Så var vi bekanta…
Mats, vad är det med dig? frågade Malva efter några minuter av tystnad. Du ser inte ut som dig själv. Ansiktet är alldeles blekt… Är du okej?
Jo, det är bra med mig, svarade jag och ansträngde mig för att återfå fattningen. Jag la ner gaffeln och sträckte mig efter glaset med äppeljuice för att skjuta upp ögonblicket då jag skulle behöva svara henne.
*****
Jag hade vandrat ända till innerporten på Malvas gård, grep tag i handtaget och var precis på väg att dra upp den tunga metallgrinden men i sista stund stannade jag till.
Jag ville verkligen inte gå in.
Visst, jag visste att de väntade på mig därinne, och jag mindes också mycket väl löftet till Malva om att jag skulle komma över på besök. Men nervositeten sög tag i bröstet på mig, så hårt att det kändes helt omöjligt att ta sig förbi.
Jag skämdes för mig själv: en vuxen man på trettiofem, och ändå darrar mina ben som en skolpojk på väg till katedern första gången.
Egentligen var det bara en liten detalj kvar: öppna dörren, kliva in i trapphuset, gå upp till tredje våningen och leta upp dörren märkt 36…
Men något osynligt höll mig tillbaka.
En slags irrationell rädsla som höll mig fast, band händer och fötter på mig och hindrade mig från att avsluta det jag påbörjat.
Det här att bara vända och gå, hemåt eller så långt bort från Högdalen som möjligt det var det enda jag ville precis då.
Varför gick jag egentligen med på det här, mumlade jag och backade lite. Det är ju uppenbart att de kommer rata mig.
Jag tog några steg till bakåt och lyfte blicken mot det upplysta fönstret på tredje våningen.
Ljuset brann så starkt däruppe att det faktiskt stack ut bland alla de andra fönstren i höghuset.
Som en fyr som skulle se till att jag hittade rätt, så jag inte gick vilse.
Och jag hade ju hittat rätt ändå ville jag inte gå in.
Det enda som nog höll mig kvar var att tänka på hur Malva skulle ta det om jag försvann nu. Hon hade ju faktiskt bett mig komma.
Och jag hade lovat.
*****
Mats, det är en sak… hade Malva sagt kvällen innan. Bli inte rädd nu mina föräldrar vill gärna träffa dig.
Malva min flickvän.
Vi satt tillsammans på ett kafé på Södermalm och åt middag, småpratade, gled in på framtida helgplaner. Och så, plötsligt hennes föräldrar vill träffa mig. Det kom som en överraskning. Jag slutade tugga, förvånat betraktande henne, osäker på om det var ett skämt eller blodigt allvar.
Det borde inte vara något konstigt tvärtom, det är väl helt rimligt att föräldrarna vill veta vem deras vuxna dotter träffar, kanske sin blivande svärson. Det konstiga hade ju annars varit om de aldrig bjöd hem mig.
Men…
…jag oroade mig för att de skulle ogilla mig. Eller rättare sagt att jag inte skulle duga åt deras dotter. Och jag hade faktiskt anledning att tro det.
Malvas mamma Victoria Norén har ägnat sitt liv åt utbildning. Hon började som lektor vid Stockholms universitet och har nu, efter att ha blivit både professor och rektor, en hög post på Utbildningsdepartementet.
Malvas pappa Gustaf Norén började som byggnadsingenjör på en stor firma, klättrade snabbt nu äger han sitt eget byggbolag och känner till och med borgmästaren. En respekterad, etablerad person.
Och så Malva själv. Tjugonio år och redan chef över juristavdelningen på ett finansbolag på Stureplan.
Och vad har jag åstadkommit vid trettiofem?
Inget särskilt. Jag är en vanlig systemadministratör. Utan högskoleutbildning dessutom.
Lönen är skaplig, men inga karriärmöjligheter i sikte.
Hur ska jag motivera mig där vid middagsbordet? Vad ska jag tala om? Hur ska jag ens våga möta deras blick?
Och ni undrar säkert hur jag ens lyckades träffa en tjej som Malva? Ren tillfällighet.
Den dagen promenerade jag i Tantolunden. Och råkade gå rakt på Malva, som ocksp var där med två väninnor. Väninnorna köpte glass vid kiosken medan Malva stod kvar för att vakta en bänk och för att ringa sin mamma.
Hon såg inte att en snubbe på elsparkcykel, stinkande av folköl, dundrade mot henne i full fart. Jag hann dra undan henne i sista sekund.
Vad håller du på med? fräste hon först åt mig.
Men när hon såg killen vingla förbi och vurpa in i en soptunna förstod hon.
Vi pratade medan hennes kompisar stod i glasskön, bytte telefonnummer och bestämde att vi skulle sågs snart. Nu har vi varit ett par i ett halvår.
Allt det där snurrade i mitt huvud när jag försökte smälta Malvas fråga vid middagen.
Jag var så orolig för att träffa föräldrarna. De skulle säkert förbjuda henne att dejta mig: bara en vanlig amatör, ingen examen. Gamla sår revs upp. En gång förlorade jag en tjej av just den anledningen.
Nu riskerade jag Malva…
Mats, vad är det? undrade Malva, när jag suttit tyst länge. Du ser så blek ut. Mår du dåligt?
Nej, jag är okej, sa jag och tryckte ur mig ett leende. Lade besticken åt sidan, tog långsamt ett glas äppeljuice för att vinna lite mer betänketid.
Så, kommer du?
Va? Vart menar du?
Hem till mig, såklart, log hon. Mamma lagar något riktigt gott och pappa… ja, pappa har lyckats fixa ett fint Bordeauxvin. Hans vän Håkan samlar på vin och har gett honom en flaska ur samlingen. Det enda jag vill, Mats, är att du tackar ja. Kommer du?
Jag vet inte riktigt… svarade jag. Dina föräldrar kommer väl inte vilja ha mig där ändå.
Varför inte?
Jag har ju bara gymnasiet. Allt jag kan är väl att fixa datorer typ. Dina föräldrar väntar sig nog en aktiesnubbe eller en riksdagsson. Eller åtminstone någon som jobbar på departement. Jag är bara en systemadmin utan framtidsutsikter. Vad kan de se i mig?
Sluta oroa dig, Malva tog min hand. Mina föräldrar är lika vanliga som vilken annan svensk medelklass. Ge dem en chans. Vi ses imorgon klockan sju. Kom inte för sent nu…
Okej, nickade jag, även om jag själv inte var alls säker på om jag skulle dyka upp.
*****
Och så kom nästa dag.
Jag står där utanför porten på Tjärhovsgatan. Klockan är fem i sju, det är svinkallt, och jag…
…jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Det är klart förr eller senare måste jag ju möta hennes föräldrar (jag vill ju gifta mig med Malva), men jag känner mig helt oförberedd. Om några månader (max ett halvår) kommer jag, enligt min chef, få chansen att leda IT på ett nytt kontor, och DÅ kanske… då är jag mer presentabel.
Kanske kommer jag att ha en chans att imponera på Victoria och Gustaf Norén då?
Jag var faktiskt på väg därifrån när mobilen vibrerar i jackfickan.
Det är Malva.
Hej Mats, hennes röst glad som alltid. Mamma och jag är nästan klara, pappa verkar dra ut lite på tiden men han är här när som helst. Du är väl på väg hit?
Hej Malva… lyckades jag pressa fram. Ja, jag…
Du är svår att höra, kommer du snart?
Ja, jag är precis här nedanför, suckade jag. Bara det att…
Älskling, om det här är det där du oroade dig för igår så vill jag inte höra mer. Tro mig, det går bra! Jag kan komma ner och möta dig om du vill?
Nej, det behövs inte, pep jag. Jag kommer.
Bra, jag väntar!
Jag stoppade mobilen i fickan. Styrde stegen ut på gatan, masserade tinningen och letade desperat efter någon anledning att slippa.
Men det kom ingen.
Snart kanske Gustaf kommer körande, bara det fattades att möta honom redan ute… tänkte jag och gick ett varv runt huset. På vägen lånade jag en cigarett av en kille vid porten hade egentligen slutat röka men just nu behövdes verkligen en.
Där står jag nu, på hörnet till 70-talskåken, tar ett drag, blåser ut rök som försvinner i mörkret och spanar.
Förutom containern till höger och gamla lediga tomten till vänster finns inget att titta på. Malva sa att där fanns garagelängor förut, nu ska det väl bli ett nytt kvarter småhus.
Och så… Vid containern låg det en hund. Först blev jag lite rädd herrelösa hundar är luriga. De kan attackera, särskilt främlingar.
Men när jag tittade närmare såg jag att den inte brydde sig om mig.
Den bara låg där, i snön.
Det var konstigt förstås, men vad skulle den göra? Komma in i trapphuset någonstans är ju otänkbart, särskilt nu när det är minusgrader…
*****
Jack (så stod det skrivet på brickan i hans trasiga halsband) hade inte fått äta på flera dagar.
Tidigare hade han bott i en annan del av Årsta, där folk till och med brukade ge honom matrester och godis ibland.
Men… så var det en dam i föreningen, Sylvia, som bestämde sig för att han inte hörde hemma där.
Hon skickade klagomail till kommunen, fick några grannar med sig, och snart var det två läger: ett för, och ett emot Jack.
Den där herrelösa hunden hänger alltid kring lekplatsen! utropade Sylvia. Han kan bita barnen! Hur kan ni låta honom vara kvar? Titta i hans hungriga, vilda ögon det är farligt!
I själva verket var ögonen mer sorgsna än vilda. Hans första ägare var en pojke som hette Leo.
Leo och hans föräldrar hade hittat Jack som valp vid sommarstugan. De tog med honom, glada, men när det var dags att åka tillbaka till stan ville ingen ta med en hund hem.
Hur skulle vi kunna ha en hund i lägenheten? förklarade föräldrarna. Vem ska rasta honom, du?
Nej… skakade Leo på huvudet.
Så blev Jack lämnad kvar. Han väntade, men de kom aldrig tillbaka.
Efter någon månad blev han upphittad av en kvinna som tog honom in till stan hon försökte till och med sälja honom på Söderhallarna, och en dag lyckades hon. Hon påstod han var en blandras, men när det förstod att han bara var “en svensk gårdshund” slängdes han ut igen på en väg utanför Farsta.
Turligt nog var det på våren.
Sedan dess klarade Jack sig själv.
Till slut hamnade han här i Årsta, trivdes bland vanliga människor, där inga aggressiva hundar störde. Ofta låg han och tittade på barnen på lekplatsen, längtade tillbaka till den första pojken.
Några dagar tidigare hade folk börjat jaga bort honom Sylvia kastade till och med stenar mot honom. Han förstod att här var han inte längre välkommen.
Så han hade flyttat på sig.
Nu låg han där på snön, svag av hunger och kyla, och orkade knappt röra sig.
Jag såg honom, men han var likgiltig inför mig. Drömde antagligen om att snart få slippa allt…
*****
Jag rökte klart och gick till soprummet för att slänga fimpen mamma hade alltid sagt: Vill du förändra världen, börja med din egen hörna.
När jag passerade entrén, såg jag en svart Volvo rulla in på gården. Pappa? Jag fick panik och sprang runt huset, bort mot tomten.
Det var då jag minns hunden och vågade mig närmare.
Mår du bra? försökte jag.
Ingen reaktion.
Till slut satte jag mig bredvid honom. Han låg stilla, andades tungt men sov inte, mer som… överlevde.
Jag kollade med mobilen jo, han levde fortfarande men var så nedkyld att han knappt märkte att jag rörde honom.
“Han dör nog till morgonen om inget görs”, tänkte jag, lyfte upp honom och började leta efter ett portuppgång att ta in honom i och ringa taxi till en veterinär.
Alla portar var kodade. Paniken ökade, men jag gav mig av mot nästa hus.
Mobildisplayen blinkade. Flera missade samtal från Malva. Men jag kunde ju inte svara, där jag släpade omkring på en hund på gränsen till medvetslös.
Utanför Malvas trapphus såg jag in genom fönstret på tredje våningen och funderade på om hon skulle förstå. Men hennes föräldrar? Nej, knappast glada över en herrelös hund i hemmet.
Bakom mig bromsade ännu en bil in. Snygg, dyr, svart… Strålkastarna bländade mig och en äldre man öppnade rutan.
Behöver du hjälp? frågade han.
Den här hunden höll på att frysa ihjäl… Vet du var det finns nattöppen veterinär?
Inte här omkring. Men jag vet en på Kungsholmen, sa han. Hoppa in där bak, så kör jag!
Jag tvekade, men hoppade in. Han ringde samtidigt till någon:
Förlåt gumman, det kom lite emellan, jag blir försenad. Om Mats kommer? Nej har inte sett honom… Hur ser han ut, sa du?
Jag kikade bak han granskade mig i backspegeln.
Orsakade jag problem nu? undrade jag.
Nej, det ordnar sig. Hur mår hunden, andas han?
Men knappt.
Då skyndar vi oss.
Tio minuter senare var vi på Kungsholmen. Tack vare hans samtal blev vi mottagna direkt.
De tog Jack från mig och försvann.
Själv satte jag mig i väntrummet, såg på mobilen. Flera sms från Malva: Var är du? Hur gick det? Jag borde ringa, men orkade inte förklara. Allt jag tänkte på var hunden.
Jag glömde till och med tacka mannens som kört oss dit.
När jag till sist gick ut för att leta efter honom, var bilen borta. Så jag gick tillbaka och satte mig för att vänta på besked.
Jag bestämde mig för om Jack överlever tar jag hem honom. Fungerar det inte med Malva, så har jag åtminstone fått en vän.
*****
Tiden gick. Fyrtio minuter, kanske mer. Jag stirrade på dörren till behandlingsrummet.
Plötsligt hörde jag röster vid receptionen. En röst jag kände igen.
Jag vände mig om och där var Malva! I släptåg hennes mamma, och sen det var ju bilföraren från förut!
Han fick syn på mig och log.
Vad var det jag sa, gumman, han finns här och väntar på sin hund. Mats, du är alltså Malvas kille?
Malva sprang fram.
Varför ringde du inte? Jag har varit så orolig!
Förlåt, sa jag jag trodde inte att era föräldrar skulle vilja ha in en herrelös hund.
Malva skrattade.
Vi älskar djur! Tre katter bor redan hos oss, alla hittade ute. Det här är ingenting.
Föräldrarna hälsade. Gustaf tog mig i hand och sa:
Så då har vi hälsat på varann, grabben.
Jag vill också tacka dig, sa Victoria och log. Sådär gör riktiga män i min bok. Och du hade gärna kunnat ta in honom till oss från början.
Just då kom veterinären ut.
Jack har klarat sig. Det viktigaste är nu värme och omsorg och kärlek. Kärlek kan göra underverk, sa han.
Vi fick ta med Jack hem samma kväll. Han var svag, men det ordnade sig. Katterna spanade misstänksamt, men lät honom ligga i värmen bredvid pläden.
Jag hamnade runt köksbordet med Malva och hennes föräldrar. Oro försvann de var riktigt trevliga. Vanliga, vänliga, varma. Människor som man kan känna förtroende för.
Några dagar senare började Jack gå omkring igen. Jag sa till Malva att jag nog ville ta hem honom till mig.
Får JAG följa med? log Malva och kom ut i hallen med resväska.
Du? Allvarligt?
Mer än du tror. Grejen är… föräldrarna säger att det är dags för barnbarn. Sveriges befolkning måste ju fyllas på, tycker de.
Vi skrattade så tårarna rann. Och Jack, som fortfarande inte riktigt fattade världen, viftade ivrigt på svansen.
Han anade att något riktigt bra hänt.
Det var den historien.
Och vad lärde jag mig? Att ibland måste man våga gå in genom en okänd dörr, även när benen skakar. Och att kärlek och omtanke, vare sig det gäller en frusen hund eller ett ängsligt hjärta, kan göra underverk till och med svensk vinter går att överleva så.
