Skandalen i den ansedda familjen
Nu är det slut! Lydia Nilsson torkade stilla tårarna ur ögonvrårna med sin vita spetsnäsduk och suckade så hjärtskärande att hennes make, Ilon Nilsson, genast såg bekymrad ut.
Lillan, vad har hänt? Är det ögondropparna?
Åh, lägg bort dina ögondroppar, Ilon! Förstår du inte? Det här är en skam! Hela vår familj har dragits i smutsen! Titta på henne! Hon ångrar sig ju inte ens!
Familjens enda arvtagerska, Ester Nilsson, såg sannerligen inte ut som någon synderska. Ingen aska i håret eller förtvivlade snyftningar, inga händer som knöt sig i skam. Ingenting sådant alls.
Ester åt körsbär. Hon hade slagit upp sina långa, nätta ben på verandaräcket, lika slanka och vackra som, enligt hennes mor, mormors Hedvig, den forna premiärdansösen på Kungliga Operan i Stockholm. Ester tog ett körsbär från den stora handmålade fatet, stoppade det i munnen och sköt kärnan i riktning mot syrénbuskarna. Varje sådant kast fick Lydia att sucka ännu tyngre.
Ester! Sluta genast! Hur beter du dig?! Det här är allvar. Och du … du…
Lydia slog ut armarna i bestörtning och gick in för att ta sina droppar.
Ester lilla, är det verkligen allvar? frågade Ilon, ömsint och hoppfullt, innan han tassade efter sin hustru.
Ja, pappa! Inget skämt. Och snälla, säg till mamma att hennes giftermålsplaner är dömda att misslyckas. Jag tänker inte gifta mig med Max! Hon ska inte hoppas på det.
Du krossar hennes hjärta.
Du överdriver, pappa!
Kan du inte överväga det?
Nej. Jag tackade nej till honom idag. Vi pratade igenom allt, och jag har bestämt mig. Om du inte hörde första gången får du det igen nej, det blir inget bröllop.
Ve mig…
Utifrån vardagsrummet hördes Lydias snyftningar så Ilon skyndade in för att trösta, medan Ester plockade upp ett körsbär till.
Herre Gud, vad ska jag säga till folk? Allt är katastrof! Restaurangen är bokad och inbjudningskorten skickade!
Mamma, jag bad dig aldrig skicka dem! sjöng Ester lugnt. Bestämde du själv, får du stå för det själv!
Det är grymt, mitt barn! Jag ville bara väl!
Men det blir ju ändå som det brukar, eller hur mamma? log Ester snett och sträckte på benen. Jag har egna planer för mitt liv! Otur för dig, va?
Ester! Lydias röst sprack, tårarna brände på nytt. Vad är det du sysslar med?
Ingenting särskilt! svarade Ester medan hon tog med sig några oanvända koppar te in i köket. Jag vet redan vad du tänker säga! Jag kan diska tre koppar utan att slå sönder dem.
Ester gick till köket, Lydia lade ner näsduken.
Hon är en kopia av din mor, suckade Lydia tungt till sin make. Till och med rösten! Varför, o Gud, har jag fått detta öde?
Svägerskan, den mytomspunna Regina Lindh, tolererade Lydia knappt under de första åren efter bröllopet. Lydia var ju vuxen när hon gifte sig, så hon ansåg sig ha tillräckligt med erfarenhet och klokskap och trodde att Regina skulle visa henne samma respekt. Men Regina, med sin stora personlighet, hade inget behov av att ändra varken sitt tonfall eller sätt för någon ny familjemedlem.
Lydia kära, vad är det för doft? viskade hon i örat på Lydia, och knep för näsan varje gång Lydia kom in i rummet.
Mina nya parfymer, svarade Lydia stelt. Gillar du dem inte?
Nog är de fina, men varför ta hela flaskan på en gång? Några droppar räcker gott och väl.
Lydia, som egentligen själv insåg att doften var överdriven, putade med läpparna och kände sig sårad.
Varför hackar hon på mig? klagade hon för Ilon. Alltid detta tjat…
Lydia, min kära, mamma är så mot alla. Det är hennes stil.
Då får hon byta stil, annars får vi se vem som tåler vem! Och säg inte kära till mig! fräste Lydia. Jag avskyr det ordet!
Självklart tänkte Regina inte ändra sig. Regina kunde med vassa och roliga kommentarer alltid reta Lydia. Det blev ofta smågnabb och Ilon gled ibland undan från sin mor, tills den dag Lydia fick oväntat beröm efter ett besök på Dramaten:
Lydia, du har blivit en riktig dam! Det märks vad ett umgänge med Regina gör! Vilken stil, vilken smak, fantastisk kvinna! Du är en utsökt kopia!
Jämförelsen störde Lydia, men berömmet gladde henne, för Regina hade, hur man än vände och vred på det, klass. Lydia var klok och förstod värdet i att vara så pass nära stilikonen hon egentligen beundrade.
Med Regina höll Lydia hövlig distans, och när Ester föddes försvann alla gamla anklagelser. Regina älskade sitt barnbarn orimligt mycket och tog henne gärna så ofta hon fick föräldrarna tillåtelse.
I familjen, där alla sysslade med konst eller musik, utom Lydia som var tandläkare, rådde harmoni och lugn. Ester växte upp omhuldad, kramad av mormor och far, medan mamma visserligen var sträng, men bara av oro för dotterns framtid och för att hon skulle få det bättre än Lydia själv fått.
Lydia berättade aldrig om det förflutna. Aldrig för någon, knappt ens för maken. Han anade, men frågade aldrig efter detaljer han var klok nog att förstå att Lydia ville lägga gammalt bakom sig. För det var hon tacksam. Hon bröt all kontakt med sin bakgrund och levde i nuet.
Kontakten med sin egen mor bröt Lydia helt, av goda men tunga skäl. Hon ville aldrig mer väcka smärtan av minnena från ungdomen. Det räckte alldeles för henne att i det silvriga medaljongen runt halsen låg ett litet fotografi av en pojke med änglalockar. Hon kunde aldrig öppna medaljongen, aldrig titta på bilden Lydia mindes så tydligt hennes son, bara två år gammal, hade lämnats en kvart utan uppsikt av Lydias mamma för att hon skulle hinna köpa mjölk på Ica. Den heta sommaren, de öppna fönstren, barnsängen flyttad närmare för svalka…
Förlusten av sonen krossade Lydia. Hon kunde varken äta, sova eller tänka. Hon förbannade sig själv för att ha fortsatt plugga, istället för att ta ett break. På den olycksdagen var det tentavecka, och när hon kom hem insåg hon att hennes liv aldrig riktigt börjat och nu var allt förbi.
Hennes förste man, forskningsresande, hann inte hem i tid ens för att ta farväl av sonen. Lydia skilde sig snabbt. Tre år hade de varit gifta när hon insåg att inte ens ett barn kunde rädda ett förhållande som saknade lyckans band. Skilsmässan var väntad.
När allt var klart packade hon tyst sin lilla väska och lämnade Malmö för gott, där hennes ungdom och glädje blivit aska och grus. Efter att ha förlorat sitt barn kände Lydia sig som en hundraårig gumma. All mänsklig smärta, så tyckte hon, hade redan vridits ur henne innanför var bara stoft.
Så tycktes det åtminstone
Sedan dök Ilon upp. En dag på kliniken såg hon honom klamra sig för kinden, ansiktet svullet.
Hur länge har du haft ont?
En vecka. Det gör riktigt ont nu.
Men varför väntade du? Du är vuxen, förstår du inte bättre! Muttrade Lydia.
Helt ärligt, jag förstår ingenting… log Ilon, mitt i värken.
Och i det leendet var det något som fick Lydia att stanna upp hon rodnade, tappade balansen, blandade till och med ihop instrumenten, något hon aldrig gjorde annars. Ilon märkte det och slöt ögonen för att inte genera henne.
Hon arbetade tyst och samlat, men för första gången efter Pojkens bortgång, var hennes händer lätta, nästan milda.
Mer än ett år mötte Ilon henne varje kväll utanför kliniken. De sa inte mycket, men de hörde ändå varandra utan ord. När han friade tvekade Lydia.
Du får mig att må bra… Men jag vet inte om jag kan göra dig lycklig.
Varför tvivlar du?
Jag vill inte ha fler barn.
Varför?
Jag berättar, men inte allt… När du hört det får du fundera. Om du inte kommer tillbaka imorgon, förstår jag. Prata gärna med din mamma, du som älskar henne så. Rådfråga henne, det kanske hjälper.
Ilon frågade förstås aldrig Regina. Han var vuxen, och Regina var inte den som lade sig i. Med ett undantag: Lydia. Regina brukade skämta att hon som pensionerad balettdrottning blivit just så besvärlig som snåla svärmödrar i skrönor. Men det var mer på skoj när hennes son berättade allt om Lydia, lyssnade Regina tyst, drog på cigaretten och mörknade.
Älskar du henne? frågade Regina till sist.
Ja.
Då finns det inget att tveka om. Kärlek är ingen självklarhet. Vad det än kostar är det ändå billigt. Och en skatt väger tungt men bär du rätt, så orkar du. Jag vet.
Samtalet var därmed slut. Ilon tog Lydia till Regina, som bjöd henne på kindpuss och körde henne till sin gamla skräddare. Ur en vacker kista tog Regina sedan fram familjesmyckena.
Här är familjen Lindhs smycken.
Jag behöver inget, det var snällt ändå!
Jodå. Du är en av oss nu. Bär dem, välj vad du vill ha. Men min mormor sa alltid: ta inte diamanter på torget, särskilt inte om du inte är i Göteborgs hamn där fiskarna får oroa sig om rabatten till så fina damer.
Och Lydia insåg med förvåning att hon skrattade något hon glömt hur man gjorde.
Regina lärde henne, Lydia blev irriterad men innerst inne tacksam. När Lydia senare berättade att hon var gravid, var Regina först att få veta.
Du ser grön ut, Lydia. Vad har hänt? frågade Regina, nyss hemkommen från ännu en semesterresa med ny make.
När Ilon inte var hemma började hon direkt med sina frågor, tills Lydia rusade till badrummet och blev borta länge nog att Regina räknade ut allt.
Föda barn ska du göra hos Sofia. Hon är bästa läkaren! bestämde Regina. Är du rädd?
Vet inte om jag klarar det…
Lydia, låt bli att dilla nu! Tacka Gud eller vem du vill och ta tag i det! Och kom ihåg, så länge jag kan finnas för dig så gör jag det! Förstår du?
Ja… Tack…
Tacka sedan, när jag blivit den där besvärliga tanten du måste höra på när jag gnäller!
Ja…
Bra!
Ester Nilsson kom till världen, prick på dagen, frisk och högljudd. Regina tog emot henne vid porten till BB, drog undan spetsmössan och brast ut i skratt:
Rakt igenom ett mästerverk! Snyggt jobbat, Lydia!
Och så höll Regina sitt löfte. Hon var ovärderlig. Hon, som alltid kallats Operadivan och festlejonet, rullade obekymrad upp ärmarna, slet av sig sidenkappan, blandade vatten i baljan, rev galltvål på tvättbrädan (för, som alla visste, var galltvål bättre än tvättpulver), tvättade blöjor och badade lilla Ester med kyssar på de små fötterna:
Min skatt! Mitt lilla hjärtegull! Må du alltid få vara frisk!
Bråk och gräl glömdes.
Lydia fick till sist det hon länge drömt om hem, familj, frid.
Nej, sin lille Ville glömde hon aldrig. Ilon tog henne tillbaka till Malmö två gånger om året, men Lydia besökte aldrig själva stan, aldrig modern. De bodde i ett litet pensionat i utkanten, och hon räknade minuterna till avfärd.
Så gick åren tills Ester fyllde tio och Lydia fick brev från sin mor.
Bara Regina fick läsa den lilla lappen och Lydia bad om råd.
Åk. Du kan inte glömma, förlåta kanske knappt. Men det är din mamma. Försök minnas fina stunder. Något var gott, eller hur? Prata med den mamma du minns från förr, när du själv var en liten flicka som Ester. Vi är inga änglar, vi gör misstag, fruktansvärda ibland. Du, jag, alla… Inte kan du på sekunden bli helgon och förlåta klarar du det inte så okej, men samtalet behöver du, annars bär du ångern hela livet. Jag tänker på dig och mitt barnbarn. Inte henne. Vad du än bestämmer jag stöttar dig. Fundera.
Dagen därpå kramade Lydia sin man, lämnade Ester hos Regina och reste till Malmö.
Samtalet med mamman blev kort. Hon vaknade till, klämde dotterns hand, viskade: Förlåt.
Lydia återvände hem efter några dagar. Regina räckte över barnet och nickade nöjt:
Bra. Du gjorde helt rätt.
Men någon frid kom aldrig riktigt, den oro Regina varnat för kröp ändå på Lydia, som ett klibbigt spindelnät.
Rädslan… Ologisk, obegriplig, men så stark att Ilon började oroa sig:
Lydia, du kväver Ester. Hon behöver vänner, sina egna intressen. Mamma-pappa, mormor visst, men inte för alltid.
Jag fattar inte vad du vill!
Släpp lite. Hon behöver frihet.
Jaså? Är du så likgiltig för vårt barn nu?!
Självklart inte! Vad yrar du om?
Jag ser bara faror! Hon är flicka, Ilon! Allt kan hända! Jag klarar inte en förlust till!
Men varför skulle vi mista henne?
Man kan förlora barn på tusen sätt, när som helst! Ska man då bara vara maktlös? Förstår du?
Ilon tystnade. Han älskade Lydia men förstod inte hur han kunde hjälpa henne.
Då ingrep Regina än en gång.
Låt Ester börja på dans.
Varför? Hon går redan på tusen aktiviteter.
Sluta med allt annat hon behöver pardans!
Är det verkligen nödvändigt?
Ja!
Okej. Vi försöker…
Så fick Ester ett nytt intresse och Max. Han var lite klumpig och tyst, men hans farmor tog honom till dansskolan och han blev Esters första danspartner.
De får dansa ihop. Båda är nybörjare, vad kan gå fel? sade lärarna. De anade inte att Ester var en sådan som tog plats.
Tre år senare hade Max och Ester vunnit sin första pokal. Några år till och de var ständiga gäster på alla tävlingar. Max blev reslig och stilig, och såg ner med mild självklarhet på sin nätta partner. Alla var säkra på att de hade en romans.
Ester smålog lurigt men sade varken ja eller nej inte heller visste hon att Lydia redan planerat hennes liv i förväg.
Det fick hon veta efter studenten.
Jag har bestämt mig. Jag ska läsa till läkare.
Ester, som aldrig haft problem i skolan, tog tid på sig, vägde alla val på våg.
Min älskling, vi trodde du hade andra planer, sade Lydia, leende så märkligt att Ester rös.
Vad för planer? Har jag pratat om det?
Nej, du är så hemlighetsfull. Men jag har talat med Max och hans föräldrar.
Och?
Vi har tre månader att förbereda oss. Höstbröllop! Jag pratar med mormor, hon ordnar lokaler och allt.
Bröllop? Ester kisade. Vem gifter sig? Max?
Tösa, förstås! Ni blir ett underbart par, på dansgolvet och i livet!
Och du tänkte inte fråga mig, svarade Ester torrt.
Jag trodde allt var bestämt, lilla vän.
Kalla mig inte lilla vän! sade Ester kyligt.
Hon ryckte åt sig väskan och rusade ut Lydia fick sent på kvällen höra att dottern flyttat till mormor en tid.
Regina var fåordig.
Vad trodde du? Ester är ingen docka. Du kan inte klä henne, trä en slöja på henne och vifta med henne mot altaret. Hon har alltid varit bestämd! Jag känner inte igen dig!
Du behöver inte känna igen mig. Hon är mitt barn, jag vill bara hennes lycka. Max älskar henne.
Men älskar hon honom? Eller är dotterns åsikt inte viktig?
Jag vet vad som passar henne. Hon vet det inte själv!
Hon vill bli kirurg! Fint projekt tycker jag. Vad är fel med det?
Allt! Hon får plugga, visst! Bara hon gifter sig först då kan jag slappna av!
Slappna av för att? Hur då?
Förstår du inte? Har hon en man, en beskyddare, så är hon trygg! Max gör allt för henne! Då sover jag om natten.
Jag fattar din oro, sa Regina, men inte din ovilja att låsa din dotter. Äktenskapet blir ett fängelse guldat, men ändå, inte hennes val. Det är ditt. Du vet det.
Vi ska ha bröllop. Punkt slut.
Jaja, skrattade Regina. Du känner ju inte ens din dotter!
Och Ester visade det. Efter verandasamtalet packade hon ihop sina saker och flyttade till mormor. Lydia tog illa vid sig, vägrade svara på samtal, och fick bara via maken höra att Ester klarat läkarprovet galant.
Lydia, nog med stolthet nu? Är det bättre att gråta mot hennes kudde än att krama om sin dotter, frisk och i livet? Varför plågar du dig? Ska vi inte försöka enas? Jag var hos dem igår. Ester frågade om dig, hon bryr sig.
Säg inte att hon bryr sig om mig!
Lydia! Nu blev Ilon tyst men barsk. Du trängt undan henne så brutalt. Hon var ditt allt, du har väntat på henne. Varför slår du då undan henne nu?
Jag vet inte! Nu vet jag inte vart jag ska vända mig! Allt jag kan tänka på är att det gör ont, det är bara mörkt. Som när Ville försvann…
Sluta Lydia! Ilon tog henne om axlarna och ruskade henne. Ester lever! Och väntar på dig! Packa din väska.
Vart ska vi?
Vi hämtar henne. Och sluta tro att allt måste gå genom dig! Låt ditt barn LEVA, inte vara din porslinsros som aldrig får släppas ut!
Fanns det ändå en mening i Ilons vrede så tog Lydia till sig det.
Försoningen kom. Vad som sades mellan Lydia och Ester där i Reginas lilla sovrum förblev deras hemlighet. Men av röda näsor och rosiga kinder kunde Ilon ana att hans flickor funnit varandra igen.
Men ödet hade ett sista skämt kvar som alltid när livet väl blivit stilla.
Ester Ilonsdotter, vi har fått in en akuta blindtarmsoperation! ropade kollegan på sjukhuset.
Bra. Eller, ja, vad då bra? Jag kommer!
Kaffet sveptes. Hon gick över mottagningen, trött, men vägrade att låta chansen passera.
Är det du?
Ja Max log plågat, grep tag om magen.
Dåså! Litar du på mig?
Ja. Utan villkor.
Du är en tok, Ester.
Ja, kanske…
Tre år senare öppnar Ester grinden till barndomshemmet, och sätter lille Vilhelm på grusgången upp mot verandan.
Spring till mormor, visa hur fort du kan!
Lilla Ville tjuter av lycka, sprätter mot armarna som öppnas.
Min guldklimp! Vad roligt att se dig!
Hej mamma! Är mormor hemma?
Jajamensan, fast nu åkte hon visst till Båstad igen! Ny kärlek på gång, vet du.
Oho, mormor alltså! Vem är det?
Någon konstnär, eller kanske keramiker fråga henne själv när hon är hemma. Och var är Max?
Han parkerar bilen.
Toppen! Maten är snart färdig, pappa tar ut blåbärspajen ur ugnen. Så tvätta händerna, dags att äta! Jag natta Ville och kommer sen!
Jo, säkert, du blir kvar där hela kvällen och sjunger vaggvisor!
Är det dåligt? Lydia log, kysste sitt barnbarn.
Nej mamma. Det är helt underbart!
