För en vecka sedan såg jag min första kärlek igen på begravningen av hans fru och sedan dess känns det som om mitt liv blivit uppochnervänt. Jag är fyrtio, frånskild sedan två år tillbaka, med två barn. Jag trodde att jag redan gått igenom allt som har med kärlek att göra, att alla sår läkt och kretslopp stängts. Men det räckte med att se honom igen, så förstod jag att vissa berättelser aldrig går i vila.
Jag var sjutton när vi var tillsammans. Han var min första riktiga kärlek. En sådan som får hjärtat att dunka som midsommarnattstrummor, som får en att skriva brev och drömma om gemensamt sommartorp. Men mina föräldrar accepterade honom aldrig. De sa att han inte hade gått ut gymnasiet, att han var bilmekaniker utan framtid, att jag förtjänade något mer. Trycket blev så tungt till slut att jag gjorde slut. Inte för att jag slutat älska, utan för att jag kände mig tvungen. Kort därefter skickades jag till universitetet i Lund och där började mitt nya liv.
Åren försvann som snö i april. Jag tog examen, gifte mig, fick barn och byggde ett hem. Utåt såg allt bra ut, men äktenskapet sprack och jag flyttade tillbaka med barnen till lilla Vilhelmina. Jag började umgås med gamla klasskompisar, grannar, folk från lekparken men aldrig honom. Jag ställde ingen fråga om hans liv. Kanske av rädsla, kanske av respekt, kanske för att jag anade att det skulle göra för ont att öppna det där rummet.
Tills förra veckan. En bekant skickade ett sms: “Har du hört om honom?” Först förstod jag inte alls. Sedan förklarade hon att hans fru dött, och att jobbet samlade in till blommor och en visa vid graven. Hon undrade om jag ville vara med, om jag skulle komma. Jag stirrade på min telefon länge, svarade inte.
Jag gick på begravningen. Jag vet inte varför det kändes bara ofrånkomligt. När jag såg honom stå vid kistan, trött i ansiktet och rödögd, kändes det som ett isblock i bröstet. Han var inte längre sjutton, men ändå samma människa. Vi såg varandra på avstånd. Vi kramades inte, pratade inte. Bara en blick. Det räckte för att skaka om allt i mig.
Sedan dess kan jag inte sluta tänka på honom. På oss. På allt vi inte fick vara. På hur mitt liv hade sett ut om jag inte varit så foglig. Jag får dåligt samvete för känslorna nu, mitt i hans sorg. Det sista jag vill är att störa honom, snärja honom i något nytt, komplicera livet. Vi följer inte ens varandra på Facebook. Vi har inte sagt ett ord. Allt detta utspelar sig inuti mitt huvud, i mitt hjärta.
Och här finns jag fyrtio år, tvåbarnsmamma, ordnat liv och jag känner mig som den där sjuttonåriga tjejen igen, hon som precis blivit kär för första gången. Jag vet inte om det är nostalgi, sorg över det som aldrig blev, eller om det är helt normalt att uråldrig kärlek lyfter på locket till allt man trott var begravt.
Vad tycker du? Jag tror jag behöver ett rådJag vet bara att den här veckan har något vaknat i mig som jag trodde var borta för alltid. Kanske är det kärleken, kanske bara minnet av den, men det spelar mindre roll nu. Jag funderar på att skriva till honom. Bara en rad. Inte med förhoppning, inte med anspråk bara: “Jag ville bara säga att jag tänkt mycket på dig.”
Och kanske, om han också svarar, kan vi sitta på en bänk nere vid vattnet när våren kommer, prata om livet som blev och livet som inte blev, om de vägar vi aldrig tog men ändå aldrig riktigt lämnat. Kanske blir det inget mer än det. Kanske behövs heller inget mer. Men om jag lärt mig något den här veckan, är det att vissa berättelser mår bra av att öppnas, av att få andas och lämnas med en mjuk hand inte för att vi kan börja om, men för att vi kan släppa taget om det förflutna utan att låtsas att det aldrig fanns.
Jag trycker på skicka. Det är vår i luften, och på något sätt för första gången på länge känns framtiden öppen.
