett hem och familj om man inte kan något så grundläggande? Ja, du hör ju hur tantig jag låter nu, och det är väl just det jag inte vill bli.

Så nu står jag här och undrar borde jag bara sy i knappen åt henne och låta saken vara, eller kanske visa hur man gör och hoppas hon vill lära sig? Eller ska jag hålla mig helt utanför, så vill hon ha tröjan får hon själv lösa det där med knappen?

En sak är säker, och det är att jag vill verkligen inte bli en sån där sur svärmor som bara gnäller. Jag har sett den sidan och det passar inte mig, det räcker gott och väl med en sån per generation tycker jag.