Min far, Olof Bergström, hade alltid drömt om att få en son en arvinge som kunde bära vidare namnet och gården. Men när budet kom till honom på brukskontoret i Dalarna, just den dagen lönen delades ut och karlarna gick hem med prasslande, nystämplade femtio-kronorssedlar i fickorna, möttes han av beskedet att en dotter, ingen son, sett dagens ljus. Han stod kvar utanför grinden, med sedlarna hopknycklade i handen och en obändigt bitter smak i munnen.
Fan ta det, muttrade Olof mellan tänderna och sparkade till sågspånet under sina kängor. Bad ju kvinnan att ge mig en gosse. Men klart som fan, det blev en tös.
Vreden brände i bröstet, vreden mot sin hustru, Maja. Han kunde inte förmå sig att gå hem till den nu ännu tystare stugan. Medan Maja med sitt lilla nyfödda knyte återhämtade sig på länssjukhuset, packade Olof sina enkla tillhörigheter i en säck, tog ett ombyte och en brödbit och gick tvärs över Dalälven till sin mor i grannbyn, som låg ett dussin kilometer bort.
När Maja, nybliven mor, efter fjorton dagar återvände, möttes hon av en iskall, städad stuga Olof hade, trots vreden, rensat innan han gick. Hon lade flickan, inlindad i en gammal filt, på sängen och sjönk själv ner intill axlarna skakade av stumma snyftningar. Den lilla, så gravalvarlig med sin runda grop i nacken, låg tyst och sög på drömmen. Maja tänkte med sorg: Tänk att just du, lilla hjärteblod, ställer allt på huvudet.
Olof hade det där obevekliga i blicken och knytnäven som aldrig backade. Tålde ingen motsägelse och bar en dyrkan för tradition, där sonen var den tysta förutsättningen. Själv yngst av tre syskon de andra systrar bar han känslan att just han var den som skulle bära arvet. Och nu skulle han behöva dras med en flicka som inte dög till manfolkets sysslor.
Hans mor, Rut, försökte tala förnuft. Men Olof stod fast: Jag sätter aldrig min fot där så länge flickan är kvar. Klyftan mellan byarna bara mil var nu en avgrund.
Maja återhämtade sig och tog itu med vardagen. År 1957 talade ingen om någon lång föräldraledighet man var tvungen att ta tag i djuren, jordbruket, allt. I hemlighet, för att hoppfullt stilla Olofs bitterhet, döpte hon dottern till Ylva ett namn som förde tankarna till styrka och gamla legender. Flickebarnet Ylva visade sig vara ovanligt tålig och nyfiken. Det var nästan som att inget kunde rubba henne redan vid ett halvår grep hon tag i spjälsängens kanter, och innan året var slut hade grannen täljt en trähäst som blev flickans stolthet och följeslagare. Ylva gick och pratade tidigt, full av kraft och envishet en liten furie på bara ett par ben.
På daghemmet i Åsgård blev Ylva genast ledare bland barnen. Snabb, målmedveten, orädd pojkarna fick snabbt lära sig att backa, och när någon bråkig femåring försökte ta hennes leksak, satte hon honom på plats. Hon höll gärna undan korna som smet in i trädgården, med sin lilla rönnpinne, trots att hon knappt nådde över stenmuren.
Under tiden fann Olof annan tröst. Han drogs till en änka, Majken, som redan hade två små ungar på sitt ansvar. Till en början kom han bara förbi, men Majken var klurig och värmländsk och snart njöt han av hennes uppmärksamhet och beundran.
Jag ska ge dig en arvinge, Olof, lockade hon. Den bästa du kan tänka dig.
Så länge det inte blir ännu en jävla flickunge, muttrade han då, men bitvis med en mjukare röst.
Men ingen arvinge tillstötte åren gick och Majken fick aldrig barn. Olof blev alltmer irriterad på det hela främmande barn var inte som egna, och något fattades honom. Snart skvallrades det från Åsgård att flickan i hans stuga växt upp till en riktig kämpe. Stark, rättvis och duktig tre år och redan respekterad bland pojkarna.
Rut, modern, försökte åter igen: Du borde hälsa på flickan. Blod är tjockare än vatten. Olof slog ifrån sig, tills han oväntat hittade märkliga rötter och påsar med örter i Majkens skafferi och misstänkte bondfångeri.
Plötsligt gick Olof en dag tillbaka, lika abrupt som han lämnat hemmet. När han nu stod i dörren möttes han av en mager, rufsig flicka i urblekt kjol, som med avvaktande blick studerade honom. Hon närmade sig inte karamellen han räckte fram.
Titta, vad hon stirrar! muttrade Olof, tydligt illa till mods av flickans stålgrå ögon.
Maja, som sken av förväntan, nästan började flaxa med armarna:
Nej, Olof! Vi har bara yrkat gott om dig. Jag har väntat på att du ska komma tillbaka. Vi är ändå familj.
Maja älskade sin make trots hårdheten kanske var det mer än hårdhet, mer av grymhet. Olof kunde låta ett ord bli till knytnävssmäll mot bordet, ibland också mot henne. Snart gick det ut över Ylva.
Vid fem års ålder blev Ylva medveten om spänningen. Så fort pappa såg på mamma med den där blicken knöt hon nävarna och viskade:
Usch, vad du är sur! Jag kan slåss, jag!
Knytnäven var löjligt liten men budskapet gick fram. Olof blev irriterad av dotterns motstånd, som om hon trotsade allt han själv tryckte undan.
När så sonen kom Gustav döptes han tycktes Olof mildras något. Men ansvaret för lillebror hamnade på Ylva. Det var hon som matade, rockade, bytte och satte på sig egenhändigt babyfiltar.
Fast Olof var ändå bara tyst nöjd han arbetade hårt, prövade sällan att berömma, och var han på dåligt humör satt det i väggarna. Maja, van vid att stå ut, duckade för utbrotten. Ylva däremot nu sju år stampade i golvet och väste:
Jag går till polisen om du är dum!
Olof flög i taket:
Vad är det för fasoner, din lilla slyngel?
Han grep prygelkäppen och försökte näpsa henne, men Ylva lät sig inte bevekas, bet sig i förklädet och höll tyst. Nästa dag dök hon upp vid byns konstapel. Maja drog efter andan anade inte att flickan vågade så långt.
Konstapeln, Karl-Erik Gyllen, tog av sig mössan och varnade Olof. Vrede och skam i Olof, som rest av sig själv en mask av undergivenhet när konstapeln såg på.
Efter det blev Olof försiktigare. Såg på Ylva ibland med bitterhet och viskade:
Ditt yrväder
Maja trodde allt var bättre och när hon blev gravid igen, födde hon snart ännu en flicka Linnea. Olof tog knappt notis om den nya dottern, lade allt ansvar på Ylva. Flickan tog hand om sin lilla syster, gjorde läxorna i förbifarten, bar in tvätt, matade barnen och utförde gårdssysslor utan knot.
Så gick åren fram till åttonde klass. När Ylva, nu femton år, sa att hon ville till Falun och studera tappade Olof besinningen.
Hur fan ska du klara dig? Ska du snylta på oss hela livet?
Ylva hade redan blivit reslig, bredaxlad och stark. Hennes knytnävar var skickliga och inga pojkar vågade mucka. Gymnastikläraren hade sagt:
Du skulle tävla i brottning, Bergström. Ingen sätter sig på dig.
Det tror jag inte intresserar mig, svarade Ylva kort.
Hon såg sin far rakt i ögonen:
Jag ska till Falun, punkt.
Räkna inte med några pengar! hotade Olof.
Behöver inget. Ta hand om småsyskonen istället, pappa.
Han blev vansinnig och grep läderremmen. Ylva högg tag i eldgaffeln och visade med all tydlighet att hon inte tänkte backa.
Efteråt skickade Maja iväg dottern:
Åk nu. Klarar du inte tekniska så klarar du ändå livet.
Mamma, varför stannar du? Skilj dig, utbrast Ylva.
Sånt gör vi inte här. Folk skulle döma
Nåja. Men jag bugar aldrig för han igen, det vet du.
Ylva tog tåget till Falun med en tygkasse, några slantar som mamman sparat i smyg och kläderna hon ägde. Hon bestämde sig för att klara sig själv, började som städerska på textilfabriken om kvällarna och läste till maskintekniker.
I det lilla studentrummet lärde hon känna sin rumskompis, Lovisa, som var hennes raka motsats sprallig och förtjust i killar, ständigt på jakt efter nästa förälskelse. Lovisa kunde inte förstå hur Ylva orkade plugga och arbeta hon kallade Ylva för järnkvinnan.
På kursen dök snart en ung lärare upp, Anders Lindberg välvårdad i glasögon och kostym och minst lika nervös som han var kunnig. Lektionen stördes av stökiga elever, men Ylva reste sig och satte stopp för bråket. Hennes pondus gällde. Hon vann lärarens tysta respekt.
Relationen mellan Ylva och Anders förblev länge inget mer än ett svalt utbyte men någonstans i henne fanns något som vaknade genom hans blick och lugn.
Hem till Dalarna reste Ylva sällan bara vid potatisskörden eller högtider. De yngre syskonen växte. Olof tystnade när hon kom. Hon lämnade presenter, hjälpte till men höll sig undan.
Lovisa gifte sig, snart skilde hon sig. Livet snurrade. Ylva träffade en kamrat från kursen, Mikael, och de började ses. Han var trygg, ärlig och förekom aldrig med hårda ord. Ett frieri följde snart och Ylva svarade ja.
De gifte sig stillsamt. Fick en dotter, Frida, och livet tycktes ljusna.
Men Mikael förändrades blev likgiltig, låg helst på soffan, slutade bidra till hemmet och lät Ylva slita för både sig själv och Frida. När påminnelser och samtal inte hjälpte skildes de. Trots all ensamhet och slit fortsatte Ylva kämpa Frida fick plats på förskolan, och Ylva klarade jobb, hushåll och ansvar.
Gustav, hennes bror, kom till Falun för studier. Han bodde hos Ylva och förundrades över hur systern mäktade med allt. Hon jobbade på och visade att den som väntar på att någon annan ska hjälpa får vänta förgäves.
Efter flera år, på en regnvåt fredag, mötte Ylva åter Anders Lindberg på ett konditori. Båda var äldre, tröttare, men samtalet flödade lätt. Han var nu skild, bodde ute på landet och byggde hus.
En kväll bjöd Anders henne till sitt torp, där en tystnad och ett lugn mötte dem. När två män dök upp i skymningen, tjuvar på jakt efter verktyg, konfronterade Ylva dem med modet hon alltid haft. Hon tog till yxan och fick dem att fly.
Efter den natten såg Anders henne på nytt. Han bad henne bli hans. De gifte sig, och både Frida och Ylva flyttade in på gården. Familjen samlades till bröllop, och även Olof och Maja kom motvilligt från Olof, förstås, men han mjuknade och sa för första gången goda ord om dottern.
Åren gick. Huset blev klart. Applarna blommade, ängen grönskade. Frida blev vuxen, Gustav fick körkort och Linnea gifte sig. Olof, som aldrig kunde förmå sig att visa stolthet, började komma på besök, sitta med Anders på verandan och prata om livet.
En kväll, när hösten smugit sig in, satt de under filtar och såg ut över trädgården. Frida frågade: Mamma, är du lycklig? Ylva tänkte på allt som varit, all ensamhet och styrka, och svarade lugnt:
Ja, Frida, jag är lycklig nu.
Anders la armen om henne. De satt tysta, hörde vinden i grenarna och kände att livet, till slut, gett dem det de längtat efter. Deras saga fortsatte, tyst och tryggt, i svenska skogar där värdighet och mod till sist vinner respekt.
