Är du någon sorts barnfabrik? Hur många ungar tänker ni skaffa egentligen? frågade min mans mamma, Inga-Lill, syrligt när hon ringde.
Hej på dig också, Inga-Lill. Kan du inte vara lite trevligare? Emil sa att vi väntar barn, blev du upprörd över det? svarade Elvira vänligt men bestämt.
Naturligtvis blev jag det! Redan efter tredje barnbarnet bad jag er att sluta sätta fler barn till världen. Men inte lyssnar ni på en klok kvinna! Jag gav er ett paket kondomer i julklapp, så att ni skulle fatta vinkeln, men ändå fortsätter ni! muttrade svärmor.
Elvira mindes mycket väl hur hennes svärmor lagt fram ett jättepaket kondomer under granen i julas, mitt under födelsedagsfirandet för äldsta sonen. Inga-Lill hade förstås velat antyda att det räckte nu.
Vi har hört vad du tycker, men ibland kan man inte styra över livet, svarade Elvira lugnt.
Tänker du vara rolig nu? Då får du ta hand om dina barn själv. Jag tänker minsann inte hjälpa er mer… Men det gör du ju egentligen inte ändå…
Signalen från telefonen avbröt Elviras mening, samtalet bröts och hon slängde ifrån sig mobilen på sängen. Hon log smått och strök försiktigt över sin mage, som än så länge var helt platt. Tanken på det fjärde barnet var en glädje för henne, men uppenbarligen retade det gallfeber på Inga-Lill. Elvira förstod aldrig varför hennes svärmor gjorde så stor sak av det hela.
Svärmor brukade ändå aldrig hjälpa till med barnen eller stötta dem ekonomiskt. Högst kunde hon komma förbi någon gång i månaden och hälsa på de små. Till högtider kom det paket, men annars hörde de inte mycket från henne. Elvira hade känt avund i smyg när andra svärmödrar fick för sig att bjuda på något extra till barnbarnen eller hjälpa till, men hon hade aldrig velat gräla om saken. De klarade ju sig ändå barnen hade kläder, mat och tak över huvudet. Det var det viktigaste.
Emil tjänade bra och Elvira hade även börjat dra in egna pengar genom hemarbete och småprojekt. När det började gå riktigt bra bestämde hon sig för att anlita en dagmamma, så att barnen fick leka och gå ut medan hon arbetade.
De hade en varm och fin familj, men svärmors syrliga kommentarer låg alltid där i bakgrunden och låg och pyrde. Inga-Lill hade aldrig gillat Elvira, och när barnen kom tätt blev det bara värre.
Efter den tredje dottern var det extra ansträngt. Inga-Lill krävde abort och var frostig länge, men med tiden tinade hon ändå upp. Allt hann knappt ordna sig innan Elvira blev gravid igen, utan att det alls varit planerat. Så är det ibland när livet bjuder till, får man ta emot det.
Denna nya graviditet oroade tyvärr svärmor. Elvira misstänkte att Inga-Lill snarare var nervös för att Emils generösa fickpengar till henne skulle minska. När fjärde barnet kom skulle ju deras utgifter växa och kanske skulle Inga-Lills egna planer bli lidande.
Elvira motsatte sig inte att Emil var givmild mot sin mamma, så länge det inte gick ut över deras egna barns behov. Det var ju ändå Emil som fixat nya tänder åt Inga-Lill, finansierat en charterresa till Mallorca och betalat för tapetsering av hennes lägenhet.
Om nu Inga-Lill verkligen oroar sig för sin ekonomi, kommer det knappast bli bättre av att stånga sig blodig mot Elvira. Hennes tjat och oro gör ändå ingen skillnad vad gäller graviditeten, för de har bestämt sig för att välkomna det nya livet.
Den egentliga frågan är: har en svärmor verkligen rätt att bestämma över hur många barn hennes barn vill ha? Livet är inte alltid planerat, och ibland får man släppa kontrollen och lita på att kärlek räcker längst av allt.
