Jag minns en gång när jag var hemma hos Ingrid, långt tillbaka i tiden. Hennes far kom in genom dörren med några matkassar och steg in i vardagsrummet där vi satt. Jag såg direkt hur han rynkade på pannan och hans missnöje med att jag var där gick inte att ta miste på. Ingrid tog med honom ut i köket, men genom dörren hörde jag tydligt hur han kallade mig för “Landsortsgrabben”, nästan hånfullt och med en skarp viskning. Han påstod att jag försökte bli av med Ingrid från lägenheten och att han flera gånger sett mig smyga runt deras hus. Det kändes som om han nästan anklagade mig för att vara någon sorts stalker.
Det som förvånade mig mest var att Ingrid svarade honom på samma sätt, som om vi bara råkade vara kollegor som jobbar tillsammans en gång i månaden på universitetsbiblioteket. Sanningen var att vi faktiskt hade varit tillsammans i två månader, men hon hade aldrig berättat det hemma. Jag hann bara säga till Ingrid att det att mina föräldrar har ett hus i utkanten av Stockholm inte betyder att vi är från landet. Vi bor ganska nära stadens centrum, i ett fint tvåvåningshus och min far är entreprenör. Visst, jag kör inte runt i dyr importerad bil och ropar inte högt att jag kommer från ett välbärgat hem, men det är egentligen bättre så. Det är just så man undviker människor som Ingrid och hennes familj.
Min mamma brukade ofta säga att man aldrig ska tala högt om vad man har, för den man älskar ska inte fästa sig vid sådant i första hand. Och det borde inte vara något att skämmas över, även om det på ytan inte ser ut som att man är rik. Jag har alltid hållit fast vid det rådet och jag tror att det är därför jag minns den där dagen så tydligt fortfarande, även när så många år har passerat. Det påminner mig om att de viktigaste sakerna aldrig kan köpas för kronor, varken då eller nu.
