Mamma
Hej där, pälsboll! Vem tillhör du? Jag blev stående utanför min lägenhetsdörr, ögonen på en stor, röd hankatt som satt på dörrmattan och såg mig stirra tillbaka.
Katten svarade givetvis inte. Han reagerade faktiskt inte alls på mitt sällskap. Inte ens med en förändring i hållningen. Bara det trasiga örat ryckte till, som för att säga: “Ja, jag hör dig. Men svara tänker jag inte göra.”
Nåväl, det gör detsamma! sa jag irriterat och rotade efter nycklarna i väskan.
Katten rörde sig knappt, men flyttade lite på sig när han märkte vad jag gjorde. Han låg kvar där och följde mig med blicken när jag bökade med låset.
Vi hade bara bott i den här lilla tvåan strax utanför Göteborg i några månader. Drömbostaden, åtminstone enligt mig och Viktor. Visst, en gammal tegelkåk i Gamlestaden, trånga hissar och lite ruggigt när det blåste, men det var vårt. Vårt första alldeles egna hem, betalat med många års sparande och tusentals timmar i kafékök, för att till sist få ihop insatsen i svenska kronor.
Elsa, bara håll dig väl med grannarna! Viktors mamma Birgitta hjälpte mig skura inför vårt bröllop. De är egentligen trevliga, även om det blir några järn ibland.
Men vad är det då som är så trevligt, om de alltid dricker? skrattade jag och vred ur trasan, försökte samtidigt trycka bort de envetna, blonda lockarna från ansiktet.
Mitt hår! Det var alltid en kamp. Viktor älskade det, men när man ska städa blev det bara ett elände. Hur mycket jag än försökte tämja mitt vilda svall bröt det sig loss, gjorde mig lik en tistel på vift.
Svårt att förklara, Birgitta skakade på huvudet. De har haft det tungt. Prövning på prövning. Inte alla klarar sånt.
Det kunde jag förstå. Jag, som vuxit upp som fosterbarn med ett hjärta alltid på vakt, visste mycket väl att världen sällan förbarmade sig över dem som var mest utsatta. Människor valde ofta sig själva och glömde lätt de små eller svaga som blev kvar.
Min egen mamma försvann när jag inte ens fyllt tre. Sista minnet järnvägsstationen, skrivna lappar i jackfickan och min enörade tygkanin, Nisse. Jag satt där på träbänken i vänthallen, precis som hon bett mig, och väntade. Mumlade för mig själv, blundande hårt mot behovet av att gå på toa, eftersom jag visste att mamma skulle bli rasande om jag gick iväg. Rädslan, kylan, magknipet… men jag vågade inte röra mig.
Mamma kom förstås aldrig tillbaka. Istället dök en stor man med uniform upp, frågade någonting jag inte förstod och klappade till slut mig, och min kanin, försiktigt över huvudet.
Vad heter den långörade? frågade han till slut.
Jag mumlade: Nisse
Och sen kunde jag inte hålla mig längre, bröt ihop i tårar och skakade så kraftigt att uniformsmannen fick slå larm och kalla på hjälp.
Många år senare fick jag veta varför mamma övergav mig. En dag, på väg hem från skolan innan studenten, dök en okänd kvinna upp.
Älskling, jag har hittat dig, utropade hon och försökte krama mig. Men jag drog mig undan. Vid det laget hade fosterföräldrarna, hela sex barn i huset, lärt oss att kärlek var mindre värt än plikt, ordning, ekonomi och varma kläder. När man fyllde arton, då var det dags att packa ihop och lämna plats för nästa barn.
Jag saknade närhet, men litade inte på någon. Det var min “syster”, Maja (vars pappa hade supit bort henne), som alltid ställde sig i vägen om någon var påträngande.
Elsa, vem var det där? frågade hon och drog mig bort från skolgården.
Ingen svarade jag, lite yr och förvirrad.
Tant, du har tagit fel! Här har du inget att hämta, gå nu! Det är min syster!
Så blev Maja min syster, på riktigt.
Några dagar efteråt pratade jag ändå med min mamma. Eller snarare: förhörde henne.
Du övergav mig, sa jag.
Förlåt, Elsa!
Kalla mig inte så. Det gör ont.
Okej! Men förlåt mig. Jag var ensam, övergiven av din pappa… sa att du inte var hans. Fast det stämde inte. Sen blev jag osams med mormor och kunde inte ta hand om dig. Men jag skrev ju en lapp! Jag tänkte komma tillbaka…
Och då trodde du att det räckte? Vad är du för en människa? Snälla, låt mig vara.
Efter det beslöt jag mig. Ingen annan ska bestämma vad jag ska känna eller säga.
Maja förstod direkt.
Det är ditt val, Elsa. Gör som du själv vill.
Tack, du är så klok
Nja, men jag lär mig. Ska bli psykolog sen. Det måste väl finnas ett svar på hur man ska leva rätt.
Sen skrattade vi åt det där, många år senare, när Maja redan fått sitt första barn. Då sa hon:
Ingen vet hur det ska vara. Man försöker och det får bli som det blir. Bara det är varmt, tryggt och roligt.
Det blev min väg också. Jag försökte släppa bitterheten över fosterfamiljen, uppskattade det lilla vi hade. Rummet centrumläge, billigt i hyra, gick utmärkt att rusta på egen hand. Till slut blev det nästan hemtrevligt.
Svärmor Birgitta hjälpte mycket. Hon var bestämd men godhjärtad, och gjorde allt för att få mig att känna mig hemma. I början irriterade det mig, men jag vande mig.
Elsa, mitt gamla vinterfodrade är trasigt. Hänger du med och hjälper mig välja nytt på Frölunda Torg? Jag orkar inte gå själv och Viktor fattar ju ingenting om kläder.
Jag följde med, och varje gång kom jag hem med en kasse till. Nya stövlar, jacka, en väska jag aldrig trott jag hade råd med. Birgitta styrde och ställde och köpte till mig. Först blev jag misstänksam, nästan rädd för att ta emot. Men så småningom tinade jag. Inte för att jag kände mig särskilt älskad, men för att jag visste att Birgitta menade väl.
Jag försökte förbereda mig inför mötet med Viktors släkt. Maja, som sett det mesta, gav sina råd.
Tro inte att Birgitta kommer omfamna dig direkt. Det tar tid att vänja sig. Men du fixar det.
Och det gjorde jag. Vi flyttade så småningom till eget, fick rum i farfars lägenhet istället. Efter flytten satt jag ofta sent och drack te med farfar Gösta. Han gillade att snacka ibland djupa allvarsord, ibland bara skratt.
Du verkar bekymrad, Elsa, sa han en kväll när vi sorterade papper inför försäljningen av rummet. Rädd för att inte ha någonstans att bo nu?
Nej då! Vi hittar något, hyr i värsta fall. Vi har faktiskt lite sparat. Inte mycket, men ändå. Jag tror det ska klarna till slut.
Bra, ni är kloka ni unga, log farfar.
Och du vet, Birgitta har aldrig varit dum mot mig, sa jag.
Jag vet, lilla vän. Hon tycker om dig. Låt henne komma nära, hon är en snäll kvinna.
Jag försökte förstå varför jag alltid värjde mig mot andras omtanke och medkänsla. Rädsla, kanske. Men ibland, när farfar sa “Det är rätt att hjälpa varandra men man måste göra det med förstånd”, så sjönk det in.
Och nu satt alltså den röda katten utanför min dörr precis när allting hade börjat ordna sig. Han vände sig inte undan när jag sträckte ut handen, och när jag låste upp dörren trippade han plötsligt iväg, uppför trappan. Först blev jag förnärmad, men innan jag hann blinka kom han tillbaka den här gången med en liten röd kattunge i munnen.
Oj då, sa jag och lyfte upp den pipande lilla kopian av katten. Strax kilade den vuxna iväg igen.
En till unge. Samma färg, men mycket yvigare.
Jag brast ut i skratt när katten desperat försökte hålla fast sin unge, och till sist gav upp när jag tog den i famn.
Du är ju som en riktig mamma, eller pappa kanske? sa jag, öppnade dörren på vid gavel Kom in då! Är det alla, eller har du fler att hämta?
När katten till sist trippade över tröskeln, oroligt spanande på mig, lade jag försiktigt ner alla kattungar på ett gammalt bakplåtspapper, innan jag gick för att leta fram lite mjölk.
På kvällen kallade jag till familjeråd.
Birgitta om du inte går med på det här så hittar jag väl ett nytt hem till dem. Men ut klarar jag inte av att sätta ut dem. Kattungarna är för små. Jag har ingen aning om vad som hänt deras mamma, men nog är det konstigt att det är pappa katt som tar hand om dem.
Elsa, varför frågar du ens mig? log Birgitta och klappade en av kattungarna som låg i hennes knä. Det är ju din och Viktors lägenhet. Börjar ni ta beslut nu. Allt är som det ska!
Jag tänkte, om du skulle bli arg
Nej då. Jag kanske behåller en av dem. Men de andra du hittar säkert bra hem. Huvudkatten får du allt behålla själv. Du kan lära dig av honom.
Vadå? frågade Birgitta.
Viktor log och nickade, lät mig avslöja veckans hemlighet lagom till hennes födelsedag.
Hur man blir en bra mamma. Nu har jag två att lära av du och den här nannykatten.
Jag klappade den röda katten på örat, och ja den här gången grät jag. Mamma och fostermamma och katterna, plötsligt var allting inte så sorgligt längre. Det började kännas som en familj.
