Fröken, sätt ditt barn i knät, en kraftig kvinna i femtioårsåldern snäste åt mig. Jag hade faktiskt köpt en platsbiljett till min son på bussen och betalat 900 kronor för det.
Den dagen skulle jag ta min son, Gusten, hem till hans mormor i Göteborg. Gusten är vår stora pojkefast han bara är fem årser alla honom som en skolgrabb. Alla i vår familj behandlar honom som vuxen, så vi köper alltid en egen plats åt honom på bussen. Han sköter sig, är lång och tung, det är nästan omöjligt att ha honom i famnen. Han och jag skulle känna oss obekväma, och hans skor skulle smutsa ner andra om han satt på mitt knä. Gusten ska sitta själv; det blir bäst för oss och alla andra.
Just den här dagen satt Gusten vid fönstret och jag bredvid honom, längst fram så vi lätt kunde kliva av innan de andra. Jag förklarade för chauffören att jag köpt biljett till barnet, så ingen skulle sätta sig där.
Vi lämnade staden. Bussen stannade plötsligt och en bastant dam steg på. Det fanns lediga platser bak, så föraren stannade. När kvinnan tog sig in i bussen skakade hela bilen, passagerarna spärrade upp ögonen när hon trängde sig in. När hon äntligen kommit in och dörren stängdes suckade föraren tungt. Bussen började rulla igen, men kvinnan fortsatte trycka sig framåt bland sätena.
Flicka lilla, sätt ungen i knäet, fräste hon åt mig. Jag sade lugnt att jag faktiskt betalat för Gustens plats och inte tänkte sätta honom i knät. Chauffören tog mitt parti och bad mig bara att böja mig fram om kvinnan ville ha plats längre bak, där det fanns säten. Men damen muttrade bryskt att hon minsann borde få sittplats, det var ju lättare för oss att flytta oss. Dessutom, påpekade hon, åker hon alltid på den här linjen och sitter alltid vid fönstret.
Jag behöll min plats, och bussen fortsatte accelerera. Kvinnan stod kvar bredvid oss och for runt i gången, oförmögen att gå längre bak. Mitt blod kokade, men jag ville inte bråka inför Gusten. Vi började prata om allt och inget, mest för att ignorera damen. Hon blev rasande över mitt lugn, skrek: Flytta på barnet och låt mig sitta, hör du inte vad jag säger? Jag svarade stilla att jag inte skulle ge mig. Min son är stor nog och har sin egen plats. Vi klev på först och satte oss där vi ville. Det finns inga biljetter här.
Chauffören styrde bussen som om inget hänt. Ingen brydde sig i börjannågra satt med hörlurar, andra sov. Efter en stund fick kvinnan råd från de andra: Madam, ta en ledig plats där bak. Skäll inte nu, det här är inte ditt hem. Hon klagade på att det var svårt för henne att gå bak på grund av storleken, men alla såg att hon endast gjorde det på pin kivhon ville ha just vår plats.
Det blev allt mer högljutt. Och till slut hände det mest oväntade: chauffören stannade bussen plötsligt. Han kläv ur förarsätet, lyfte ut kvinnans väskor och följde henne ut ur bussen. Den förvirrade, hysteriska damen hann inte ens protestera innan mannen satt bakom ratten igen och körde vidare.
Tystnad fyllde bussen. Vi samlade ihop lite pengar och gav chauffören för hans förlorade biljettintäkter, 900 kronor till honom. När vi kom fram till hållplatsen i Majorna var han så glad att han lovade att aldrig låta den damen kliva ombord igenhon bråkade alltid med alla.
