De lämnade BB tillsammans, bara vi två. Ingen som mötte upp, ingen kamera, inga blommor. Fast det hade väl ändå varit märkligt blommor till en man
Nej, mamma levde och mådde bra. Om man räknar bort att barnet, för henne, inte hade någon plats alls. Det sa hon direkt till honom, utan omsvep. Men han stod på sig, bönade och bad, till och med slängde in ett och annat litet hot.
Han var ju redan nära fyrtio, och ännu inga barn fått. Tänk om det här var hans sista chans till att livet skulle fortsätta i hans anda. Tillslut slöt de en slags överenskommelse Hon födde barnet, de skilde sig så fort det gick, och hon hade inget emot att betala underhåll varje månad.
Hans, som han hette, kände först att stoltheten värkte. Men hans före detta fru bemötte honom med:
Livet är långt. Allt kan hända. Du är inte ung längre, och jag är ändå mycket yngre än du. Visst, jag vill inte ha barn nu, men han är ändå min, och ni behöver en trygghet för framtiden.
Så började dagarna av oro, men Hans lät sig inte krossas. Runt omkring honom var det ju fullt av ensamstående mammor! Varför skulle han vara sämre? Det finns gott om adoptivbarn klart att män också kan ta ansvar. Och så växte lilla Emil Hansson, gick upp i vikt och var ett väldigt lyckligt barn.
Men när lille Emil började ställa frågor om sin mamma kröp svårigheterna fram. Hur säger man till ett barn att mamman inte vill ha honom? Hans försökte trixa sig ur det:
Jag hittade dig i källaren.
Vilken källare?
Den i grannhuset.
Där och då började källaren dra i Emil som en magnet. På promenader, när Hans var ouppmärksam, smög Emil bort till ventiler och ropade svagt efter mamma. Men svaret var alltid tystnad…
Tills, en dag, hörde Emil något! Hans lilla hjärta stannade nästan och sedan slog det så hårt att han knappt hörde något alls utom det dova dånet inombords.
Dörren till porten stod på glänt och Emil smet ner i källaren. Först såg han ingenting, men ögonen vande sig. Emil banade sig inåt, försökte ropa, men halsen drog ihop sig så att bara gråtiga viskningar kom fram:
Mamma, mamma, är du här? Det är jag Emil… Jag har kommit för att hitta dig!!!
Men mamma svarade inte. Emil stannade och snyftade hulkande medan han försökte lyssna in något. Ett lätt prassel hördes borta i hörnet och Emil torkade tårarna med smutsiga knogar innan han vågade ta sig mot ljudet.
Mamma mår säkert jättedåligt, tänkte han. Annars hade hon redan kommit ut och hittat honom. Men nu skulle han hitta henne och då skulle hon bli jätteglad, det visste han!
Emil gick mot ljudet, hela tiden tårdränkt men ändå med ett leende. Alla andra barn han kände hade ju en mamma nu skulle han också få det! Men där i hörnet, på en hög med gamla trasor, satt bara en katt. Katten såg vaksamt på honom och gömde ett litet kattunge under magen.
Mamma?
Besvikelsen sprängde nästan Emil mitt itu. Benen vek sig och han satte sig tungt ner på golvet. Men sedan lyfte han blicken och såg på katten igen…
När man bara är fem år tänker man annorlunda. Logiken har sin helt egen bana, och ibland är den både ärligare och enklare än vuxnas.
Emil tittade på katten och tänkte på Lovisa från förskolan hon hade ju stolt berättat att hennes pappa var en kentaur, och Olle sa envist att hans pappa kom från en annan planet. Varför skulle inte Emil kunna ha en katt som mamma?
Och katten kände av att den här lilla pojken aldrig skulle göra varken henne eller ungen något illa. Hon gick försiktigt fram, nosade på hans hand och strök örat emot honom.
Så… du är min mamma alltså?
Emil frågade med så mycket hopp i rösten att till och med katten tycktes förstå. Han trodde på det själv så starkt, att han hade kunnat slåss för sin övertygelse. Han tog upp katten i famnen och kramade henne, och katten besvarade kramen med ett varmt spinnande…
Hans märkte inte direkt att sonen var borta, men när han väl gjorde det, ropade han genast hans namn. Inget svar. Paniken växte, Hans sprang runt på gården, kikade bakom buskarna:
Emiiiil! Emil, kom nu! Emil, var är du?
Långa minuter av oro som gjorde Hans gråhårigare, till slut dök Emil upp från källaren. Han gick långsamt, bar katten och kattungen mot sig, och när Hans rusade fram sa Emil lugnt:
Jag hittade mamma. Och det här är nog min lillasyster… De bodde i källaren där du hittade mig.
Hans blev mållös och hade ingen aning om vad han skulle svara. Skulle han avslöja allt för sonen? Och hur gör man det? Han gav upp för nu.
Hur visste du att det var hon?
Emil ryckte på axlarna.
Jag bara visste Hon tittade så speciellt på mig! Pappa, vi går hem nu. Mamma lär vara rätt trött.
Emil var lycklig. Han hade hittat sin mamma! Och det gjorde ingenting om lillasyster visade sig vara bror ännu bättre. Då kunde de leka riktiga pojklekar och på natten skulle mamma spinna saga för dem båda.
På förskolan förstod de honom. Vadå, en mamma som är katt! Kalles pappa var ju ett flygplan, han hade visat bild till och med.
Hans oroade sig länge över hur han skulle ta upp det här hur skulle han förklara att det inte gick till så? Men när han tittade på lyckliga Emil, skakade han på huvudet och lät det vara. Allt löser sig nog.
Hemma blev det ett enda stoj. Emil, katt och kattunge for runt och välte allt de kom åt. Katten var ju så ung och lekte gärna med killarna.
Ni driver mig till vansinne! röt Hans och rättade till saker igen.
Men Emil, med snöret i handen, kattungen och katten stannade bara upp, såg på Hans, på varandra ryckte på axlarna och rusade vidare. För varför inte? Mamma hade ju sagt att de fick!
