Dagbok,
Idag funderar jag mycket på min sambos föräldrars beteende. De är lite udda, om jag ska vara ärlig. Jag brukar berätta för folk att de aldrig har lagt sig i våra familjeangelägenheter och att de har behandlat mig som min egen person något jag verkligen uppskattar här. Men samtidigt finns det något som stör mig. De har en stark tro på att man ska klara allt själv, fastän de är välbemedlade och har fått ett rejält arv från sina släktingar.
Jag förstår verkligen värdet av att vara självständig, särskilt i Sverige där det nästan är en social norm. Men jag kan inte låta bli att känna att de, med tanke på att vi är en familj nu, skulle kunna hjälpa till lite. De äger nämligen två nyrenoverade lägenheter i Stockholm som de inte använder, och när vi på ett diplomatiskt sätt antytt att vi gärna skulle bo där, har de bara ignorerat oss.
På grund av det måste vi ständigt flytta mellan olika, dyra hyreslägenheter, och min familj har ingen möjlighet att stötta oss ekonomiskt eftersom mina föräldrar bor på landet utanför Växjö och har ont om pengar. Det känns omöjligt att kunna spara till en egen lägenhet särskilt med tanke på våra nuvarande inkomster. Det räcker precis till hyran, mat och grundläggande behov. Sparpengar eller nöjen är det sannerligen inte tal om.
I mitt försök att ta upp vår situation har jag hintat och uttryckt oro inför min svärmor, och berättat hur de ständiga flyttarna påverkar barnen och vår ekonomi. Hennes svar var så besvikande. Hon beskyllde oss för att vi har för små barn och hävdade att ansvarsfulla människor prioriterar bostad framför barnens välbefinnande. Det gjorde faktiskt ont att hon avfärdade våra bekymmer med sådant dömande.
Jag känner mig kluven. Jag vill verkligen inte förstöra relationen med dem, men det är svårt att bortse ifrån att de tycks värdera sina tillgångar högre än sina egna barnbarns trygghet. De hjälper oss ibland genom att vara barnvakt, men jag vet inte hur jag ska navigera framtiden eller behålla en sund relation. Det känns som om deras egna bekvämlighet går före allt.
Samtidigt är de äldre nu, och jag vet att de kanske kommer behöva vår hjälp någon dag. Förhoppningsvis förstår de först då hur det är att vara i vår situation och att det ibland faktiskt behövs stöd från familjen. Fram tills dess vet jag inte riktigt hur jag ska hantera detta dras mellan viljan att bevara familjebandet och känslan av besvikelse över deras brist på omtanke för barnen.
/ Elsa NilssonSå i kväll bestämde jag mig för att släppa alla förväntningar. Jag smög in till barnens rum och stod en stund vid deras små sängar, lyssnade på deras mjuka andetag och kände en slags ro växa inombords. Det är tydligt att vi inte kan styra andra bara oss själva. Jag bestämde mig för att se det lilla vi faktiskt får som en sorts gåva: barnvakten, kanske ett leende då och då, och också det konstiga i att bli så självständig i motvind.
Kanske är det just den erfarenheten som kommer att forma oss och barnen. Förhoppningsvis kan vi ändå en dag ge vidare en annan sorts trygghet, en där generositet och förståelse är lika självklart som tak över huvudet. Tills dess hoppas jag att vi, mitt i all osäkerhet, lyckas skapa ett hem som känns varmt och fyllt av kärlek, oavsett vilken adress vi har. Kanske är det precis där, i vår egen lilla vardag, som styrkan ligger.
Imorgon ska jag väcka barnen till en ny dag och försöka ta vara på det vi har. Och någonstans hoppas jag att familjebanden, trots allt, kommer att räcka hela vägen även om de måste byggas om bit för bit.
