Jag var särskilt lyckosam, kanske för att jag alltid vandrat med blicken mot mina mål. Redan vid tjugofem års ålder hade jag, ensam och envis, lyckats spara ihop till en lägenhet i Malmö.
Ingen mamma eller pappa stod bakom mig, inga släktingar bredvidallt gjorde jag själv, i min egen takt och tystnad. När jag långt senare sprang på en man i skymningen, och hjärtat blev vild och blått, var jag så bisarrt modig att jag viskade till honom: “Jag har min egen bostad.”
Drömmen växte, och jag förklarade att jag absolut inte ville bo i hans lägenhet bland dunkla gardiner och gamla foton. Han nickade och pekade mot framtiden: han skulle snart spara ihop till hyran, medan jag hyrde ut min Malmölya för att kunna köpa en Volvo som glimmade i mitt huvud.
Han log och lät sig dras med. Halvåret passerade som genom dimma, och en natt stod han där med en sliten resväska under armen och sa att jobbet glidit iväg och plånboken ekade tomprecis som den sorgset dunkla tunnelbanan i Stockholm om vintern.
Han frågade om han kunde bo hos mig en tid, men drömmen snurrade vidare och jag såg hans föräldrar vid ett köksbord med fat av köttbullar och sill. Nej, jag släppte honom inte in. Allt kändes som en suddig ursäkt för att bo på min bekostnad, inget annat än en svävande skugga i drömmarnas gryning. Till slut skildes våra vägar, och jag vandrade vidare mot nya, blå drömmar bland svanar och fjärran norrsken.
