Jag var bara tre år gammal när det bara var jag och min pappa kvar av familjen. Jag hade aldrig sett min mamma växa upp, för hon valde en annan man framför oss. Pappa försökte aldrig skapa en ny familj; han ägnade sitt liv åt att ensam fostra mig, sitt enda barn. När jag blev vuxen, utbildade mig och gifte mig, blev frågan var jag och min fru skulle bo. Pappa hade ett stort hus i en by utanför Uppsala, med plats nog för oss alla, men både jag och min fru hade jobb inne i Stockholm, och det hade blivit opraktiskt. Pappa föreslog att vi kunde sälja huset och köpa en mindre lägenhet istället. Jag lydde hans råd och vi började bo alla tre tillsammans.
Snart utökades vår lilla familj när vår son föddes, och pappa var ovärderlig i att ta hand om sitt barnbarn. När jag arbetade skötte min fru, som hette Lovisa, hushållet, och vi levde alla i en märkligt sövande harmoni. Men allt vändes upp och ner den dagen vi upptäckte att Lovisa var gravid igen.
Tanken på ännu ett barn i vår tvårumslägenhet var utmanande på ett så overkligt sätt. Jag började ta extrajobb, sålde hemmagjorda smörknivar på torget och ögnade annonser efter större boende, men lägenheterna i Stockholm var som svårfångade dimmor och priset på drömlägenheten svajade som vågorna på Mälaren ibland var det som om sedlarna förvandlades till tunna löv av tusen kronor och blåste iväg.
En dag när jag kom hem från jobbet en arbetsplats som ofta svävade mellan kontor och en evig skog full av taxibilar dröjde det sig fast en märklig känsla. Vid matbordet var familjen samlad men pappa var borta. Min mage växte av oro, det kändes som om ett isblock rullade runt i magen. Lovisa sade att pappa gått ut på promenad. Men när natten blev till dimmig gryning och han fortfarande inte kommit hem, växte oron till en knöl i bröstet.
Det visade sig att Lovisa och pappa haft ett stort gräl. Kanske var hennes graviditetshormoner som isande vindar längs Östersjön, för rummet vi delade kändes för litet för oss alla och tanken på ett barn till tryckte på magens insida. Hon hade sagt att pappa kanske inte längre behövdes där. Raseri och sorg blandade sig i mig; känslor som gamla grenar i ett vindpinat träd. Jag kastade mig ut, irrade runt i bilen på reflex genom de labyrintiska gatorna som ibland förvandlades till åar. I stadsparkens skymning fann jag till slut pappa sittande på en bänk, tårarna rann ner för hans kinder som små glaskulor och han såg ut att vara förlorad i en trasig melodi från en dröm han en gång haft. Aldrig har jag sett honom så ledsen. Mitt hjärta bultade i ett annat bröst, och jag låg på knä framför honom, viskade: Förlåt mig, pappa. Förlåt Lovisa. Hon förstod inte riktigt tyngden i vad hon sade. Tiden blev suddig, någon timme senare var vi alla hemma igen i vår lilla lägenhet, där pappa satt ensam på sitt rum, inlindad i sorg.
Jag pratade med Lovisa den natten, sa till henne att om något liknande hände igen, så skulle hon, trots graviditeten, vara den som fick hitta ett annat boende. Familjens harmoni blev som en flytande sjö att vaka över, och vi måste alla se till att det finns plats nog för både vila, skratt och drömmar och att ingen lämnas utanför i kylan.
