Min son är inte skild, han bor med sin sambo, men han har inte ett ord att säga till om. Så fort jag kommer hem till dem blir jag avkrävd ett löfte om hur mycket pengar jag ska ha med mig, annars släpps jag inte in för att träffa mitt barnbarn.
Det har gått ett par år sedan de gifte sig. Redan från början fattade jag tycke för flickan, men tyvärr inte på det goda sättet. Hon hade avundsjuka ögon och giriga händer. Knappast hade de fått vigselbeviset förrän hon började argumentera om att min trerummare måste säljas, hälften av pengarna borde gå till deras boende för det är ju ändå inte rimligt att vuxna människor saknar egen lägenhet.
Vi blev osams om saken, för jag har även en dotter att tänka på och varför i hela världen skulle jag sälja mitt hem för min svärdotters skull? Barnen är utbildade, fått sina möjligheter i livet, och nu får de försöka stå på egna ben som vi alltid gjort, jag och min make. Ingenting har vi fått gratis.
Min dotter är ogift och arbetar, tagit lån till bostad. Hon bodde hos mig ett tag medan hon hyrde ut sin bostad för att få det att gå runt, men nu bor hon för sig själv. Min son däremot ja, han låter sig styras av sin fru. Han kräver inget för sig, ser bara på henne. Han vill inte bo med mig, och aldrig att hon skulle kunna tänka sig det heller, att bo i någon annans lägenhet nej, det är inte värdigt, som om hon vore en drottning.
Visst hade det varit trångt att bo tre tillsammans, men jag skulle kunnat stå ut ett tag så de kunde lägga undan till en handpenning. Men sälja eller ge bort något aldrig. När jag inte längre är i livet får barnen mitt arv, halva var, så får de lösa det därifrån.
Detta klargjorde jag för min svärdotter utan att linda in det. Man måste säga ifrån ibland. Men hon blev arg: Mamma, är det inte lite väl själviskt att bo ensam i en trerummare? Är det schysst? Min sons reaktion; han mumlade någon ursäkt och blev tyst.
Jag vet inte vem min son tagit det där ifrån. Jag och hans pappa är bestämda, även min syster, men min son han är som en rädd säl. Egentligen förstår jag inte ens hur han lyckades gifta sig men det kanske var så att min svärdotter bara ville ha familj snabbt och tog första bästa.
Sedan den där diskussionen om lägenheten har kontakten med min svärdotter blivit iskall. Min son har ringt ibland, men kom aldrig förbi, tydligen för att hans fru förbjöd det. När jag väl fick veta att jag skulle bli farmor, var det via telefon. Första barnbarnet, en stor sak. Jag ville lägga allt gammalt bakom mig och köpa en present, en tårta och gå dit, men svärdottern höll inte tungan i styr barnet skulle nu födas i någon annans lägenhet som om vi vore luffare, och så började hon prata bostad igen.
Försoningen blev det inget av. Jag bråkade inte med en gravid kvinna, jag bara gick därifrån. Och ärligt talat är man dum, så är man, så är det. Sedan såg jag henne inte på hela graviditeten. Själv hamnade jag hos läkare, hälsan var katastrofal. När barnet fötts ringde ingen det tog en vecka innan min son hörde av sig.
Jag blev bjuden för att komma och titta på underverket, men så fort jag kom in rev svärdottern åt sig kuvertet jag hade med mig, räknade pengarna och rynkade på näsan. Tio tusen kronor tyckte hon uppenbarligen var en struntsumma. Jag hörde inget negativt rakt ut, men hennes uppsyn sa allt. Barnbarnet var vackert, snarlik sin far, men jag stannade inte länge.
Jag blev sedan inte inbjuden igen, men jag hade ändå förståelse. Nyfödda är känsliga, man behöver tid att vänja sig som familj. Men efter tre månader förstod jag att ingen skulle ringa mer, så jag ringde själv och bad min son hälsa på.
Jag köpte något till barnet och en tårta. Svärdottern släppte in mig, satte in presenterna och blängde.
Förra gången hoppades vi att ni skulle fatta, sa hon. Vi vill inte ha småsaker vi behöver pengar till barnet.
Menar du att jag måste ta med kuvert varje gång om jag ska få träffa mitt barnbarn?
Självklart. Vi bor ju i hyreslägenhet på grund av er, och min man jobbar ensam. Ni har inte gett någonting till ert barnbarn och kan åtminstone bidra med pengar.
Jag blev alldeles kall av ilska. Min son hörde hur hon pratade, men sa inte ett ord utan stod där med barnet i famnen och blinkade.
Jag gick ut. Ska jag behöva be om ursäkt inför en sådan människa? Jag tänker inte köpa min relation till mitt barnbarn.
Vi har inte pratat på nästan ett år nu. De hör av sig inte, jag ringer inte. Tills för någon vecka sedan då min son ringde och meddelade att barnbarnet fyller år, och att jag gärna får komma men att jag inte får glömma presenten. Sedan tog min svärdotter över telefonen och krävde att jag tar med en summa lika stor som min månadslön!
Jag gick inte, hade inte de pengarna. Jag fick acceptera att jag inte längre hade ett barnbarn knappt ens en son. En riktig son skulle aldrig låta sin fru utpressa hans egen mor för rätten att träffa sitt barnbarn. De får koka i sin egen gryta. Jag tänker inte betala för att få träffa mitt eget barnbarn gång på gång.
Nu funderar jag på vad jag ska göra med lägenheten, så att vare sig min svaga son eller hans giriga fru en dag kan lägga vantarna på ens en liten bit av den.
