När jag var tio år gifte sig min pappa för andra gången. Min styvmamma blev snabbt gravid och födde en pojke. Så blev jag plötsligt gratis barnvakt, kock och städerska.
Familjen kallade mig bara för Du där. Jag bar kläder som var långt för små för mig, medan min lillebror fick en ny leksak nästan varannan dag. När han blev lite äldre tog han över mitt rum, och jag fick flytta ut till vardagsrummet.
Det enda jag är tacksam för från min pappa är att han direkt satte stopp för styvmammans försök att slå mig. Men att förnedra mig var fortfarande tillåtet. Varje dag fick jag höra att jag var ful ingen skulle vilja ha mig, och att jag var korkad jag skulle aldrig få en utbildning och alltid jobba som städerska.
Min styvmamma påminde mig dagligen att jag bara var accepterad i hemmet tills jag fyllde arton. Och på min födelsedag skulle hon kasta ut mig på gatan.
Alla lov och helger tillbringade jag hos min farmor. Hon såg mig också som den svarta fåret i familjen. Hon förbannade dagen då hennes son gifte sig med min mamma och gladde sig när mamma flyttade ut.
Jag har alltid undrat varför jag inte skickades till ett barnhem.
Sex månader innan jag skulle fylla arton hörde jag ett samtal mellan min pappa och styvmamma, och plötsligt förstod jag allt. Styvmamman sa att jag aldrig skulle gå med på det, men pappa lovade henne att han skulle få mig att skriva över lägenheten på dem och att hon inte behövde oroa sig.
Men han hade fel. Hon borde verkligen ha oroat sig. Jag brydde mig inte längre om stickningarna och hånen från min bror och styvmamma.
Förut var jag rädd för min artonårsdag, men nu längtade jag efter den.
På min födelsedagsfest var alla samlade: pappa, styvmamma, farmor och styvmoderns föräldrar.
Efter min första fest med fika och småkakor på åtta år, blev jag tillsagd att göra mig klar att gå. När jag frågade vart, svarade farmor:
Du är vuxen nu. Från och med idag är du ansvarig för dina egna beslut. Nu ska du tacka familjen för allt de gjort för dig. Du ska åka med din pappa till notarien och ge honom lägenheten. Du ärvde den av din mamma, men det var ju aldrig tanken. Hon lovade testamentera den till min son. Nu är det dags att göra din plikt, gör dig redo.
Deras ansikten var så allvarliga att jag hade svårt att hålla mig för skratt.
Ja, farmor. Jag ska tacka min familj för allt de gjort för mig. Som tack ska jag inte sparka ut dem redan idag, utan ge dem en vecka att packa ihop sina saker. Nu är tiden ute.
Och då började kaoset. Jag blev kallad otacksam, styvmamma skrek att hon hade fostrat en orm, pappa slog mig i ansiktet. Styvmammans föräldrar sa att de hade varnat henne för andras barn. Farmor sa att hon gick och smällde igen dörren.
De flyttade ut. Flyttade till min farmor.
Några dagar senare kom pappa över. Han räckte mig ett papper och sa att eftersom jag inte gett bort lägenheten till honom, måste jag betala denna skuld, sedan gick han.
Jag öppnade pappret och såg en lista:
Mat 324 000 kronor
Kläder 54 000 kronor
Skolmaterial 14 000 kronor
Hygienartiklar 2 660 kronor
Småel 4 620 kronor
Kommunalt bostadsbidrag 64 800 kronor
Totalt: 464 080 kronor
Hur blev det med att föräldrar är skyldiga att försörja sina minderåriga barn? Det verkar som om min pappa helt struntat i det.
Jag skaffade jobb och under de senaste sex månaderna har jag betalat en tredjedel av min lön till pappan varje månad för att bli av med skulden.
Det kommer ta ungefär sju eller åtta år, men sen är jag helt fri.
