Allt började som en helt vanlig planering av sommarsemestern. Jag och min fru, vår trogna Volvo-kombi, en rutt på över tusen kilometer enkel väg och en härlig känsla av att snart ge sig av. Vi har alltid älskat bilsemestrar just för frihetskänslan själv bestämmer man tempot, stannar när det passar, tar en avstickare om man vill. Inga tågtabeller, gråtande barn i kupén bredvid eller inställda flyg.
Men den här gången gjorde vi ett ödesdigert misstag vi råkade nämna våra planer för bekanta.
På en gemensam middag, där det var ganska blandat folk, slank det ur mig att vi skulle åka till Skåne om ett par veckor. Med egen bil.
Åh! Vilket datum då? piggnade genast paret mitt emot till.
Det var Mikael och Linnea. Vi var inga nära vänner, snarare sådana man sprungit på på gemensamma fester.
Vi sticker femtonde, svarade jag utan att ana några baktankar.
Men det är ju då vi också ska åka! utbrast Mikael och la ifrån sig sin gaffel. Vi har semester från sextonde, tänkte ta tåget, men alla rimliga biljetter är slut. Bara kvar platser mitt emot toan. Kan vi haka på? Vi delar på bensinen, trevligare med sällskap, vi är lugna, inga bråk.
Jag kastade en blick på min fru hennes blick sa allt: absolut nej. Jag började mumla om att bilen var full, att vi har en lugn takt och ofta stannar.
Men kom igen nu, vi har bara en väska ihop! försökte Mikael. Och bensinen är ju svindyr nu, halva priset för oss. Hjälp oss, vi är ju nästan som gamla vänner.
Vi gav efter. Argumentet om att spara pengar vägde tungt, och det kändes pinsamt att säga nej rakt ut. Den här vanliga svenska konflikträdslan gjorde att vi fick lida för det i två veckor.
Vill du slippa problem gör aldrig någon en tjänst
Vi bestämde möte utanför porten klockan fem på morgonen. Jag och min fru var i tid, bilen prydligt packad: våra väskor, lite vatten, verktyg, filtar. Mikael och Linnea dök upp nästan fyrtio minuter för sent.
Oj, taxin tog lång tid, sa Linnea utan att be om ursäkt och drog på en resväska stor som en liten frys, och ett par kassar med mellis.
Vi kom ju överens om att endast ta med lite packning, sa jag och suckade.
Men du vet tjejer, de vill kunna byta om, skrattade Mikael.
Det blev tetris i bagaget, och våra grejer fick arrangeras på nytt.
En timme senare började eländet. Linnea tyckte det var för varmt vi slog på AC:n på max, tio minuter senare frös Mikael. Min musik passade dem inte alls. Sen började önskemålen om ständiga stopp: toa, kaffe, sträcka på benen, ta en cigg.
Min noggrant planerade rutt för att slippa köer blev snabbt förstörd. I stället för planerade få stopp blev vi som en lokalbuss.
Kronan på verket kom på macken.
Jag fyllde tanken till brädden 1750 kronor och gick tillbaka till bilen. Mikael satt och åt en korv.
Så, ska vi swisha? frågade jag.
Äh, vi tar det i slutet, så slipper vi hålla på och dividera hela tiden, viftade han bort.
Jag gillade det inte, men min fru väste: Oroa dig inte, när vi är framme gör vi upp. Jag teg. Vägtullar? Betalade jag. De frågade inte ens vad det kostade.
Hela vägen åt de sina mackor, smulor överallt på sätena. När jag bad dem att vara försiktiga fick jag bara ett leende till svar:
Det är väl bara att dammsuga sen!
Vi var helt slut när vi sent omsider kom fram utmattade av resan, men mest av sällskapet.
Vi åkte ju bara ändå
Morgonen efter sammanstrålade vi på köket i det lilla vandrarhemmet. Jag tog fram ett block där jag noterat varje utlägg.
Okej, sa jag lugnt. Bensin: 6 000, vägtullar: 1 350. 7 350 tillsammans, delat på två blir det 3 675 kronor för er.
Mikael satte teet i halsen och Linnea spärrade upp ögonen.
Tre och sex? Skojar du? sa hon långsamt.
Nej, det var så vi kom överens.
Mikael ställde ifrån sig muggen:
Men alltså, du hade ju ändå åkt. De pengarna hade du lagt vilket fall. Bilen är din, bränslet skulle ändå ha gått. Vi fyllde bara ut baksätet.
Jag började tappa tålamodet:
Vi pratade om fördelning på hälften. Jag har stått ut med extra stopp och grejer, släpat på era saker ni kompenserar halva kostnaden.
Men vi har väl haft trevligt! fnyser Linnea. Vi trodde det var mellan vänner. Hade vi vetat hade vi tagit någon billig Blablacar.
Min fru kunde inte hålla sig:
Någon annan hade kastat ut er efter första klagomålet och smulorna!
Mikael avslutade:
Vi kan ge en tusenlapp, max. Men betala halva? Det är orimligt. Vår budget håller inte.
Jag reste mig.
Behåll pengarna. Se det som att jag bjöd på resan. Men hem får ni ordna själva.
Va?! Men vi har ju inga biljetter tillbaka! Vi blev ju överens om dit och hem!
Vi blev överens om delad kostnad. Ni höll inte er del. Ha en fortsatt trevlig semester.
Resten av dagarna sökte vi oss åt olika håll, trots samma lilla by. På stranden låtsades de inte se oss.
Kvällen innan hemresan kom ett meddelande från Mikael: Okej, vi ger tre tusen var för hela resan. Snälla, kan vi åka tillsammans? Annars får Linnea åka buss, hon blir alltid åksjuk.
Jag svarade aldrig.
Vi packade lugnt, kollade oljan och rullade iväg i gryningen. Hemresan blev faktiskt en ren njutning: vår musik, våra stopp och den underbara tystnaden.
Senare hörde jag via bekanta att jag blivit en riktig tråkig typ tydligen hade jag lämnat mina vänner i sticket och varit snål för några tusenlappar. Mikael och Linnea krånglade sig hem med byten, buss och onödiga utlägg, och klagade högt för alla som ville lyssna.
Men för oss var erfarenheten ovärderlig. Sedan dess, när någon frågar: Ska ni ut på landet? Kan man kanske åka med?, svarar jag alltid vänligt men bestämt: Tyvärr, vi trivs bäst att resa bara vi två.Kanske låter det bittert. Men varje gång vi nu sitter i bilen, lastar in exakt så mycket vi vill, startar motorn och ser landskapet rulla förbi, så känner vi bara lättnad. Vi har lärt oss att vissa friheter är värda mer än både pengar och vänskapsytlighet. Det bästa med en bilsemester är inte målet det är känslan av att styra vår egen väg, i sällskap med någon som förstår när det är dags att skruva upp favoritlåten, eller bara njuta av tystnaden tillsammans.
Och ändå, när vi kör ut ur stan och passerar bilar fulla av folk, barn, matsäckar och stress, så ler vi mot varandra. Vår gamla Volvo har kanske några repor till efter sommaren, men både den och vi har långt bättre stötfångare än när vi gav oss av.
Nästa gång någon frågar om skjuts, tänker jag på en annan lärdom: ibland är den vänligaste vägen att säga nej. Då får alla chansen att finna sina egna äventyr och vi behåller vårt.
