NYÅRSAFTONEN. Hem ville inte Elin gå alls. Arbetsdagen den trettioförsta december var kort, och alla hennes kollegor kvinnor allihop hade rusat iväg till sina barn, sina män och sin hemmagjorda julmat. De såg glada och spralliga ut, ivriga inför festen, bärandes på stora kassar med svenska apelsiner och en flaska bubbel en liten nyårsgåva från deras chef Göran Lund.
Men Elin hade ingen som väntade på henne där hemma. Och inte behövde hon göra någon matjessill eller Janssons frestelse till någon annan än sig själv. Hon sneglade på högen citrusfrukter i plastpåsen som tronade på skrivbordet och suckade.
Nej, hem vill jag verkligen inte, mumlade hon och dök ner i kvartalsrapporten istället. Efter ett tag stack Göran själv in huvudet i rummet; flåsande, iklädd pälsmössa och öppen vinterrock. Han var den enda mannen på kontoret och dessutom deras chef.
Jaha, vad gör du här då, ensam? Och kan du tänka dig, jag glömde frugan min julklapp! sa han och försvann in på sitt kontor igen.
Fem minuter senare var han tillbaka.
Men varför sitter du kvar här? Ska du inte hem?
Det är ju lika tomt där, Göran, svarade hon.
Han, som just skulle rusa iväg till sin fru, stannade upp och satte sig tungt bredvid hennes bord. Han tittade bekymrat på henne ett par sekunder.
Nämen Elin, nu får du lägga av. Det är ändå nyår! Vet du, på en sådan här dag måste man fira, le annars blir du ensam hur länge som helst! Livet är för kort för att se ut som att du ska på begravning. Kom igen nu! sa han och började samla ihop Elins papper ur hennes händer. Jag har ju släppt iväg alla andra. Och så sitter du här själv!
Ingen fara, Göran. Du kan gå hem till din fru, så stänger jag. Jag fixar allt!
Hundra procent säkert? frågade han misstänksamt.
Absolut!
Okej då. Gott nytt år!
Elin suckade djupt igen. Det var faktiskt rätt fånigt att sitta kvar på kontoret ensam så här på nyår. Dags att gå.
“Ska man beställa en pizza, månne?” fnissade hon för sig själv. “Undrar om de pizzeriorna har öppet så sent?”
Första stället hon ringde svarade inte ens. Hon försökte ett annat nummer och fick en glad tjej i luren som berättade att de bara levererar till klockan sex och önskade Elin gott nytt år. Klockan var redan fem över sex. Hon ringde ett sista nummer, nu fick det bli det. Mirakulöst nog tog de emot hennes beställning. Elin samlade ihop pappren, klädde på sig, tog med sig mandarinerna och bubblet och lämnade kontoret.
Och ute möttes hon av en alldeles fantastisk kväll. Kall vinterluft bet i kinderna, snön knastrade under kängorna. Gatlyktorna lyste starkt och överallt blinkade färgglada ljusslingor. Folk skyndade sig hem, bärandes på paket och matkassar. Affärerna var fortfarande öppna för alla som, precis som Elin, skjutit upp inköpen till sista stund. Och plötsligt kände Elin hur den där sprittande nyårskänslan började bubbla även i henne.
“Vad håller jag på med?” snäste hon tyst åt sig själv och klev bestämt in genom dörren till närmaste Coop-butiken.
Strax därpå stod hon hemma i köket och packade upp lite extra grejer. “Hoppas potatisen hinner bli klar,” tänkte hon.
Hon slog på TV:n, hängde upp sin nya ljusslinga i fönstret och tryckte in kontakten. Små kulörta lampor dansade och blinkande längs fönsterbågen. Elin viftade glatt med armarna och dansade ett litet, snabbt glädjerus innan hon började fixa ihop en egen svensk nyårssupé.
“Sådär, det här gör jag minsann för mig själv i år!”, sa hon med ett leende.
Medan potatisen till salladen svalnade ute på balkongen, la hon fram små snittar med skagenröra och lax, några fina skivor kallskuret och saltrulle på gröna salladsblad. En liten ostbricka, en bit färsk ananas och en skål med de där apelsinerna från Göran.
En halvtimme gick och så var även hennes egen variant av salladen klar. På spisen fräste färska kycklinglår. Elin rullade fram soffbordet, slängde över en vit virkad duk och började bära in tallrikar och fat. Hon ställde fram ett vinglas och ett vattenglas, bestick till sig själv och backade några steg för att granska dukningen, som om hon väntade gäster.
Klockan halv tolv gick hon för att öppna bubblet, men precis då ringde porttelefonen.
Har någon beställt pizza? hördes en pigg mansröst.
“Herregud, pizzan! Hade glömt den helt!” tänkte Elin.
Kom upp bara, svarade hon, tryckte på portlåset och gick för att vänta.
En ung, trevlig man kom upp med en fyrkantig pizzakartong i handen.
Vad blir det? Hur mycket ska jag swisha dig? frågade Elin.
Ingenting! Varsågod, det är en nyårsgåva.
Han log brett och vänligt.
Men, det går väl inte för sig? Det dras väl från din lön annars!
Lugn, det blir inget sånt. Det är bara ett litet plåster för att vi var sena. Ta nu din pizza!
Elin insåg plötsligt att hon fortfarande stod med flaskan i handen.
Kan du hålla bubblet en stund? Jag ska bara ställa in pizzan i köket, sa hon, och de skrattade båda två.
Du känns inte som en vanlig budkille, sa Elin småleende när hon kom tillbaka.
Det är jag inte heller jag äger pizzerian! Lät personalen sluta tidigt idag, så de fick fira hemma med familjen. Sen såg jag att en beställning låg kvar, så då tog jag den själv. Jag hade ändå ingen som väntade på mig till skillnad från pizzan, alltså.
Det är ju bara tio minuter kvar! ropade Elin förtjust. Skjutsa nu korken ur flaskan, vi måste hinna skåla för året som går ut!
Lätt! Har du glas?
Medan Elin hämtade två glas hördes en smäll från korken.
För året som har gått!
För året som har gått!
De klinkade lätt och svepte varsitt glas.
Oj, nu har vi kanske klantat till det
Vad menar du? frågade mannen bekymrat.
Du har ju bil, och nu har du druckit bubbel!
Sant, svarade han och log ännu bredare.
Hur ska du ta dig hem nu?
Tja, det blir jag kvar här då!
Taxi är omöjligt en sån här kväll
Det är kört, instämde han roat.
Vet du vad? In med dig, ta av dig skorna och kom in. Vi kan väl inte skåla in nyåret stående i hallen!
Så mysigt du har det!
Häll upp ett till glas! Presidenten är redan klar på TV!
Gott nytt år, eeh
Elin! flikade hon in med ett skratt.
Gott nytt år, Elin! Jag heter Axel.
Gott nytt år Axel! Smaka min sallad, det är mitt egna recept. Fast det finns bara en gaffel Äsch, ät direkt ur skålen, det går lika bra.
Det kändes så lättsamt och kul, Elin log hela tiden.
Mmm, den var till och med godare såhär. Har du något grovt bröd, Elin? Jag är hungrig som en varg!
Javisst har jag det!
När hon återvände med levainbröd stod Axel där med benet från två kycklingklubbor i händerna.
Förlåt, kunde inte låta bli, sa han och skrattade. Riktigt gott, Elin! Du kan verkligen laga mat.
Vad roligt att höra, Axel. Jag trodde allt skulle bli över du ser själv, jag har lagat som till ett helt kompani.
Det var innan du visste att du skulle få sällskap nu hjälper jag dig att äta upp!
Skynda dig då!
Plötsligt kurrade Elin själv i magen.
De åt sallad direkt ur skålen, drack bubbel, pratade strunt och tittade på svensk nyårsteve.
Jag tror vi drack upp allt bubblet!
Jag har mer i bilen ska jag hämta?
Nej, jag följer med!
Hur frisk och krispig luften är, sa Elin drömmande när de stod utanför bilen. Runt omkring dem sprakade fyrverkerier på himlen.
Elin, du vet vad? Gift dig med mig! Inte nu men ge det ett år, så får du se om du vill.
Haha, du skämtar väl?
Inte då!
Ja, men då lovar jag att fundera på saken.
Men först fortsätter vi festen!
Elin skrattade, tog tag i hans arm och tillsammans försvann de skrattande ut i natten med extra bubbel och pizza i famnen.
Den här natten klarar vi lätt, skrattade Elin.
