Den här lilla dramatiken utspelade sig förra sommaren, en helt vanlig fredagsförmiddag. Min man var på jobbet, och jag och dottern min, Linnéa, tog oss till Östermalms saluhall för att köpa lite godsaker.
När vi var klara och hade fyllt kassen med kantareller och Västerbottenost, traskade vi hemåt. Väl hemma började vi fixa och dona Linnéa med dammsugaren, jag med grytorna. Svenssonsysslor helt enkelt.
Plötsligt hördes ett ljud utanför: någon bromsade kraftigt. Vem dyker upp om inte våra långväga släktingar från Malmö! Min kusin Ingrid, hennes man Sven, och deras pratsamma tonårsdotter Märta på femton bast.
Jag bjöd in dem och slängde snabbt fram köksbordet. Frågade vad som stod på. Det visade sig att Ingrid haft födelsedagskalas igår, och de hade spontant bestämt sig för att besöka oss i Stockholm. Härligt initiativ, helt opreppad från min sida.
Medan gästerna sörplade på bryggkaffe, ringde jag min man, Erik, och förklarade situationen. Han föreslog genast att vi skulle grilla en sådan där klassisk svensk lösning. Som tur var låg det faktiskt lite gris i frysen, perfekt för grillspett.
Jag gick tillbaka till vardagsrummet och ursäktade att jag inte direkt var grillmästaren denna dag, men erbjöd grillspett: Vi marinerar nu, lagom tills Erik kommer hem blir det mat!
Släkten nickade gillande, klev in i vardagsrummet och landade i soffan som om de aldrig lämnat Malmö. Fjärrkontrollen åkte fram och TV:n sattes på. Mysigt men jag började ana oråd.
När jag frågade om Sven kunde hjälpa till att skära köttet, klagade han på ont i handen. Ingrid mumlade något om att hon mådde illa efter bilresan, vände sig demonstrativt mot TV:n och fortsatte titta på Allsång på Skansen.
Tyst gick jag ut i köket, fixade köttet, marinerade och donade. Linnéa och jag riggade hela kalaset själva att be om hjälp verkade vara genant för våra fina gäster.
När Erik kom hem, berättade jag om snilleblixten. Han höjde på ögonbrynen och mumlade de där kusinerna är visst rätt fräcka. Han bjöd in till mat.
Vid middagsbordet rådde gravtystnad. Alla petade i maten, och Sven kastade i sig tre grillspett på en gång. Erik gav dem en lång blick situationen var mer obekväm än ett par nya träskor.
Efteråt frågade jag blygt om någon kunde hjälpa till med disken tänkte att kanske finns där en gnutta svensk plikttrogenhet. Men Ingrid pekade på sin manikyr och förklarade att Märta minsann inte kan stå och diska med så unga händer.
Just när jag trodde vi var klara, deklarerade kusinerna att de skulle sova över vår säng passade Svens rygg bäst. Erik, van att vara svensk lagom, tappade tålamodet:
Tror ni att det här är Grand Hôtel? Och vi är era betjänter? Packa ihop och åk hem nu!
Jag blev så paff att jag höll på att tappa käken. Erik gick ut, slängde av sig grillvanten och utbrast: Adjö och tack för kaffet! Släkten rullade iväg till Malmö igen, antagligen fortfarande upprörda över att de inte fick room service.
Och så där kan visst en svensk, skakig sommarkväll se ut ibland är det snällast att visa var dörren är.
