Jag är 65 år gammal, och detta är min berättelse, från det att jag gifte mig och fram till idag.
Jag gifte mig när jag var 23. Inte för att jag var gravid eller tvingad, utan för att vi då såg giftermål som ett seriöst åtagande. Det var inget man bara “testade för att se om det passade”. Vi arbetade båda, och trots att vi knappt kände varandra i vardagen, tänkte vi att resten kunde man lära sig med tiden.
De första åren var påfrestande. Vi försökte lära oss att leva tillsammans, ofta nära gränsen till meningsskiljaktigheter om hur hemmet skulle skötas, om pengar, om olika vanor. Det blev många gräl, tysta dagar och spända kvällar. Inga övergrepp, ingen otrohet, men stora olikheter som många par idag inte skulle uthärda ens ett år. Jag visste själv inte om jag skulle orka.
När vårt första barn föddes insåg jag att äktenskapet inte bara handlar om kärlek. Det är ansvar, trötthet, att ge upp delar av sig själv. Han jobbade mycket, och det mesta hemma föll på mig. Ibland kände jag mig osynlig. Ibland bara slutkörd. Varje gång jag funderade på att lämna allt, tänkte jag på vad det skulle innebära att riva ett hem inte bara för mig, utan också för våra barn.
Vi gick igenom tuffa ekonomiska tider. Det fanns månader när vi vände på varje krona. Jag gav mer än jag trodde var möjligt. Han hade sina svackor, sitt dåliga humör, sin tystnad. Det fanns felsteg, hårda ord, stunder när vi sårade varandra. Och ja jag förlät. Många gånger. Inte för att jag var svag, utan för att jag valde att stanna och bygga vidare på det jag hade, inte på en idealbild.
Vi fick fler barn. Att uppfostra dem var långt ifrån enkelt. Diskussioner om uppfostran, pengar, släkten, trötthet. Men det fanns styrka varje dag fanns det mat på bordet, utbildningar blev klara, sjukdomar bekämpades, födelsedagar firades. Inget perfekt, men stabilt.
Idag hör jag unga tala om att man aldrig ska hålla fast vid något, att man ska lämna vid första problem. Jag förstår dem tiderna är annorlunda. Men jag tänker också att om jag hade lämnat vid första grälet, första besvikelsen eller första tröttheten, skulle jag inte sitta här och berätta den här historien.
Jag stannade inte av rädsla. Jag stannade för att jag tror att ansvar ska hållas även när det är svårt. Jag romantiserar inte lidande, men jag förnekar inte att långvarig, medveten förlåtelse har hållit vårt äktenskap levande i årtionden.
När barnen flyttade hemifrån blev det tyst. Vi bråkar inte längre lika mycket, men vi är inte heller som på bio. Vi är två personer som har delat ett långt liv, som känner varandra in i minsta detalj, som sett varandra i de värsta stunderna men ändå valt att stanna.
Har jag varit lycklig hela tiden? Nej.
Har jag gjort misstag? Massor.
Ångrar jag att jag har förlåtit? Inte alls.
Det största jag lärt mig är att det verkliga värdet finns i att både ge och ta emot, och att livet ibland kräver tålamod och tillit även när allt annat verkar gått sönder.
