Det var länge sedan nu, men jag minns tydligt hur mamma började bo ensam efter skilsmässan med pappa. Min bror bodde hos henne en tid, men flyttade senare ihop med sin flickvän. Mamma brukade klaga för mig om hur tyst och tomt det var i det stora huset ute i utkanten av Uppsala. Hon var rädd ibland, mestadels kände hon sig ensam och saknade någon att prata med om kvällarna. Jag hade sådan medkänsla för henne och föreslog då att hon kunde flytta ihop med sin syster, som också blivit ensam på äldre dar. Men mamma avvisade snabbt tanken. “I den här åldern är det inte lätt att komma överens,” sa hon allvarsamt.
När min bror hade flyttat ut började mamma besöka oss oftare. Ibland kom hon spontant på vardagarna, ibland stannade hon över helgen. Vi tog alltid emot henne med öppna armar, och vi såg till att själva hälsa på henne så ofta vi kunde. När vi besökte svärföräldrarna på landet i Dalarna, följde mamma alltid med. Vi gjorde vårt bästa för att hon skulle känna sig mindre ensam.
Allting fungerade bra tills min man och jag fick vår son. När jag kom hem från BB frågade mamma med sin vana att maskera omsorg som praktik om hon fick stanna längre för att hjälpa till. Hennes argument var förstås starka: vem säger nej till hjälp när man är utmattad småbarnsförälder? Vi tänkte igenom det och lät henne flytta in tillfälligt.
Till att börja med gjorde hon mycket nytta. Hon tog hand om den lille, lagade mat och hjälpte till med hushållet. Men veckorna gick, och vi märkte att hon aldrig nämnde när hon tänkte åka hem. Istället började hon prata om det “onödiga” i att ha sin lägenhet i Uppsala stå tom det vore ju bättre att hyra ut den till någon student, menade hon…
Min man och jag är verkligen tacksamma för all hjälp, men efter två månader började hennes ständiga närvaro kännas påfrestande. Mamma är pensionär och går sällan ut. Hon är hemma hela tiden, och hennes vilja att ordna och styra gör att känslan av eget hem försvinner. Hon möblerar om i köket, flyttar koppar och kastruller, säger åt oss hur vi borde göra och kritiserar min man för att inte hjälpa mig tillräckligt.
Det är svårt att hitta lugn när vi alltid är tre i vår lilla lägenhet på Södermalm det är knappt att vi kan gå runt i bara strumplästen, än mindre känna oss riktigt fria. Privatlivet försvinner, och det gör oss spända. Jag försökte prata med mamma, förklara att unga familjer behöver sitt eget. Att hon alltid är där, kommenterar våra val och räknar våra kronor och ören ja, det är svårt att stå ut i längden.
Men mamma förstod inte. Hon menade att det är självklart att bo tillsammans så har det alltid varit enligt henne. Hon tycker att föräldrar omöjligt kan klara av små barn själva. “Ett spädbarn är ju ett heltidsjobb,” suckade hon och strosade runt i tofflorna.
Jag vet bara inte hur jag ska nå fram och få henne att förstå. Det smärtar i hjärtat att säga att hennes sällskap blivit för mycket. Hon har gjort så mycket, och jag unnar henne inte känslan av att vara oönskad i sin ålderdom. Men det är ju ingen annans fel än hennes eget att hon skilde sig från pappa. Hon kan ju faktiskt börja om, hitta någon ny. Livet tar inte slut bara för att man blir äldre det vet väl vi svenskar om något.
