Häromdagen gick min mamma hemifrån precis som hon brukar göra varje morgon. Hon hade skickat ett sms till mig och frågat om jag hade ätit frukost. Jag svarade ja, vi hörs senare och fortsatte med jobbet. Hon mådde bra, var inte på sjukhus, ingen oro, inget farväl. Det var en helt vanlig dag. En sådan dag man tänker att inget särskilt kommer att hända.
Vid 16-tiden ringde en okänd nummer till mig. Det var en granne. Hon sa: Din mamma har varit med om en olycka. Jag frågade vart hon är och fick veta vilken vårdcentral det handlade om. Jag gick dit direkt. Där sa de att mamma hade fallit på gatan och slagit huvudet och att de inte kunnat göra något. Allt så snabbt, inget drama, inga sista ord.
Det fanns inga sista meningar. Ingen sista kram. Ingen tid för att säga något. Jag stod och stirrade på en vit vägg medan en sjuksköterska förklarade papper, underskrifter, rutiner. Jag ringde mina bröder med darrande röst och sa det svåraste jag någonsin sagt: Mamma är borta.
Den verkliga smällen kom inte på vårdcentralen. Det var när jag gick in ensam i hennes lägenhet för att ta hand om hennes saker. Jag öppnade garderoben där hängde kläder som skulle tvättas. Hennes sandaler stod vid dörren, plånboken på en krok bakom stolen, matvaror halvuppackade på köksbordet. Allt var fruset i samma sekund som livet stannade.
Jag tog en av hennes blusar för att stoppa den i en väska och då kände jag hennes tvål-doft. Jag stod kvar med plagget i händerna, förlamad. Jag satte mig på sängen och stirrade länge på golvet. Kände ilska.
Sedan kom allt det där lilla som gör mest ont: att automatiskt slå hennes nummer fast man vet att det inte finns kvar, att komma hem från jobbet och ingen frågar om man kommit hem säkert, att passera hennes port utan att gå in. Ingen har förberett mig på den här tystnaden.
Alla säger: Det var hennes tid, Gud har en mening med allt, Nu vilar hon. Men jag känner ingen ro. Jag känner bara brist. Jag känner att hon försvann helt plötsligt, utan tillstånd, utan förvarning, utan att hinna lugna hjärtat mitt.
Och det gör mest ont: att det aldrig blev ett farväl. Det blev bara ett tvärt, hårt avbrott.
