Alltså, du vet ju att jag har två barn. De har olika pappor. Min första är min dotter, hon heter Linnéa en riktig svensk tjej alltså. Linnéa är 16 nu och hennes pappa, Anders, betalar underhåll som han ska och håller alltid kontakt med henne. Han har gift om sig och har två barn till i sitt nya äktenskap, men glömmer aldrig bort Linnéa. Jag är faktiskt tacksam för det, för även om deras relation förändrats lite genom åren finns han alltid där för henne.
Min lilla kille, däremot, alltså min femårige son Emil, har inte haft lika mycket tur. För två år sedan blev min andra man, Johan, plötsligt sjuk. Tre dagar senare gick han bort på Karolinska i Stockholm. Det känns fortfarande helt overkligt ibland, jag väntar bara på att han plötsligt ska öppna dörren, le och önska mig en fin dag som han brukade och då brister jag oftast ut i gråt.
Genom allting har Johans mamma, Monica, varit mitt stora stöd. Det har varit precis lika tufft för henne Johan var ju hennes enda barn. Vi höll ihop, tröstade varandra, pratade mycket i telefon och åkte och hälsade på varandra. Vi pratade öppet om Johan, vårt gemensamma sår.
Vi funderade till och med ett tag på om vi skulle flytta ihop, för att orka genom sorgen tillsammans. Vi hade bott grannar i hela sju år och jag har alltid haft så bra relation med Monica, hon har verkligen känts mer som en vän än en svärmor.
Men du, jag minns faktiskt när jag var gravid, då tog Monica plötsligt upp det här med faderskapstest. Hon hade sett nått kvällsprogram, typ Uppdrag granskning, där de snackade om pappor som fått reda på sent att barnet inte var deras. Det kändes så himla jobbigt, jag sa direkt till henne: Om han ens tvivlar så kan han lika gärna vara varannan-helg-pappa istället, för så där vill jag inte ha det.
Monica sa då att det var lugnt, att hon litade på mig och visste att det var Johans barn. Men någonstans väntade jag mig ändå att frågan skulle komma upp igen när Emil föddes men det gjorde den aldrig. Aldrig ett ord om testet.
Men i somras blev Monica sjuk, hennes hälsa försämrades snabbt. Vi beslutade att hon skulle flytta närmare oss i Uppsala, så vi tog kontakt med en mäklare och började leta efter en lägenhet åt henne.
Men så blev hon inlagd igen, och mäklaren behövde kopia på hennes dödsbo-handling för att gå vidare. Monica kunde inte ordna allt själv, så jag åkte till hennes gamla lägenhet för att leta igenom pärmarna.
Och där bland alla papper hittar jag plötsligt nåt oväntat. Ett faderskapstest. Det visade sig att Monica gjort ett sånt test när Emil bara var två månader, utan att säga något. Testet bekräftade förstås att Emil är Johans son. Men alltså, jag blev så himla förbannad när jag såg det där. Jag trodde verkligen vi hade haft ett öppet förtroende, och så visar det sig att hon ändå tvivlat på mig?
Jag höll inte tyst om det jag frågade Monica rakt ut. Hon bad om ursäkt, sa att hon skämdes över sin dumhet och att hon ångrade sig djupt. Men, alltså, det där har verkligen satt sig. Jag känner mig sviken, för hon höll tyst om det så länge
Nu, när hon behöver mer hjälp än någonsin, så känns det så dubbelt. Ena delen av mig vill bara strunta i henne varför ska jag hjälpa när hon ändå misstrodde mig? Men jag vill ju heller inte beröva Emil på sin farmor. Han älskar henne, och hon har verkligen ingen annan.
Så ja, jag kommer fortsätta ställa upp. Men det där självklara förtroendet och värmen vi hade förr nä, det är nog borta för alltid.
