Den verkliga belöningen kom först senare!
När jag var 18 år blev jag gravid. Mina föräldrar stöttade mig inte de tyckte att det var alldeles för tidigt att få barn. Min man blev precis inkallad till värnplikten. Båda våra mormor och farmor sa samma sak:
Barnet är ditt ansvar. Jag tänker inte ta hand om ditt barn, sa min mamma.
Min svärmor ville knappt prata med mig alls. Så jag flyttade hem till min faster på pappas sida.
Hon var 38 år, hade inga egna barn och hade ägnat sitt liv åt sitt arbete. Hon dömde aldrig mina föräldrar:
Jag förstår dem, det var inget lätt liv när du föddes. De arbetade hårt för dig. Det fanns perioder då det knappt fanns mat. Din pappa brukade lasta av tågvagnar på nätterna för att få ihop lite pengar.
Men idag har de det bra. Pappa har en hög lön och de har en tvåa. Och mamma jobbar. Nu ska jag själv få barn.
Kommer de verkligen inte bry sig? frågade jag min faster.
De vill bara få leva mer för sig själva nu. Du ska inte döma dem. De kommer säkert att förstå mer senare.
Jag fick inget stöd från dem. Jag packade mina saker och flyttade till min faster.
När min man kom hem från lumpen, var vår son ett och ett halvt år gammal. Under tiden han var borta hade svärmor aldrig hälsat på sitt barnbarn. Mina egna föräldrar kom bara två gånger.
Min man började arbeta som bilmekaniker och ville egentligen slutföra sina studier samtidigt, men det gick inte. Vi fortsatte bo hos min faster. När vår son började på förskolan och jag fick ett jobb, skulle min faster flytta till en annan del av Göteborg. Så vi hyrde en egen lägenhet. Några år senare gick min mans farmor bort.
Svärmor sålde hennes lägenhet, gjorde själv renoveringar och köpte allt hon länge velat ha. Min man försökte övertala henne att inte sälja han erbjöd sig till och med att betala hyra varje månad och köpa tillbaka lägenheten, men hon lyssnade inte.
Varför ska jag offra mina intressen och mitt liv? Jag har länge velat göra en ordentlig renovering. Vill ni göra det åt mig? svarade svärmor när hennes son bad om hjälp.
Fem år senare föddes vår dotter. Vi insåg att vi verkligen behövde en egen bostad. Min man tog jobb utomlands. Trots det var det inte lätt att spara ihop till en lägenhet. Jag fortsatte bo med barnen i en hyrd tvåa.
Vid den tiden blev mamma ensam kvar i sin trea pappa skilde sig för två år sedan. Men tyvärr fanns det inte plats för sin egen dotter och barnbarn där. Inte heller till svärmor kunde vi flytta hon var ständigt upptagen med nya renoveringar och hade ingen brådska att hjälpa oss.
Min man jobbade i Norge. Efter några år lyckades vi köpa en egen lägenhet i Göteborg, helt utan hjälp från våra familjer.
Nu går vår äldsta son ut årskurs 8, och vår dotter går i tvåan. Vi vet verkligen värdet av pengar. Varje krona är sparad noggrant. Vi har inte längre dessa problem vi har egna bilar och varje sommar åker vi till västkusten på semester.
Den enda vi är riktigt tacksamma mot är min faster. Hon kan alltid ringa och be om hjälp om hon behöver.
Våra föräldrar däremot har haft det tufft. Min mamma blev nyligen arbetslös och ringde för att be om hjälp, men jag sa nej.
Svärmor har det likadant hon gick i pension och ville inte leva snålt. Hon har spenderat alla pengar hon fick för lägenheten för länge sedan. Min man sa nej även till henne och rådde henne att sälja sin stora, nyrenoverade lägenhet och köpa en mindre etta.
Jag och min man är inte skyldiga någon någonting. Vi behandlar våra barn annorlunda än våra föräldrar gjorde vi hjälper dem alltid så gott vi kan. Jag tror att vi kommer kunna lita på deras hjälp när vi blir äldre.
Livet har lärt oss att äkta styrka är att stå på egna ben och att stödja dem som står oss nära för när vi ger hjärtat och hjälp till andra, kommer vi alltid kunna räkna med samma omtanke tillbaka.
