David är en 40-årig man från Göteborg, ogift och, om han får säga det själv fortfarande något av en gåta för kvinnorna. För bara några år sedan var han den där killen som alla i Slottsskogen sneglade på. Lång, stilig och mer pengar på banken än någon annan i gänget. Nu? Tja, pengarna finns kvar (tack och lov för en tydlig aktieportfölj), men håret har sjunkit snabbare än medelhavsvattnet i augusti och magen jäser på som en klassisk surdeg, dag för dag.
David hade börjat inse det själv. För första gången i livet började han på allvar fundera på äktenskap. Problemet var bara att han inte riktigt trodde på möjligheten. Hans personlighet, ja, låt oss säga att han är lika mjuk och inbjudande som en riktigt dåligt stoppad IKEA-soffa. Han är burdus, raka rör, och har regler för allt. Det visste de flesta på lång mils avstånd, och kvinnorna i omgivningen var snabba att varna varandra när någon ändå såg nåt i ögonen på David. Så hoppet var väl ungefär lika stort som hans benägenhet att öppna sitt hjärta.
Han la fram funderingarna för sina göteborgska polare en fredag på Bishops Arms. Efter några öl och lagom mycket övertalning trillade några goda råd ur dem förvånansvärt verksamma råd skulle det visa sig, eftersom David gick och gifte sig bara några månader senare.
Dagen efter bröllopet satt David i sin Vasastan-trea och bestämde sig för att klarlägga saker och ting för sin färska hustru, som vi kan kalla Linnea (eftersom det är ungefär så svenskt ett namn kan bli). Han harklade sig, drog djupt efter andan, och sa:
“Du ska bo i min lägenhet, och det borde vara en ära. Det ska alltid vara pedantiskt städat överallt, alltid och jämt.”
Linnea log snällt. “Vad menar du exakt, David?”
“Jag förklarar det här en gång, Linnea. Du måste förstå att den här lyckan kan ryckas ifrån dig precis när som helst. Jag är mycket noggrann, och det får du leva med. Och, jo handdukarna, de SKA hänga på rätt plats och vara torra. Förresten, viktigaste av allt: ordning och reda. Uppfattat?”
Linnea nickade så att det nästan såg ut som om hon försökte nicka loss örhängena, och lyssnade vidare.
De gick ut i köket och David rabblade sina matrutiner som om han varit manager på ICA Maxi.
“Visst, älskling,” log Linnea, “vilken tid kommer du hem ikväll?”
“Varför undrar du det?”
“Så jag vet när jag ska ha maten klar,” svarade Linnea.
“Hmm… när jag kommer får du aldrig veta i förväg, men middagen ska stå färdig. Och om jag mot förmodan ogillar maten, ja då åker den i soporna och du får tydligen stå ditt kast.”
“Lugnt, kära du. Allt blir toppen,” svarade Linnea och log sitt eviga, svårtolkade leende. David bar med sig det där leendet hela dagen. Framåt kvällen, innan han gick hem, svängde han förbi en fin restaurang på Avenyn och åt så att byxknappen knappt klarade trycket. Han ville nämligen sätta Linnea på prov: säga att maten var äcklig utan att ens smaka. Detta upprepade han i en hel vecka ett projekt David nästan blev utbränd på själv.
En kväll kommer David hem, hittar lägenheten tyst som en svensk stadsdel i november.
“Någon hemma? Jag är hemma!”
“Jaha, du har kommit,” svarade Linnea tämligen oberörd. “Jag kikade precis på Bäst i test och somnade till.”
“Är middagen klar?”
“Middag? Just ja, maten! Kom och titta.”
När David gjorde sig redo att leverera sitt planerade gnäll, sa Linnea bara:
“Slå dig ner. Här har du: kall och osaltad havregrynsgröt. Om du inte äter upp, så är det du själv som får skylla dig. Själv går jag härifrån och då ser du mig aldrig mer förutom möjligtvis tillsammans med någon annan, alltså. Jag vet ju för övrigt att du varit ute och ätit, din luring. Jag kan tänka mig hur hemskt det är att behöva kämpa med sån gröt när man är proppmätt.”
David gapade.
Linnea såg på honom och sa med fyndig ton:
“Vill du veta varför jag ibland kan vara tuff? Det är väldigt enkelt det blir precis sådär om du försöker smita undan mina frågor. Nu, tugga i dig gröten tills tallriken är tom. Ju snabbare du börjar, desto snabbare slipper du.”
Linnea hade fått höra om Davids egenheter. Men hon lämnade honom inte. För, som Linnea alltid säger:
“Svenska män föds inte snälla. De blir det under sina hustrurs stränga regim!”
Och visst hade hon rätt. David åt upp hela gröten, på rekordtid. Han lutade sig tillbaka med ett belåtet flin och konstaterade:
“Äntligen har jag hittat henne. Den jag letat efter hela mitt liv.”
