Jag och min fru har sparat i många år för att kunna köpa ett hus på landet, och till slut lyckades vi. Under det senaste året har vi åkt dit över helgerna eller tillbringat hela sommaren där.
Mina föräldrar har också hjälpt oss lite ekonomiskt, de ville gärna att vi skulle kunna uppfylla vår dröm tidigare. Vi var överlyckliga, och satte igång med renoveringar och förbättringar med stor energi. Vi byggde växthus bredvid trädgården för att kunna odla grönsaker även på vintern. I trädgården gjorde vi en sandlåda och hängde upp ett par gungor så att barnen skulle ha något att roa sig med. Från första början blev vi ofta besökta av våra vänner både mina och min hustrus och vi promenerade ofta ner till den lilla ån, som låg bara ett par hundra meter från huset. På kvällarna grillade vi kött och umgicks långt in på natten. Några åkte hem sent, andra sov över eftersom inte alla hade någon bil att ta sig hem med. Det var många som gratulerade oss till att vi äntligen köpt vårt eget lantställe.
Efter ett år märkte vi att våra vänner började förstå att lagom är bäst. Besöken blev färre, och nu kommer de mest när vi bjuder in till högtider eller speciella tillfällen. Men det finns en person som inte alls verkar förstå det här. Om hon hör något om vårt hus packar hon sin väska på en gång och dyker upp, helt utan att fråga om det passar det är tydligen bara hennes egen vilja som spelar någon roll.
Det hade väl varit okej om det bara var jag och min fru där, men ofta är också mina föräldrar och våra små barn med oss. Jag försökte försiktigt få henne att åka hem, men det gjorde ingen nytta. Hon stannade hos oss i sammanlagt två månader.
Mina antydningar om att det kanske började bli dags att åka hem gick henne helt förbi. Jag försökte till och med säga att snart kommer min frus föräldrar på besök, och då blir det för trångt här. Men väninnan svarade bara att hon gärna kunde sova på golvet, så länge hon fick en madrass.
Hennes helgbesök brukar se ut ungefär så här: Hon kommer fredag kväll, ligger sedan mest på soffan och tittar på TV, medan jag och min fru jobbar ute i trädgården, vattnar och fixar. Ber vi om hjälp säger hon alltid: Jag är ju här för att vila!
Min fru och mina föräldrar har aldrig sagt något om den här väninnan, men själv märker jag att jag har blivit alltmer irriterad.
Så kom vintern och kylan. En dag satt vi tillsammans med varsin kopp kaffe, och hon sa: Åh, synd att det är vinter… Om det vore sommar hade jag kommit hit för länge sen. Jag rös till av hennes ord och tänkte: Det är just därför jag har så svårt att säga rakt ut att jag inte vill träffa henne varje helg det gör mig så stressad. Och tänk om hon blir sårad och slutar prata med mig?
Jag vill verkligen inte det. Men nu önskar jag att hon inte längre kommer varje vecka. Vad ska jag göra?
När jag skriver ner de här tankarna inser jag att det är dags att våga prata öppet, även om det känns obekvämt. För min egen och min familjs skull behöver jag sätta gränser, och det är faktiskt helt okej i Sverige att säga ifrån.
