Jag tror faktiskt att om någon hade berättat det här för mig, hade jag skrattat och sagt att det var löjligt. Men det hände min bror och hans fru, så jag får väl tro på det. De var på väg hem efter att ha firat farfars födelsedag ute på landeti någon pittoresk by utanför Västerås. Klockan var tidigt, typ sju på kvällen, men så blir man ju aldrig riktigt mörkerblind när man fått tårta och kaffe i mängder.
De körde på E18 när de plötsligt såg en ung kvinna på vägbanan, flaxande med armarna som om hon försökte dirigera trafiken till Skansen. Min brors fru, Ingrid, blev förstås nervös och bad honom att inte stannaDet är farligt! sa hon med sitt mest dramatiska Stockholmsdialekt. Men min bror, Sven, saktade ändå ner. Han är så där klassiskt svensk, tror att folk är ärliga och att man aldrig får neka någon hjälp.
Kvinnans ansikte var fullt av sår och blåmärken, och hon grät så hjärtskärande att Sven nästan fick dåligt samvete direkt. Hon klämde fram att hennes familj hade varit med om en olycka, bilen hade åkt av vägen och landat i ett dike. Hennes man var död, men barnet levde, och hon bad Sven rädda honom. Hon pekade mot platsen med en arm som nästan inte orkade hålla upp.
Sven hoppade ur bilen, bad kvinnan vänta hos Ingrid, och sprang ned mot olycksplatsen. Mycket riktigt där låg bilen, fastkilad mellan granar och mossa, precis som på nationaldagsutflykten. Utan att titta särskilt noga öppnade han bakdörren och drog ut en liten pojke, sex år ungefär, och sprang tillbaka.
Men när de kom tillbaka till bilen var kvinnan plötsligt borta. Sven frågade Ingrid om hon sett vart hon tog vägen, men Ingrid ryckte bara på axlarna och sa att kvinnan också hade gått mot bilvraket. Sven kliade sig i huvudet och gick tillbaka för att leta. Han insåg då, till sin förfäran, att det satt två personer i framsätet. Mannen och hans hustru båda döda. Men hur hade kvinnan kunnat be om hjälp ute på vägen? Sven fick gåshud längs hela ryggraden, och det säger något, för Sven är ingen som blir rädd i första taget.
Den lilla pojken, Erik, bor nu hos min bror och Ingrid. De har adopterat honom och han har blivit familjens midsommarmaskot, kan man säga. Sven är fortfarande övertygad om att det var ett spöke som skickade honom till undsättning. Och än idag undviker han att stanna för mystiska kvinnor på vägenmen han säger att om han ser någon runt Skövde igen, då kanske han stannar ändå. För säkerhets skull.
