Sambon ställde ett ultimatum:
Jag står inte ut längre! ropade han så fort han såg mig. Jag är så trött på den där gamla katten! …och då ställde jag honom utanför dörren jag hade valt fel person.
Hallen fylldes av en underlig, tät tystnad. Han gick och slog igen dörren så det ekade bort mortelns doft av hans parfym. Hans jacka hängde inte längre på kroken och i skohyllan gapade nu ett tomrum, som om någon slitit ut en bit av någons förra liv.
Jag andades ut djupt och lät blicken falla nedåt. Vid mina fötter satt Sixten, öronen bakåt, den ena bakbenet släpande, och med blicken fylld av allt förlåtande. Femton levda år och sex kilo kompromisslös trohet.
Jaha, gubben, mumlade jag och gick ner på huk, handen sjönk in i hans gråsprängda, förr så skinande, päls. Ser ut som vi tog oss igenom det här med.
Sixten svarade med ett säkert men kort mrr.
Katten med förflutet och illusionen om kompromiss
Johan trädde in i mitt liv för ett halvår sedan. Vi kom varandra nära sådär enkelt, och utan stora ord flyttade han in. Sixten var ingen överraskning; jag brukade berätta om honom på våra dejter, hans vanor, och Johan bara log och nickade. Jag gillar djur, försäkrade han.
Men Sixten är ingen vanlig katt. Jag hittade honom, liten som en sockerbit, under ett ösregn på Lidingö. Vi har gått genom allt glädje, sorg, vändpunkter. Han är min tysta livsvittne och stoppad full av hemligheter. Nu är han femton, har njurproblem, behöver speciell mat och dropp är en del av vår vardag.
När Johan flyttat in, verkade hans kärlek till djur dunsta.
Till en början var det bara små saker. Varför sover han vid dina fötter? Det känns ofräscht. Varför lägga så mycket pengar på veterinär? Han är bara en katt, det går att skaffa en ny.
Jag försökte slipa av kanterna; tvättade sängkläder oftare, köpte sand som doftade maskrosor, gav mediciner när Johan inte var hemma. Jag kompromissade, och intalade mig att det är så relationer fungerar.
Beslutets ögonblick
En tisdag blev jag sent kvar på jobbet och Johan kom hem tidigare än jag. När jag öppnade dörren slog klordoften emot mig, och jag hörde rop.
Sixten hade spytt på den nya mattan under sängen, den Johan köpt nyligen. Ja inte så trevligt, men det går att fixa.
Johan stod mitt i sovrummet, ilsken som ett åskmoln, och pekade barskt på katten som skakade under sängen.
Jag står inte ut mer! skrek han när han såg mig. Jag är less på den där katten!
Jag tog lugnt av mig kappan och sa lågmält det självklara.
Han är ett levande väsen. Han är femton år och sjuk, sade jag och tog fram rengöring.
Jag bryr mig inte! Jag vill bo rent och utan problem. Välj: antingen jag, eller det där skinnet till katt. Till kvällen bestämmer du dig avliva honom eller ge bort, annars drar jag.
Jag rätade på mig, trasan fast i handen. Johan verkade förvänta sig tårar och bön, men jag valde annat.
Du behöver inte vänta till kvällen, sa jag lugnt. Din resväska står överst i garderoben. Femton minuter har du.
Är du allvarlig? Du slänger ut mig för en katt? Ska du verkligen vara själv hela livet med?
Tiden går.
Han slängde ner sina saker i väskan, förolämpningar som konfetti efter sig. Jag sa inget varje ord blev som ett litet spik till min beslutsamhet. Sixten satt under köksstolen, tyst som en dimmig sensommarmorgon.
Han knäppte igen väskan, kom fram till mig.
Elin, men snälla? Jag blev bara arg, vi kan väl prata om det här? Kan vi inte köra ut honom till din mamma? På allvar, den där lukten
Nej, svarade jag kort. Det är inte lukten, Johan. Det är du, som får mig att välja.
När låset snäppte, gick jag ut i köket och fyllde ett glas vatten. Sixten tassade fram från sitt gömställe, tryckte sin kalla nos mot min vrist och yttrade ett bestämt: Mjau.
