När jag kom till världen vandrade min far ut ur livet vårt, ljummen som en dimma över en frusen sjö. Min mamma blev ensam kvar med mig, men ibland kändes det som om hon var mer en skugga än en förälder. Så länge jag minns har hon vandrat in och ut ur drömlika tillstånd; ibland var hon borta i dagar, ibland fyllde hon huset med främlingar vars röster rann som vatten längs väggarna.
Upp till ungefär tio års ålder levde jag i tron att alla barn stirrade upp i samma mörker; att detta kallades vardag. I byn, någonstans nära Hudiksvall, sökte jag jobb när gymnasiet började. Jag behövde äta, och det fanns små sysslor för den som ville arbeta. Lite kronor i handen, en smörgås ibland, något varmt som tystade magen.
Efter studenten sökte jag något annat, någonstans att höra hemma. Men för ett barn från en stukad bakgrund, utan kontakter eller sparkapital, var världen lika sluten som en vinteris. Jag lärde mig snabbt att klara mig på mitt sätt. Allt påminde oroväckande mycket om min mors knep.
Varifrån hon trollade fram sina pengar vet jag än idag inte. De mynt och sedlar jag kämpade ihop gick genast till något ätbart. Kanske trivdes hon i oordningen, för aldrig ville hon ändra något.
För tre år sedan gled en man in i vårt drömhus lika sakta och tyst som älvens dimma, oftare och oftare. Han såg fattig ut, men det fanns inget rusigt över hans blick, bara ett slags vänligt avstånd. Mig bemötte han mest med tystnad, som om jag var något han helst slapp se. Jag fantiserade ibland att han kunde förändra allt, att han skulle ta oss härifrån till något bättre, kanske en tvåa i Sundsvall, någonstans där tiden gick åt andra hållet.
Och visst förändrades något. Efter flera månaders sällskap blev han kvar, hans dofter blandade sig med våra. Någon fientlighet kände jag aldrig av, bara den där konstiga känslan av att han ville låtsas som om jag inte fanns. Men så en dag brakade allt samman, mitt i en kväll då det redan kändes som om natten slickat över världen.
Jag hade jobbat hela dagen och kom hem med några stelnade Sverigedaler i fickan. Tänkte ge dem till mamma, kanske skulle hon skina upp, tanken var lika enkel som den var naiv. Men i dörren väntade ett crescendo hon skrek att jag inte längre fick komma in här, att mitt rum nu ekade tomt. Jag förstod ingenting. Jag hade inte gjort något varken fel eller särskilt annorlunda.
Jag gick till en vän, deras lägenhet var som en ö bland isskärvor. Tänkte att allt skulle bli som vanligt, att min mor hittat tillbaka till sitt gamla kaos och snart skulle öppna dörren igen. Nästa dag jag återvände kastade hon ut mig, nyktert och bestämt. Mannen, visade det sig, tålde inte min närvaro mer och lyckades övertyga mamma att jag måste bort.
Och så blev det ut på gatan i Stockholm, 21 år gammal och utan ett hem. Vänner är allt jag har; de släpper in mig, delar sitt fika, lånar mig ett täcke. Pengarna får jag ihop som förr där det går, när det behövs. Ibland hör jag om föräldrar som förtvivlas över att deras barn inte visar respekt, och då vill jag ropa från de småländska skogarna: det finns anledningar till att vissa människor väljer att gå vilse.






