Av någon anledning har svärmor-och-svärdotter-relationer ständigt spelat en roll i mitt liv, ända sedan jag var liten.
Allt började med krigen mellan min gammelmormor och min mormor. Eftersom mina föräldrar inte fick dagisplats åt mig direkt, bodde jag hos mormor under en tid och där fick jag se ett riktigt kaos. Det kändes som två helt olika personer levde i mormors lägenhet. Den ena mormorn log varmt mot mig, sträckte fram bullar och saft, berättade sagor och målade bilder tillsammans med mig. Den andra skrek argt åt sin sängliggande svärmor, förbannade ödet och utbrast: När ska du egentligen dö?
När gammelmormor gick bort flyttade vi från vår hyreslägenhet in hos mormor. Då tog ett nytt ställningskrig fart nu mellan mamma och mormor. Grannar knackade ibland på och bad oss att dämpa oss. Men det varade aldrig länge innan det började om.
När jag gick sista året på gymnasiet begravde vi mormor. Mamma sörjde inte öppet, och redan efter nio dagar efter begravningen initierade hon en total rensning i lägenheten alla mormors saker slängdes handlöst i soporna. När pappa kom hem från jobbet blev han alldeles förtvivlad över sin frus beteende gentemot hans nu avlidna mormor. De bråkade hela kvällen och jag tror faktiskt det var startskottet till deras skilsmässa. Ett halvår senare flyttade pappa ut
Jag och Petter gifte oss småskaligt vi hade inte råd att hyra en egen lägenhet, så redan innan bröllopet förstod jag att jag skulle bo tillsammans med hans mamma. Jag såg framför mig alla scener jag hade fått bevittna och ville göra allt för att våra år ihop skulle bli så normala som möjligt ingen vänskap, men hellre heller inget obehag och inga livsförkortande scener.
Jag bestämde mig tidigt för att bita ihop, och under ett år höll jag tillbaka svaren på min svärmors stickiga kommentarer om städning, tvätt, matlagning och allt annat. Hon använde inga fulord, men var otroligt skicklig på att trycka till mig så jag skulle förstå att jag var hopplöst usel och hon var drottningen som styrde allt.
Efter ännu en livslektion från henne bestämde jag mig för att ta ett ärligt samtal. Jag köpte en princesstårta, bad Petter ge oss en stund själva, och berättade om kvinnorelationerna i min släkt. Sedan föreslog jag att vi kanske kunde undvika samma misstag och åtminstone kommunicera på ett sätt som vännerliga grannar gör.
Hon avbröt direkt, drog undan tårtan och deklarerade: Det är bara en husfru här, och du vet nog vem. Jag pratar som jag vill, och helst inte alls. Så håll dig undan och säg inget till mig.
När Petter kom in tittade han hoppfullt på mig, men jag skakade bara tyst på huvudet. Men då kom min svärmor ut från sitt rum: Nå, granne, är din mans middag klar än?
Jag svarade att med den attityden fanns risken att någon middag i ålderdomen skulle bli svår att få serverad, och då brakade det loss! Petter försökte lugna oss, men efter ett års tystnad rann bägaren över för mig
För att rädda vårt äktenskap tvingades vi hyra en lägenhet, trots att det blev väldigt tufft ekonomiskt. Efter hand ordnade det upp sig, vi kunde till slut ta bolån och köpa ett eget hus. Medan allt detta pågick blev min svärmor svårt sjuk och behövde daglig tillsyn. Jag med mina barndomsminnen i bakhuvudet vägrade helt att bli personlig assistent.
Jag föreslog istället för Petter att vi skulle hitta någon familj som kunde ta hand om henne mot att de fick ärva lägenheten, och motvilligt gick han med på det. Vi letade länge, men ingen stod ut i mer än någon vecka. Vi betalade för hemtjänst, men de gav upp direkt och sa att det var omöjligt att samarbeta med henne. Till slut hittade vi ett par som klarade provet i två månader. Vi skrev avtal, så de skulle få lägenheten mot vård, och där stod även att vi skulle ha insyn i att hon verkligen fick den hjälp hon behövde.
Jag tror faktiskt inte att jag var problemet i vår relation ingen stod ju i kö trots löfte om lägenhet…
