28 december
Mamma, om du bara visste hur mitt huvud snurrar just nu. Jag ville egentligen inte oroa dig, men från och med det nya året kan det bli lite tajt med pengar för oss. Fast, mamma, vi lär inte svälta ihjäl.
Men snälla du, Lovisa, dra inte ut på det! Du vet att jag inte gillar långa omskrivningar.
Jag vet, mamma. Okej, rakt på sak: jag har sagt upp mig. Det var mitt eget beslut.
Hur så? Fick du sparken, eller gick du själv?
Gick själv. Jag gillar att bestämma över mitt eget liv.
Hela din far i dig. Jag kan tänka mig vad han hade sagt nu, om han varit i livet.
Titta ut, mamma, ser du dom där domherrarna i rönnen utanför fönstret? Han hade sagt: Det är inte platsen som gör kvinnan.
Jag har varit så glad för din skull, Lovisa, så stolt! Du var kulturchef för hela Karlstad, gick på tv jämt. Alla såg upp till dig, och du var vacker, lång och så otroligt elegant.
Mamma, det där försvinner inte skönheten sitter kvar, oavsett var jag jobbar.
Men vad hände? Varför så abrupt? Kom och sätt dig bredvid mig.
Jag satte mig hos henne på kökssoffan. Jag tror vi ser på världen så olika, chefen och jag. För dem gäller bara rapporter och statistik. Människor finns mest till på invigningstalen. Vet du, mamma, jag vill inte ha det så längre. Som man säger i tingsrätten: vi var inte kompatibla.
Chefer kräver ju sånt på alla jobb, det vet du. Ska du inte gå och titta på dina egna vinterarrangemang nu under helgerna?
Självklart, mamma. Allt är ju redan förberett med hela teamet. I år får jag vara åskådare bara. Lite kul, faktiskt.
Visst, för det är ju verkligen kul: stadens kulturchef som står vid granen som vem som helst. Ta med mig då, snälla, för stöd.
Jag tänkte att du tröttnat på luciatåg: förskolans för barnen, för personalens barn, personalen själva, och förskolans filial…
Glöm inte barnhemmet vi har hand om. Vi har också våra mätetal, Lovisa! Särskilt hur många barn vi når med kultur. Men just din familjegran i Stadsparken hade jag ändå velat se. Du ordnar fester för andra men är själv ensam. Och nu arbetslös därtill. Lovisa, du fyller snart fyrtio! Törs du ens erkänna att du fortfarande gråter över Patrik? Han blev kvar här, trots drömmen om att spela saxofon på Wieneroperan… Nåja, han var ingen riktig saxofonist.
Saxofonist, mamma. Adolphe Sax, belgaren, uppfann instrumentet.
Du behöver inte påminna mig, jag har ändå jobbat som musiklärare ett helt liv. Men ändå, den där saxofonisten han förstörde dig. Ingen annan har fått plats i ditt hjärta, Lovisa. Du håller dig undan, blir gammal, min lilla drottning. Drottning utan tron nu. Vad hade din far sagt?
Han hade sagt: En kvinna är som ett vin, blir bara bättre med åren. Gråt inte, mamma. Allt ordnar sig.
Han älskade verkligen kvinnor.
Men dig mest av allt, mamma. Han släppte aldrig din hand där på sjukhuset.
Jag ångrar alltid att jag inte sa tillräckligt att jag älskade honom.
Han visste, mamma. Särskilt när du sjöng för honom. Då glittrade han bara av stolthet.
Hon började sjunga med darr på rösten:
Och snön den faller, och snön den faller
och runtomkring är allt så stilla
och allting väntar, så tyst, så vit
och där under snön, vill jag säga dig
du är min allra största skatt…
Mamma, den här sången gör något med mig. Varje födelsedag önskar jag nästan att det plötsligt ska snöa i april, och att någon ska sjunga just den för mig…
Men Lovisa, vad ska du göra nu då? Du har ju massor med potential! Vad tänker du ta för jobb?
Jag tänker bli busskonduktör, mamma.
Nu skojar du?
Nej faktiskt inte. Jag vill ha något helt annat.
Men du som varit chef över hela stan! Varför vill du stå och ropa Betala för resan! till folk? Har du glömt hur de konduktörerna ser ut?
Exakt så. Men jag gillar det. Och tänk vad pappa skulle skratta åt det.
Vi pratade länge om bussar, gamla minnen och pappas skämt. Det blev ett sånt där samtal där skratt och tårar blandas, och man till slut bara känner att livet inte är så allvarligt ändå.
* * *
Den 4 januari klev jag för första gången på buss 7, redo för min nya arbetsdag. Rutten går från Skogsvägen till Hagalund, tvärs igenom hela Karlstad, alltid knökfull med passagerare. Jag fick sitta bredvid min kollega, Bengt Persson.
Får jag låna mikrofonen ibland, Bengt? Lite som en guide.
Vad nu, har du hittat på något nytt? Du har redan pyntat bussen med glitter och färgglada skyltar. Vad står på dagens lilla citattavla då?
Det är gott att vara på resa när vägen är ens egen.
Bengt skrattade. Konstigt konduktör, det är du det. Nästa gång kommer du väl med levande musik.
Jag berättade för passagerarna om olika kulturhus längs vägen, bjöd in till teater och julmarknad och stämningen i bussen blev alltid lite bättre. Många passagerare kom fram och tackade. Till slut började folk tala i hela stan om den ovanliga konduktören, drottningen på sjuan.
Efter några månader blev jag kallad till chefen, Åke Johansson.
Du, Lovisa, jag har fått höra saker. I stället för att ta betalt sitter du och underhåller folk? Det kan väl aldrig gå för sig?
Men, Åke, alla löser ändå biljett! Jag hejar på folk, berättar om kulturaktiviteter, och du vet, det funkar.
Han skakade på huvudet men log ändå. Jag hör att intäkterna faktiskt har ökat på linjen. Men du är väldigt speciell, Lovisa. Vi får följa det här ett tag till.
* * *
Våren kom, men ekonomin ändrades inte nämnvärt busschaufförslönen låg på ungefär en femtedel av den jag haft som kulturchef. Mamma beklagade sig ibland, sa att hon helst ville be om hjälp från granngubben Villy på tvåan, men jag slog ifrån mig.
Den 28 april min födelsedag gick jag till jobbet tidigt. Hela bussen var pyntad med papperssnöflingor, och det snöade faktiskt lätta flingor utanför fönstret, fast det var april! Chauffören Ulf gav mig en ask fina praliner, och jag gav honom en bok om Sverige.
Plötsligt, mitt bland passagerarna, steg Patrik min saxofonist, mitt livs kärlek på. Han log mot mig, öppnade sitt fodral och lät tonerna av Och snön den faller… svepa genom bussen. Hjärtat slog i takt med musiken.
I det ögonblicket förstod jag: Jag behövde ingen titel, inget imponerande cv eller status. Det räcker med lite mod att kliva av tronen och gå ut i verkligheten, mitt bland människor. Där och bara där hittar man tillbaka till det som är riktigt viktigt. Och medan snön föll i april och musiken fyllde bussen, insåg jag att min verkliga krona är min fantasi, min värme, och min förmåga att sprida glädje vart jag än befinner mig.
