Ju längre bort, desto närmare
Vet du vad, min kära pojke! Om nu jag stör er så mycket, finns det bara en sak att göra. Ingen idé att springa runt mellan döttrar eller vänner längre, och jag tänker verkligen inte börja leta efter någon gubbe åt mig själv. Titta bara så ni klurat ut att gifta bort mig på äldre dar!
Men farmor, det är ju precis det jag och mamma har sagt länge! Flytta in på äldreboende, vet jag. Det löser sig lätt, skriv huset på mig, så ordnar mamma ett rum åt dig där, och då får du grannar att prata med och slipper vara i vägen för mig.
Nej du, jag tänker inte lämna mitt lilla hus. Så här blir det, Simon. Om jag nu stör dig så mycket, så finns där sju vägar från mitt trappsteg. Du är ung och smart leta efter en lägenhet, bo som du vill.
Ville du inte plugga, då är det bara att jobba. Ta hem nya flickvänner varje vecka om du vill. Snart fyller jag sextiofem, och allt jag vill är lugn och ro. Jag har vandrat runt tillräckligt, nu är det dags att komma hem igen. Det är inte meningen att ni unga ska köra ut mig ur mitt eget hus och bo här på min pension med era flickvänner.
Min pension är inte gjord av gummi. Så du har en vecka på dig. Hittar du inget sov över hos vänner eller din, vad heter hon nu igen, flickvän? Bara inte här inatt. Ni hittar på det ena med det andra, försöker gifta bort mig, eller vill skicka mig till hemmet!
Simon försökte säga något men Lidia Johansson lyssnade inte mer, gick tyst in i sitt lilla rum och stängde dörren. Huvudet värkte hemskt. Tablett borde hon ta, men då måste hon ut i köket och hon ville inte springa på barnbarnet. Hon scannade av sitt lilla rum och upptäckte en plastflaska med några klunkar Ramlösa kvar. Nej men titta, precis lagom till en liten slurk.
***
Lidia var själv förvånad över sin plötsliga bestämdhet. Det hade ju bubblat länge, och nu kom allt ut. Två år hade hon bitit ihop, sprungit mellan ena dottern och den andra, ibland fast på en väns soffa, men så fort någon började antyda att kanske du stannar lite länge nu, mamma, for hon hem igen.
Och nu styrde barnbarnet Simon, tjugo år och full av idéer om kärleken och framtiden, runt i hennes lilla stuga. Först var det Clara, sedan Felicia, sedan Linnea, och så var det farmor som förstörde stämningen med hostningar och kaffebryggande.
Kan du inte åka bort några dagar, farmor, så tar jag och Stina huset ikväll? Eller är det Emma? Eller Lovisa? (Det var olika varje vecka.)
Så Lidia satt hos sin kusin, sin granne, eller hos en gammal kollega till långt in på natten, bara för att inte störa ungdomarna. Det var roligt i början, men två gånger i veckan blev snabbt för mycket för alla. Lidia kände själv hur hennes värdinnor tröttnade.
***
När ingen längre var glad att ta emot henne, föddes hennes äldsta dotters andra barn. Livet i Stockholm, bolån och en sjuåring inte läge för mammaledighet. Då var farmor mer än välkommen.
Lidia for till huvudstaden. Först var det bara uppskattning: varma middagar, rena golv, välkammade barn. Men efter ett par månader började svärsonen, tio år yngre än henne själv, muttra högt.
Lidia! Kan du inte sluta köpa såna där korvar? Man får ju magknip. Kan du inte laga riktigt mat när du ändå är hemma hela dagen?
Lidia, för mycket köttbullar är också slösaktigt, du köper för mycket och maten blir dyr. Var lite sparsam!
Lidia, tänk om jag vore ko, skulle du bara laga grönsaker då? Lite mer kött behövs det är ekonomin som räknas men man måste leva också!
Så pågick det om allt. Du sitter ju hemma hela dagarna med barnen, Lidia! Kan du inte hjälpa storasyster också? Varför betala för läxhjälp om vi har en farmor?
Och så fick Lidia höra att hon pratade för mycket i telefon, att hon klädde sig gammaldags och pinsamt, att hon åtminstone kunde ge barnbarnet en tjuga på fickan så hon slapp höra klagomål.
Att klaga till dottern var lönlöst hon ville inte stöta sig med maken, hon hade ju kämpat för att få honom. På sin höjd kunde hon viska, när ingen hörde: “Ha tålamod, mamma. För min skull.”
När yngsta barnbarnet började på förskola behövdes farmor inte längre. Svärsonen sade öppet: Tack, Lidia nu klarar vi oss själva.
Lycklig vände Lidia hem. Äntligen skulle hon få rå sig själv. Men Simon, äldsta dotterns son, hade redan ockuperat huset med flickvän och skuldberg efter sig. Elen riskerade att stängas av, röran trotsade all logik.
Farmor tog lån, betalade allt, städade. Simon klagade ändå huset för litet, svårt att flirta med farmor hostande vägg i vägg. Sen ringde yngsta dottern från Göteborg, höggravid. “Kom hit, mamma. Jag behöver dig.”
Vad göra? Packa och åka. Tre månader senare trängde Lidia undan känslan av att inte längre vara önskad, reste hem av egen vilja. Simon surade.
Kanske hade Lidia fortsatt tåla allt, om inte en särskild kväll kommit emellan.
***
Simon, jag går till grannen ikväll hon fyller år. Lås dörren, jag smyger in genom bakdörren sen.
Kan du inte sova över hos henne, så vi får vara ifred ett tag?
Jag har ju bara varit hemma en vecka!
Men det räcker väl, va? Du kan sova över, eller hur?
Nej, jag kommer hem.
Festen blev lång. Först på konditori, sedan hem till födelsedagsbarnet, skratt och minnen om ungdomen ingen ville prata om bekymmer. Men då ringde Lidia dottern eller snarare, hon ringde grannen. Katja tog emot samtalet, svarade viskande på verandan. Sedan gick hon tillbaka in med ett fårat leende:
Lidia, din dotter Johanna ville bara att du stannade över hos mig i natt.
Men varför det? Jag har redan sagt till Simon att jag kommer hem.
Din Simon ringde henne och sa att de ville vara själva. Så Johanna ringde mig, bad att jag skulle hålla dig kvar. Stanna lite, låt ungdomarna vila från dig, så hinner vi prata du och jag.
Det är inget att prata om, allt är bra.
När allt är bra, ringer inte barnen andra, ber dem hålla kvar sina mammor över natten. Förra veckan frågade Johanna också om jag kände någon ensam herre som letade sällskap med bostad, helst.
Nu berättade Lidia allt om dottern i Stockholm, om barnbarnet Simon, om hur hon levde två år utan att vara hemma men ändå alltid var i vägen någonstans.
Jag är ingen husbonde ens i mitt eget hem. Simon flyttade hem när han var sjutton, och i stan vart han ovälkommen. Fastnade här istället. Och nu har han aldrig pengar, aldrig jobb och bara jag får bekosta räkningarna.
Lidia sov inte över den natten, hon cyklade hem. Kvällen efter rann allt över hon sa allt, rakt upp och ner, till Simon. Simon ringde sin mamma, klagade, Johanna ringde hem och försökte skälla men Lidia sade samma sak till henne.
Så Simon flyttade ut: Räkna inte med att jag hjälper dig mer! var hans sista ord.
Lidia blev ensam. Men för första gången på länge kändes ensamhet som frihet, och äntligen kunde hon andas. Allt sitt liv hade hon släckt bränder åt andra. När döttrarna var små och hon inte gifte om sig, var det fel. När maken dog slet hon på egen hand. Hon ville bara väl, men hade råkat fostra egennyttiga barn.
Man kan inte bli gammal och bli utjagad från sitt eget hus vilken dröm är det? Hur kan man vara överflödig i sitt hem?
Efter ett tag kom Simon och bad om förlåtelse. Lidia hade redan förlåtit, men bjöd bara in honom på besök inte att flytta tillbaka.
Kom och fika, Simon, hur ofta du vill. Men bo, det gör du inte här längre. Du behöver flickvänner och framtid. Jag behöver lugn och ro.
Döttrarna ville också att hon skulle komma för att passa barnen, men Lidia sa nej. Ta hit dem, så passar jag här är frisk luft och här är jag min egen.
Ju längre bort, desto närmare, säger Lidia. Och visst tror jag att hon har rätt.
