Så här kan man inte leva! Det är inte rätt! Rolf sprang in i sin fars rum.
Vad är det du säger? Varför tror du det? Vem har sagt det till dig?
Kuratorn i skolan.
Fortsätt, berätta mer för mig.
Jag ska visa dig. Jag går och lägger mig och du låtsas väcka mig.
Varför gör du så?
Du kommer förstå allt!
Jaha, jaha… Rolf, vakna nu. Dags att gå till skolan, sluta sova.
Ser du! Samma sak varje morgon. Föräldrar borde väcka sina barn kärleksfullt så de känner sig älskade. Och le dessutom!
Be din mamma få dig att le, jag har inte tid för sånt på morgonen.
Älskar du mig inte?
Men vad i hela friden pratar du om? fadern började bli irriterad.
Det är inget trams. Om du inte vill att jag behandlar dig illa när du blir gammal måste du visa vad du känner nu. Försök väcka mig igen.
Okej då. Din lilla busunge, upp nu! Du kommer för sent till skolan.
Jag är trött!
Lilla vän, vakna nu fadern smekte sin sons huvud och kysste honom mjukt i pannan.
Hurra! Nu kände jag din kärlek.
Såja, nu räcker det med lekar. Visa mig dina betyg.
Inte nu, pappa. Du har ju bråttom till jobbet.
Det gör inget. Åh, vad fint, 3 i både svenska och matte.
Men jag fick en 10:a i psykologi!
Har du tänkt bli psykolog, min pojk? Hördu, min guldgosse, tills du förbättrar dina betyg får du inte ringa till någon. Sätt dig och plugga tills mamma kommer hem.
Rolf satt och grät, och hans pappa tröstade honom:
Du sa att man ska le så le nu!
