Ända sedan barndomen har jag varit en sådan person som hjälper även någon som betraktas som min ovän i stunder av nöd. Jag har aldrig sett min svärmor på det sättet. Trots alla stereotypa tankar är min svärmor en underbar kvinna, mycket vänlig och artig. Nyligen inträffade något tragiskt: hon blev allvarligt sjuk och blev inlagd på sjukhus, och efter det behövde hon fortfarande återhämta sig hemma.
Utan att rådfråga min make, tog jag hem henne till oss, så att både jag och min man kunde ta hand om henne. Jag trodde att min make skulle bli glad över att jag tog väl hand om hans mamma, men hela vägen hem var svärmor nedstämd, som om hon ville fråga om något men inte riktigt vågade. När vi kom hem hjälpte jag henne in, bäddade sängen åt henne och gick för att laga soppa. Jag ville göra både min svärmor och min make lyckliga. Tyvärr gick allt snett när min make kom hem.
När han såg sin mamma ligga i sängen frågade han vad “den där parasiten” gjorde i vårt hem och ville genast köra ut henne, och jag fick kämpa för att stoppa honom. Om inte jag hade varit där hade min man faktiskt slängt ut sin egen mamma. Vi är fortfarande gifta, men jag är väldigt besviken på hans sätt att bete sig.
Den här upplevelsen fick mig att inse att fördomar och hårda ord kan stå i vägen för omtanke och förståelse, även inom familjen. I Sverige värdesätter vi omtanke och respekt, och det viktigaste är att vi ser varandra som medmänniskor. Det är först när vi möter varandra med öppenhet och vänlighet som vi verkligen kan skapa ett hem där alla känner sig trygga.
