Jag promenerade genom ett dimmigt Stockholm tillsammans med en man vid namn Leif. En hygglig karl, gammaldags i sina värderingar och på fullt allvar troende på kärlekens kraft. Han brukade skjutsa ungar till skolan, mata hungriga igelkottar i parken och knacka bort is från gammelfasterns trappa. Leif hade ett vänligt leende, en egen liten trea på Södermalm, en skinande Volvo som lät som en viskning och ett tryggt jobb på kommunen.
Jag var utvald, tänkte jag då, jag var den lyckligaste av flickor. Mina väninnor Ebba, Svea och Tyra sneglade avundsjukt och mumlade i kör: Se till att du inte släpper taget om honom, sådana karlar växer inte på träd.
Jag försökte hålla honom kvar, och han klamrade sig fast vid mig. Men lyckan svävade likt ett tunt norrsken, svår att fånga.
En kväll halkade Leif in genom dörren, med blicken fastnaglad i golvet. Jag såg på honom, insisterade, frågade om och om igen: Vad har hänt? Efter en evighet sade han det jag aldrig kunnat drömma. Han hade träffat min före detta make. Helt av en händelse påstår han, men jag visste då att slumpen och drömmar är samma sak i slutänden. Märkligt nog hade Leif – som aldrig sett en skymt av honom, inte ens på bild – ändå valt att tala med honom. Eller kanske sökte han sig till honom, omedvetet som man ibland gör i drömmen. De stod ute i kylan och delade på cigaretter, och samtalet slingrade sig sakta fram till mig.
Jag brukade inte undanhålla Leif någonting – vad kan man dölja för någon som sett en borsta tänderna i morgondimman? Men nu, nu satt vi fast bland silhuetter i det blå. Min före detta make hade berättat historier om mig, sådana som bara finns i drömmar eller gamla romaner: Om mitt humör, varför vi lämnat varandra, om mitt inre. Leif tog sedan hem alla dessa ord och frågade mig, gör det sant, är det sant, är det så?
Jag började gråta, plötsligt, nästan utan att märka det, tårarna droppade som regn från taket. Sveket låg i luften som kvällsdimman över Hornstull: han kunde ha frågat mig, som var där, bredvid honom, bredvid hans kopp kaffe och allrumsfönster. Varför gå genom bakgator, varför samla historier från andras läppar? Är det så det ska vara mellan två som delar livet och hyran?
Min före detta make du vet, sådant folk han hittade på allt möjligt. Och Leif ville höra mer, ville jämföra. Stämmer det? frågade han igen och igen. Varför måste jag svara på frågor om lögner, varför ska någon annan måla min skugga åt honom?
Plötsligt försvann all min respekt, så som himlen glimtar till och sedan slocknar. Jag förstår tanterna på parkbänken som tisslar och tasslar över ett glas saft, men de är ju tanter, de bär ullhatt och ser på livet genom rutigt tyg. Leif däremot han var min man, min klippa. Varför samla skvaller, smyga ute i natten och luska i det förflutna? Vi två valde varandra jag aldrig gett honom orsak att misstro. Men nu blev han en främling bredvid mig, förminskad av sin handling.
Jag har alltid tänkt att om någon i Sverige vågar tala illa om någons käresta, borde man åtminstone bli ilsk, eller kanske sluta prata. Men att själv söka sig till den där rösten från förr, att längta efter historier bakom någons rygg det är en logik bara drömmar kan skapa.
Så sjönk min Leif min påhittade drömprins under ytan. Då hörde jag som i ekot det gamla talesättet: I ett äktenskap krävs framför allt respekt, allt annat är bara snö. Jag har aldrig varit extrem, men mäns skvaller blev lika otänkbart som vintriga blommor. En man kan få vara ledsen, göra fel, glömma bort saker, men att viska som tanter och tro på allt man hör aldrig i mitt drömlika Sverige.
