Du kan inte ana cirkusen här hemma! “Nu är det slut, nu står vi inför vår undergång,” snyftade Ann-Louise Johansson och duttade med sin vita näsduk i ögonvrån så hjärtskärande att hennes man, Bengt-Erik, genast blev nervös.
“Ann-Louise, vad är det nu? Inte dropparna igen?” sa han och sneglade på medicinskåpet.
“Nej men snälla, släpp dropparna, Bengt! Fattaru inte?! Det här är en skandal! Familjeskandal! Hela släkten är dragna i smutsen! Titta på henne! Hon skäms inte ens!”
Deras enda dotter, Signe Johansson just nu hela släktgrenen Johanssons framtidshopp såg verkligen inte det minsta ångerfull ut. Inte satt hon och höll förtvivlat för ansiktet eller grät så mascaran rann.
Nej, Signe satt med benen långa, vackra ben som enligt mamma var precis som mormors gamla premiärdansörsben på Kungliga Operan uppslängda på verandaräcket. Hon petade i sig körsbär, tog ett från ett stort mönstrat fat, åt upp det, och sköt skickligt iväg kärnan mot syrenbuskarna på tomten. Hennes slappa agerande fick mamman att sucka som om himlen höll på att ramla ner.
“SIGNÉ! Kan du lägga av med det där! Vi har ett allvarligt snack framför oss!”
Men Signe fortsatte bara i sitt eget tempo, helt obekymrad, till mamma småsnörpte på läpparna och gick för att ta sina älskade valerianadroppar.
Pappa Bengt tittade försiktigt på Signe. “Du skojar, va?”
“Nej, pappa. Jag är allvarlig. Förresten, hälsa mamma att hennes kupp med förlovningen den är dödsdömd. Jag gifter mig inte med Martin. Hon kan glömma det direkt.”
“Du gör henne förkrossad nu, Signe.”
“Pappa, överdriv inte. Jag har redan pratat med Martin. Vi bestämde oss idag. Nej, det blir faktiskt inget bröllop. Punkt!”
Från vardagsrummet hördes nya jämrande utrop, pappa Bengt hastade iväg, och Signe noppade åt sig ännu ett körsbär.
“Men herregud, vad ska jag säga till alla? Restaurang, buketter, gäster, ALLT är klart!”
“Mamma, jag bad dig inte bjuda in hela Kalmar Du får sopa upp det där själv!” svarade Signe lugnt.
“Så KALL du är, barn. Jag ville ju bara ditt bästa!”
“Och ändå blev det som vanligt då, mamma?” Signe sträckte på sig och log snett. “Jag har egna planer för mitt liv, tack. Snopet va?”
“Det här är outhärdligt!” snyftade Ann-Louise.
“Än så länge har jag väl inte gjort nåt jättevilt”, skrattade Signe och plockade undan tekopparna. “Jag diskar själv också. Utan att slå sönder nåt.”
Mamma Ann-Louise gick till sitt rum och beklagade sig för sin man: “Hon är helt lik din mor! Lika vass i tonen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”
Gunilla, Bengts mamma, var den tidigare balettdrottningen på Kungliga Operan. Ann-Louise hade aldrig förstått sig på henne. Hon tyckte att Gunilla borde visa respekt Ann-Louise själv var ju mogen, smart och dessutom tandläkare.
Men Gunilla var inte brydd. Hon hasplade ur sig sina sarkasmer oavsett.
“Vad är det för doft du har idag, Ann-Louise? Kunde du inte hålla dig till en dutt parfym?”
Ann-Louise, som tyvärr överdoserade parfym dagligen, blev lika ledsen varje gång.
“Varför hackar hon på mig?” klagade hon för Bengt. “Varför gör hon så?”
“Sån är mamma bara, Ann-Louise”
“Hon får skärpa sig, annars vet jag inte vad jag gör!” tuggade Ann-Louise ilsket. “Och kalla mig aldrig för gullig, jag avskyr det där ordet!”
Sen blev det i alla fall bättre. När Signe föddes försvann smutskastningen. Gunilla blev världens mjukaste mormor som bakade bullar och hämtade Signe på balettskola.
I övrigt var signaturen på Johanssons fall att alla förutom Ann-Louise som höll fast vid sin tandläkarpraktik var kreativa själar. Lugnet la sig. Signe växte upp med omsorg, ballerinabakgrund och kärlek från både föräldrar och mormor. Hon hade det bra, även om Ann-Louise ibland var lite väl ordentlig.
Vad ingen mer än Gunilla visste, var att Ann-Louise bar på en tung sorg. Ett litet medaljonghalsband vilade alltid mot hennes hud. I det, gömt för världen, fanns ett svartvitt foto på en liten pojke lilla Oscar, hennes son från ett tidigare liv, som hon förlorat tragiskt. Det där traumat höll hon för sig själv.
Efter skilsmässan då, med Oscars pappa, hade hon flyttat från Göteborg till Kalmar med liten resväska och bestämt sig för att starta om. Jobbet, Bengt, och Signe blev så småningom livet.
Och när Bengt första gången dök upp på kliniken med värkande tand, stack Ann-Louise nästan hål på sig själv av nervositet. Han log, hon blev alldeles svettig, det var som om allt glömt mörker steg åt sidan för en stund.
De pratade knappt första året. Men förstod varandra ändå. När Bengt friade, tvekade hon. Hon berättade att hon inte ville ha fler barn. Bengt frågade bara om hon älskade honom. Hon svarade jakande, och det räckte. Hans mamma Gunilla sa bara torrt: “Har du hittat skatt, son, ska du aldrig släppa taget. Skatt är tungt att bära, men man klarar det.”
Sen bjöd Gunilla hem Ann-Louise, gav henne famn och öppnade morfars gamla skrin fylld av familjejuveler från Västergötland. “Nu är du en av oss. Bär det med värdighet, aldrig som prål.”
När nyheten om Signes ankomst kom, var Gunilla först att få veta. Hon fnissade: “Du blir bäst hos min vän Lena bästa barnmorskan i hela Småland.” Sedan blev det på Gunillas vis.
Signe Johansson, född samma dag Sverige kvalade till VM, fick omedelbart en mormor som alltså badade babyfötter, kokade välling och nynnade gamla dansrytmer från sitt Operakollektiv. Alla gamla sorger glömdes bort, huset fylldes av skratt och doft av bullar igen.
Men Ann-Louise glömde såklart aldrig Oscar Bengt tog henne två gånger om året till Göteborg, men själva hem till mamman gick hon aldrig. Tills Signe fyllde tio och det kom ett brev hem. Gunilla läste brevet och sa: “Du behöver inte förlåta, men du måste prata. Annars blir det där som en skugga över alla oss andra. Och Signe, hon ska inte bära ansvaret av din sorg.”
Så Ann-Louise reste. Mötet med sin egen mamma blev kort, men nödvändigt. “Förlåt” hann hon höra. Hon åkte hem till Kalmar, kände sig lite lättare i hjärtat, även om det gamla aldrig riktigt släppte.
Mellan varven blev hon ändå orolig, nästan panisk ibland, och började överbeskydda Signe. Bengt försökte få henne att slappna av. “Signe kan inte andas, Ann-Louise, om du kontrollerar allt! Hon måste få leva sitt eget liv.”
Men Ann-Louise hade svårt att släppa. Det slutade med att Gunilla klippte till:”Ge henne nåt nytt! Låt henne dansa pardans. Släpp kontrollen!”
Och så blev det. Signe började på danskurs och blev ihopparad med Max, en lång lite klumpig kille, vars farmor också tvingat honom till dansen. Snart var de en radarpar både på dansgolvet och i turneringssammanhang. Och ryktet gick att de var mer än så.
Ann-Louise hade en plan. Efter gymnasiet bröllop! Mat, tårta från Norrköping, hela tjocka släkten. Men Signe, hon hade egna idéer:
“Jag ska bli läkare, mamma. Plugga i Uppsala. Allt är klart.”
Ann-Louise höjde på ögonbrynen: “Vi har redan pratat med Max och hans familj. Tre månaders planering kvar, höstbröllop så stämningsfullt!”
“Va? Jag då? Du kan inte bara bestämma åt mig!”
“Jag trodde det var gemensamt beslut, lilla stumpan.”
“Snälla, sluta kalla mig det!” Signe drog iväg till Gunilla och vägrade komma hem. Där, hos mormor, insåg Ann-Louise tillslut vad hon höll på att göra.
Efter månader av dålig stämning gav Bengt sin fru ett ultimatum: “Det måste få vara nog nu, Ann-Louise. Signe älskar dig. Släpp in henne igen.”
Dagen efter åkte de till Gunilla. Vad Ann-Louise och Signe sa till varandra är deras sak, men när de kom ut var båda rödgråtna och omfamnade varann så Bengt fick tårar i ögonen.
Tiden gick. Signe pluggade vidare, Max blev läkare han med. Och tre år efter sitt första APPENDEKTOMI-pass, kommer Signe hem till radhuset i Kalmar med hand i hand en liten pojke deras son Oskar. “Visa nu för mormor hur fort du kan springa! Mamma, ta emot honom!”
Oskar tjuter av glädje, Signe slänger av sig jackan direkt innanför dörren och ropar: “Hallå mamma, är mormor hemma?”
Ann-Louise torkar tårarna och skrattar: “Nej, Gunilla drog till Mallorca. Ny kärlek visst, en poet från Öland. Fråga mig inte hon berättar säkert allt när hon är hemkommen. Var är Max?”
“Parkerar bilen!”
“Toppen. Maten är nästan klar, pappa har tagit ut blåbärspajen och nu ska händer tvättas och sen är det fest i köket!”
Signe skrattar: “Åh, jag vet att du kommer sitta bredvid Oskar till han somnat och sjunga Bellmanvisor”
“Är det nåt fel på det menar du?” ler Ann-Louise, pussar barnbarnet på pannan.
“Det är helt underbart, mamma.”
