Vuxentestet
Linnéa, varför följer du inte med oss och firar att projektet är avslutat? log Erik och blinkade mot henne.
För att, min käre vän, jag har en dejt ikväll, sa Linnéa, lite generad.
Det var oväntat! Erik blev förvånad. Han hade känt Linnéa i fem år nu, visste att hon var ensamstående mamma och aldrig visat att hon varit ute efter någon. Eller kanske hade hon det, men han hade inte lagt märke till det. Nåväl, vi ska inte hålla dig kvar. Hoppas allt går bra, sa han och vände sig mot de andra kollegorna. Ska vi gå?
Ja!
Låt oss gå nu!
Självklart! hördes det runt omkring, och de gick mot kaféet.
Erik gick tillsammans med de andra och log, men innerst inne stack det till av svartsjuka. Fast vad fanns det egentligen att vara svartsjuk över? Mellan honom och Linnéa hade det bara funnits arbetsmässiga och vänskapliga band.
Det här känns konstigt, tänkte Erik.
* * *
Den dagen kom han hem mycket senare än vanligt. Barnen rusade genast emot honom och ropade: Pappa har kommit hem! Kort därefter dök hans fru upp.
Erik, äntligen!
Hon kramade honom och gav honom en kyss.
Vi har hunnit vara ute och dessutom byggt det finaste skeppet. Och du är alltid borta, log Lovisa.
Jag har faktiskt varit iväg och tjänat pengar, muttrade Erik. Jag har rätt att jobba över så mycket jag vill.
Självklart har du det, höll Lovisa med.
Och du behöver inte förhöra mig, sa han syrligt.
Om någon hade frågat Erik varför han svarade så hårt just då, hade han inte kunnat svara. Inte ens han själv visste svaret.
Är det någon som har bitit dig? log Lovisa ljust.
Och då förstod Erik varför han betedde sig så. Han ville sudda bort hennes leende och få henne att känna sig lika nedstämd som han själv kände sig.
Nej. Bara trött. Se till att fixa maten, försökte han säga med vanlig ton och när Lovisa gick till köket, satte han sig på skohyllan och lutade huvudet i händerna.
Vad är det jag håller på med?, tänkte han skrämt.
* * *
Några dagar senare släppte känslan, och Erik insåg att hans ilska egentligen bara handlat om besvikelsen över att Linnéa inte ville följa med ut och fira projektavslutet med kollegorna. Nu var det ett nytt projekt som gällde, och han kastade sig in i det med allt han hade.
* * *
Linnéa, det ser ut som du måste jobba sent idag, sa han en dag. Jag behöver beräkningarna.
Förlåt, men idag måste jag till min mamma, svarade Linnéa och skakade på huvudet. Det är viktigt för mig. Jag kan komma in tidigare imorgon och fixa allt.
Okej, nickade Erik. Det är bra.
I själva verket irriterades han. Hur kunde hon prioritera bort projektet?
Är din mamma sjuk? frågade han.
Ja, hon är inte riktigt kry, svarade Linnéa och sänkte blicken.
Jag förstår, sa han. Att släppa iväg henne för att ta hand om en sjuk mamma kändes rimligt.
Men så visade det sig genom skvaller i fikarummet att hennes mamma inte alls var dålig, utan att Linnéa bara använt det som ursäkt för att slippa jobba sent.
Är det sant? Hon ska inte alls hem till sin mamma? undrade han förvånat.
Nej, hon drar iväg med sin nya karl, sa Johanna och pekade Erik mot fönstret. Titta där…
Erik gick fram och såg hur Linnéa lämnade kontorshuset. En ung man mötte henne, tog henne i handen och tillsammans gick de mot hans bil. De satte sig och åkte iväg.
Då kände Erik återigen det där obehagliga sticket av svartsjuka, fast nu var det ännu värre. Det var som om hela hans inre fylldes av känslan.
Herregud, det är sant! Hon har verkligen träffat någon, tänkte han.
Nåja försökte han få rösten att låta likgiltig. Vi slutar klockan sex, så alla får gå när de vill.
Sedan satte han sig vid sitt skrivbord och försökte koncentrera sig på jobbet. Förgäves.
* * *
Tiden gick. Erik blev bara mer och mer orolig inombords. Han förstod inte vad som hände med honom.
Det hade börjat som en vag oro bara han hörde Linnéas röst eller hennes namn plingade till på skärmen, började hjärtat slå fortare. Som det slog en gång när han först blev kär i Lovisa.
Kan det vara så att jag är förälskad? funderade han och skrattade bittert åt sig själv. Han, en vuxen man, hade fyllt fyrtio nyss. Han hade familj. Han älskade sin fru. Eller… nej. Han respekterade och litade på henne, kände tacksamhet men den där varma, galna, ungdomliga förälskelsen hade sedan länge försvunnit. Kanske gör den alltid det…
Oroligheten blev till sist kännbart starkare. Han upptäckte att han omedvetet rätade på ryggen när Linnéa klev in i rummet, ville att hon skulle lägga märke till honom. Allt oftare inledde han samtal, ville höra hennes åsikt, och efteråt ältade han varje ord, varje blick, som om någon dold mening gömde sig där.
En dag slog tanken till som en blixt:
Tänk om jag mött henne tidigare? Innan barnen?
Insikten kom som en chock. Jo, det hade kunnat slutat så. Han skulle långsamt, steg för steg, hittat ett svepskäl, en anledning, flyttat ut. Offrat allt för en chans med henne.
Med den tanken sköljde plötsligt skuldkänslan in över honom, kraftfull och svår att värja sig mot.
Han såg på familjefotot på skrivbordet. Lovisa, barnen, deras semester på västkusten. Alla log. Också han. Allt såg rätt ut. Men varför kändes det då som om han levde någon annans liv?
Han kunde inte förklara för sig själv varför känslorna överväldigade honom just nu, varför det var Linnéa och ingen annan. De hade jobbat ihop i åratal utan att han knappt tänkt på henne. Nu gick hon inte att tänka bort.
Inombords såg han sina värderingar krackelera. Han ville inte svika någon, inte förstöra sin familj eller allt det de byggt. Men känslorna gick inte att stoppa.
* * *
Den morgonen vaknade han tidigt. Rummet var mörkt, bara en tunn ljusstrimma letade sig in under gardinen.
Erik låg blickstilla och stirrade i taket. Linnéa fanns där hela tiden, till och med nu, mitt i hemmets trygga tystnad. Som en sticka innanför bröstet.
Han mindes gårdagen. Linnéa hade gått tidigare igen, tillsammans med sin nye pojkvän. Varje gång det hände kändes det som om något brast inombords.
Jag är på väg att förlora mig själv, tänkte han. Om jag inte stoppar det här nu, förlorar jag allt. Inte på en gång, men sakta. Jag blir kall, arg, främmande inför barnen, främmande inför Lovisa, främmande för mig själv. En dag kommer jag att hata det jag blivit. Och då är det för sent.
Han steg upp, klädde sig, gjorde kaffe och ställde sig vid fönstret. Ute var det stilla, mulet och ensamt. Då fattade han sitt beslut.
* * *
Va? Ska du byta avdelning? kollegorna samlades omkring Erik. Till och med Linnéa.
Det har blivit så. Det finns problem i en annan avdelning som jag ska hjälpa till att lösa, svarade han.
Men det är väl bara tillfälligt?
Självklart bara tillfälligt, nickade Erik, fastän han visste att tillfälligt ofta blir permanent.
Egentligen hade han tänkt säga upp sig helt, men insåg att det vore dumt. Han hade ett bra rykte, god lön och framtidsmöjligheter här.
Så han bad om överflyttning, i alla fall ett par månader. Han visste att det skulle hjälpa honom bryta det destruktiva mönstret där varje ord, varje blick från Linnéa fick hjärtat att rusa.
Han ville inte bli en sådan som förlorar allt på grund av ett begär. Inte en av dem som urskuldar sig med: Jag är ju bara människa Han visste att det här skulle gå över, även om det gjorde ont först. Det blir bättre sedan.
På kvällen, över middagen, sa han till Lovisa:
Jag vill vara hemma mer med dig och barnen. Jag vill inte vara på jobbet hela tiden längre.
Lovisa såg förvånat på honom.
Menar du det?
Ja. Jag har missat så mycket. Med barnen, med dig.
Hon sa ingenting, log bara lite grann och den där leendet berörde Erik djupt.
Han började följa med barnen till parken, hämta dem från skolan, vara med på skolans tillställningar som han tidigare motvilligt gått på. Han började prata med Lovisa om sig själv om sina arbetsdagar, tankar, funderingar. Han intresserade sig för hennes liv.
Ibland undrade han: Varför har jag aldrig gjort så här förr? Varför såg jag det som en tung plikt, istället för en chans att lära känna personen bredvid mig?
Han slutade inte att tänka på Linnéa. De tankarna försvann aldrig helt. Men nu blev de alltmer sällsynta. Ibland när han träffade henne på jobbet sköljde en lätt känsla av förundran genom honom, men inte svartsjuka. Bara påminnelsen: där är kvinnan som kunde ha blivit hans, men han valde familjen. Han var tacksam mot sig själv.
* * *
Erik! Hallå, Erik!
Erik stod i köpcentret på väg mot leksaksaffären, när någon ropade. Han vände sig om där stod Linnéa.
Erik! Var har du hållit hus? Hela avdelningen saknade dig. Det är över ett år nu!
Erik log. Han kände sig glad att träffa henne, men inget skavde inombords.
Hej Linnéa. Kul att se dig!
Hur mår du? frågade hon.
Bra. Nej, faktiskt riktigt bra, svarade han, och kände själv att det var sant.
Varför kom du aldrig tillbaka? Du var bästa chefen.
Jag behövde förändring, sa han kort. Och du då?
Jag? hennes leende blev bredare. Jag har gift mig. Han är en riktig klippa, och min dotter tycker verkligen om honom.
Erik nickade. Inga svartsjukekänslor. Bara ett stilla förvånat lugn, likt att möta en gammal vän som blivit någon annan.
Jag är glad för din skull, svarade han ärligt.
De pratade lite om företaget, om gemensamma bekanta och vardagen. Ingen av dem föreslog att fortsätta träffas på kafé. Båda förstod detta var slutet, eller kanske början på något nytt, helt utan varandra.
Efter att ha sagt hej då gick Erik vidare. Köpte presenten, gick ut i kylan, satt sig i bilen. Först då insåg han: Känslorna för henne var borta. Ingen smärta. Ingen längtan. Ingen önskan att byta liv.
Han såg på trafikljuset och människorna över gatan. Barnen som leddes hemåt. Och för första gången på länge kände han att han var precis där han borde.
Inte i någon idealiserad saga, utan i sitt eget verkliga liv svår, men hans.
* * *
Linnéa och Lovisa stod sida vid sida vid löpbanden. De hade länge gått till samma träningsklubb och ofta hamnat på samma pass.
Hur gick ert möte? frågade Lovisa.
Linnéa ryckte på axlarna.
Det blev inget särskilt. Han önskade mig lycka till, och det var allt. Så du vann, sa hon med ett leende. Din man är verkligen något extra, lade hon till.
Jag vet, svarade Lovisa och log tillbaka, med ett blink.
