Olika människor
Ellinor var speciell redan som liten tjej. Både Simon och Marina förstod att de hade sig själva att skylla de skämde nog bort sin dotter för mycket. Men hur kunde de låta bli? Hon var så vacker, så ömtålig, och dessutom kom hon till dem efter många års kämpande. Marina blev inte gravid hur de än försökte. De hade besökt varenda läkare, till och med i Stockholm. Men alla sa samma sak: Allt ser bra ut.
Men om allt var i sin ordning, varför kom det inget barn? Till sist var det en gammal läkare som tipsade om att prova gammal folkmedicin. De hittade en tant i Östergötland som kokade ihop någon vedervärdig brygd. Marina rynkade på näsan, men tog plikttroget dropparna varje dag och blev gravid. Lyckan var överväldigande! Simon var så glad att hela kvarteret hörde.
Men graviditeten var tuff. Simon var flera gånger orolig att deras barn inte skulle klara sig. Marina kräktes ständigt, tålade knappt dofter, svullnade upp och sov dåligt. Hon gick knappt utanför dörren. När värkarna väl satte igång pustade Simon ut, men då började problemen på riktigt. Förlossningen var så svår att de fick göra kejsarsnitt efter över tio timmar, och Ellinor föddes tärd och svag. Marina förlorade mycket blod och låg mellan liv och död i två dygn. Men hon repade sig, stannade nästan en månad på sjukhuset med Ellinor, och kom slutligen hem. Simon hade längtat så efter sin tjej han var överlycklig.
Nu, tänkte han, fick de äntligen leva riktigt familjeliv. Allt var som han hade drömt.
När Ellinor fyllde fem, satte sig Simon en kväll hos Marina:
Marina, vi måste bygga hus. Hur länge ska vi bo tre stycken i den här etta? Ellinor måste få ett eget rum när hon växer.
Marina var van att stötta Simon, men nu tvekade hon. Hur skulle de ha råd?
Jag har planerat allt. Vi bygger inte allt på en gång, utan lite i taget. Då går det. Huvudsaken är att vi börjar, förklarade Simon.
Marina höll med, och längtan efter ett rymligt, eget bo fick det att kännas rätt.
Men ödet ville annorlunda. Ett halvår senare blev Ellinor svårt sjuk. Först en vanlig influensa, men sedan öroninflammation, och sen fler komplikationer De låg inne på sjukhus efter sjukhus, drogs med enorma skulder men Ellinor blev frisk. Fast det tog nästan tre år.
Simon tänkte inte längre på sitt husbygge. Bara tanken på att få tillbaka ekonomin var nog. Marina visste ändå att Simons dröm fanns kvar. När Ellinor blivit mer självständig sökte Marina jobb på ett fabrikskompani där de betalade bättre. Jobbade de båda mycket kanske Simons dröm till sist skulle slå in.
De blev skuldfria först när Ellinor var fjorton. Då hade dottern vuxit ur både kläder och skor på löpande band, så besparingarna tryckte inte till direkt. Ny klänning, ny jacka, och dessutom nalkades skolavslutning. Men efter gymnasiet började Ellinor på universitetet i Göteborg. Simon hann faktiskt bygga väggarna på huset de drömt om, även om dörrar och fönster fortfarande bara var plywood.
En helg, när Simon och Marina precis satt sig i köket efter att ha arbetat ute på huset, ringde det på dörren. Marina öppnade och där stod Ellinor. Med en enorm mage! Bakom henne en långhårig ung kille.
Eh vad är det här då? sa Marina med chock i rösten och stirrade på magen.
Men mamma, vad tror du? Vi väntar barn, jag och Rickard! Förresten, det här är Rickard. Han ska flytta in här hos oss, och sen ska vi gifta oss.
Rickard nickade bara lojt och fortsatte tugga sitt tuggummi.
Simon kom ut från köket, satte sig vid bordet, och första frågan blev:
Varför har du inte sagt något, Ellinor?
För att slippa höra moralkakor, såklart!
Och studierna då?
Det ordnar sig. Rickard hoppade av efter första året, och lever ju ändå.
Simon sneglade på Rickard, som åter nickade och tuggade vidare.
Men hur ska ni försörja er? Ni har varken jobb eller utbildning
Men herregud, pappa. Jag har ju er.
Simon suckade och gick till köket för att inte säga något han skulle ångra. Marina följde efter. De stod och stirrade ut genom fönstret och sa ingenting, innan de bara gick och la sig.
Morgonen efter sa Simon:
Marina, nu gör vi så här: Vi flyttar ut till huset, fixar till ett rum, och så får de unga ta lägenheten. Bröllopspresent.
Marina tvekade inte länge, och de berättade för barnen, som jublade. Simon och Marina tog bara med det nödvändigaste, så det inte skulle bli tomt för ungdomarna. Innan flyttbilen åkte sa Simon:
Här, älskade dotter. Nu är lägenheten din. Ta väl hand om den.
De kramades farväl.
I huset fanns inte mycket. Knappt vatten, inget riktigt kök, men Marina klagade inte. Hon kom hem från fabriken, lagade mat, tvättade i balja och hjälpte Simon med att mura och bära tegel. Allt hushållspengar gick till bygget, men när Ellinor kom och bad om pengar så hjälpte de alltid till, även fast Simon ibland tog illa vid sig.
En gång, när de var på besök, frågade Simon:
Jobbar Rickard fortfarande inte?
Nej, han har inte hittat något som känns rätt, pappa!
Men ni har ju barn? Hur hade du tänkt att klara hushållet?
Jag trodde ni skulle hjälpa oss?
Simon gick tyst därifrån. På vägen hem gav Marina diskret några sedlar till Ellinor. Dottern det gör ju ont.
Någon vecka senare fick Rickard faktiskt jobb, visserligen som springpojke på ett kontor, med sämre lön än på bygget. Men föräldrarna drogs ändå en lättnadens suck.
På gården sprang jämt grannpojken Anton, runt tio, elva år. Han bodde hos sin mormor i ett gammalt rött hus under äppelträden. En kväll bjöd Simon in honom på fika, och Marina hällde upp en extra kopp te och ställde fram småkakor.
Hej, vad heter du?
Anton, svarade pojken blyg men glad, och rodnade.
De satt där länge. Anton berättade att han bodde med sin gamle mormor eftersom föräldrarna gått bort tidigt. Han hjälpte mormor varje dag.
Får jag hjälpa er här ibland? undrade Anton, det är ju sommarlov, och rätt långtråkigt
Självklart, svarade Simon, vi behöver all hjälp vi kan få. Och mormor blir inte arg?
Nej då, hon tycker bara det är bra att jag har något vettigt för mig.
Redan nästa dag väntade Anton på Simon, och blev snabbt en expertmurare. Marina blev erbjuden ledigt:
Äntligen får jag jobba med någon som faktiskt kan skillnaden på tegel och sten, skrattade Simon nöjt.
Marina gick in för att småprata med Antons mormor, Ingrid. Hon var precis så varm och klok som hon verkade på håll. När Marina frågade om Anton fick jobba hos Simon, log Ingrid:
Nämen, sånt ska man ju bara bli glad för! Det är bättre han lär sig bygga än vänder upp och ner på grannarnas hundar! Och Simon verkar kunna det där.
Och kvällarna blev nästan högtidliga de satt ute, drack te, Anton och Simon pratade byggritningar, medan Marina och Ingrid snackade om livet och allt däremellan.
Några dagar senare födde Ellinor sitt barn. Simon och Marina rusade till BB i Linköping med blommor och presenter. Till och med Rickard hade fått med sig en bukett. Sen firade de hemma hela grannskapet var bjudna. Ett litet barn i släkten, sa Ingrid, det är alltid lycka.
Det varngör ljust ett tag hos Ellinor och Rickard. Rickard började ta lite mer ansvar och Marina märkte till och med en barnsäng på plats när hon kom förbi. Men en dag hörde hon honom gnälla till Ellinor:
Måste din mamma komma jämt? Klarar vi inte vårt barn själva? Vi behöver inga råd om hur vi ska leva!
Det sved i Marinas hjärta. Hemma hos Simon berättade hon och han sa:
Vi får låta bli att köra dit. Kommer de behöva hjälp, får de fråga.
Anton blev snart som en extrason; Simon köpte ny skoloutfit till honom inför terminen, och Ingrid brast i gråt. Du har blivit som min egen pojk, sa Simon ofta.
En frostig vinterkväll många år senare sprang Anton in, tårögd. Ingrid hade blivit mycket sjuk det senaste året, och nu låg hon till sängs. Marina förstod direkt och gick hem till Ingrid, som stilla somnade in den natten. Anton flyttade hem till Simon och Marina. Det var svårt att veta hur framtiden skulle se ut. Ett barnhem hotade, men Simon lyckades bli hans gode man och se till att pojken fick stanna.
Ellinor fick så småningom sitt andra barn, svägerskan flyttade in i lägenheten, och kaoset var ett faktum. Men Ellinor klagade inte och föräldrarna la sig inte i. Anton däremot, blev den omtänksamme sonen på riktigt. Han bar alltid hem matkassarna åt Marina och hjälpte till utan att man behövde be.
När Simon och Marina gick i pension var de överens om att Anton skulle få chans till bra utbildning och båda hjälpte honom så mycket de kunde. Men han imponerade igen. Han började jobba extra och sade alltid att studiestödet och lönen räckte till. Varje helg kom han med bullar och presenter, full av kramar till sina andra föräldrar.
Men så blev Marina sjuk. Hon magrade och blev utmattad. Simon blev förtvivlad Marina var bara 60 år, livet stod ju kvar. Med hjälp från Anton, fick Simon henne in på sjukhus. Läkaren tog Simon åt sidan:
Din fru har en mycket svår cancer. Hon har kanske sex månader kvar. Jag är ledsen.
Det kändes som slutet på hela världen. Simon ringde Ellinor:
Mamma är sjuk, har cancer. Hon har bara ett halvår kvar.
Okej pappa, jag kommer förbi imorgon.
Hon hälsade på en gång på sjukhuset. När Marina kom hem sa läkaren att det snart behövdes hjälp med precis allt. Simon var redo, men insåg snabbt att han inte skulle klara det ensam. Han ringde Ellinor igen:
Kan du komma och hjälpa till lite, dotter?
Pappa, jag kan inte springa över hela stan jämt! Jag gör vad jag kan, men lovar inget.
Han väntade hela dagen. Till slut fick han klara sig själv och mitt i natten var han färdig. Marina grät:
Vad är det för straff? Jag plågar dig, jag plågar mig själv Tänker ibland att det vore bättre om allt bara var över.
Marina, prata inte så. Utan dig är allt meningslöst. Och vem ska se till att Anton kommer på fötter?
Hon log mellan tårarna.
En månad senare gick Marina bort. Anton grät utan skam. Han var 22, nyutexaminerad, och så förlorade han sin andra mamma. Simon hade inte berättat för Anton hur illa det var, men Anton anade alltid.
Anton flyttade till Linköping för jobb och hyreslägenhet Simon visste att cheferna uppskattade honom, och hoppades på en fin framtid. Huset, som de byggt med Marinas varsamma händer, var nu varmt och mysigt som ett riktigt hem. Anton hälsade ofta på. Simon bjöd på fika och tjatade om att Anton borde flytta in, men han ville klara sig själv.
Ellinor kom sällan och då mest för att låna pengar eller hämta grejer. Hon gick igenom rummen och muttrade över hur bra de skulle ha det den dag de flyttade hit. Men eftersom Rickard och pappan inte gick ihop blev det aldrig verklighet.
Simons hjärta blev aldrig sig likt efter Marinas död. Han började småäta hjärtmedicin köpt på rekommendation från grannar och Anton blev orolig.
Farbror Simon, du måste gå till doktorn!
Äh, det hör väl till åldern.
En kväll blev bröstet tungt som bly. Han ringde Ellinor:
Döttra mi, hjärtat hänger inte med längre
Ta en tablett eller ring ambulansen. Jag jobbar sent ska jag springa över hela stan igen eller?
Simon hade inget val och ringde Anton.
Anton, förlåt, men jag mår riktigt dåligt
Jag kommer direkt! Håll ut!
Anton kom tillsammans med sin tjej Malin, som jobbade på ambulansen. Hon undersökte Simon och beställde ambulans till sjukhuset. De följde med och hälsade på varje dag ibland båda, ibland bara Anton. Simon sa skämtfullt att Anton borde fria till Malin och gifta sig snarast, men Anton ville först skaffa ordentligt boende.
När det blev dags att hämta hem Simon igen, var det Anton och Malin som kom, inte Ellinor. De bar in maten, lagade ordning och sa:
Jag lagar för två dagar, Simon. Vila nu!
Det hade ni inte behövt
Låt oss göra det här! Du behöver vila!
Senare kom Ellinor, gjorde en snabb runda och sa:
Behövdes jag där på sjukan, tror du?
Klart det, du är min dotter.
Äh. Sluta klaga. Gnäll inte!
Nu kunde Simon inte hålla tillbaka:
Du kom aldrig och hälsade när mamma låg på dödsbädden. Inte till mig heller. Är du ens min dotter?
Nu brast det för Ellinor:
Men åh, vad jag är trött på ditt gnäll! Kan du inte bara dö så vi får plats här? Ska vi alla trängas så här när du bor som en kung helt själv? Du är som ett hinder för vårt liv!
Simon blev helt tom. Men innerst inne visste han att det skulle sluta så här. Han tvekade ändå lite på sitt beslut, men ville nu bara prata med Marina. Han hade drömt om henne de sista nätterna.
Dagen efter ringde Anton:
Hur mår du idag, Simon?
Jo, nu mår jag nästan som ny! Vet du, Malin är en fantastisk människa.
Jag vet! Men du, Simon behöver du nåt?
Faktiskt, kan du fixa en notarie som kan komma hem till mig?
Självklart, jag ringer tillbaka.
Senare ringde Anton:
Klockan tre kommer det en.
När notarie kom gick allt snabbt. Simon skrev och underskrev pappren innan han satte sig ner att skriva ett brev:
Anton, om du läser det här har jag dragit vidare till Marina. Ta det inte för hårt, jag är med henne nu. Anton, jag har alltid sett dig som min egen son. Malin passar dig utmärkt. Gift dig! Som bröllopspresent får du huset. Vi vill att du ska ha det, så att du och Malin alltid har en plats att kalla hem. Du har slitit här, hjälpt oss, och varit mer som barn än Ellinor. Det här är vårt beslut.
Till sist, lade Simon brevet och ett foto av honom och Marina i ett kuvert, la sig ner och tänkte på allt de upplevt. Hur de träffades, hur de kämpat.
När Anton och Malin kom några dagar senare var det tyst ute. Ingen syntes till. Anton gick in, och där låg Simon, fridfull på soffan med fotot i händerna.
Pappa
Malin tittade på Simon och skakade på huvudet.
När Ellinor och Rickard kom samma dag hittade Anton brevet. Han började läsa medan Ellinor och Rickard mätte väggar och muttrade.
Till slut räckte Anton brevet till Malin, som vände sig till Ellinor:
Din pappa lämnade ett brev efter sig, mest till oss, men jag tror du vill läsa
Ellinor skummade igenom sidorna, blev röd och röt:
Den där gubben var galen! Det här tänker inte jag acceptera!
Och så for Ellinor ut ur huset, full av ilska.
