Min syster gifte sig för fyra år sedan och är nu mamma till en liten pojke som nyligen fyllde tre år, för vilken jag är både faster och gudmor. När jag själv var 23 år studerade jag vid universitetet i Uppsala och arbetade samtidigt, vilket gjorde att lediga dagar var ytterst sällsynta och värdefulla. Att försöka balansera studier, arbete och familjeliv var inte alltid enklast, men jag strävade efter att ge tid åt både vänner och släktingar.
Min syster, som är mamma till älskade Algot, var just då arbetslös. Trots det spenderade hon mycket tid på olika salonger, något som förvånade mig eftersom hennes man var ute på affärsresor under längre perioder.
En dag bad min syster mig om hjälp, då hon hade en tid bokad på salong och inte kunde hämta Algot på förskolan. Jag sa ja eftersom jag hade några timmar över efter dagens föreläsningar. En vecka senare kom hennes man hem från sin resa, och då bad de mig återigen att passa Algot, eftersom de ville ha tid för sig själva. Jag gick med på att vara barnvakt till klockan åtta. Men när jag försökte få tag på dem senare på kvällen, svarade ingen på mina samtal eller sms. Algot väntade på sina föräldrar med tårar i ögonen, och till sist kom de hem först vid midnatt, på gott humör, uppenbart efter en kväll på stan i Stockholm.
Men det slutade inte här. Några dagar senare hörde de av sig igen; de skulle fira mannens systers födelsedag och frågade om jag kunde ta hand om Algot ännu en gång. De trodde inte att han skulle ha roligt på firandet eftersom det skulle vara äldre barn där. Då bestämde jag mig för att tydligt sätta gränser och förklara att även om jag är glad för deras skull, har jag mitt eget liv med studier och arbete att tänka på. Jag påminde min syster om att det är hennes ansvar att ta hand om sitt barn, och föreslog att hon kunde ta med Algot till festen, där han skulle kunna vara med andra barn. Hon tog inte emot det särskilt väl och blev till och med lite sårad.
Jag valde att prata med vår mamma, som sa till min syster att hon lutade sig för mycket på mig och att hon själv måste börja ta ansvar för sitt barn. Min syster är fortfarande hemma och det känns som om hon försöker lägga sitt ansvar på mig, men jag står fast vid att jag har mitt eget liv och att det är hennes plikt som förälder att se till Algot själv.
Så här i efterhand minns jag denna tid som en period av både nära samhörighet och nödvändiga gränsdragningar. I Sverige värdesätter vi både självständighet och samhörighet, men varje familj måste hitta sin egen balans.
