SVÄRDOTTERN
Birgitta Andersson dukade det långa ekbordet i vardagsrummet med sin finaste servis och ställde mitt på det ett stort fat med ugnsstekt anka. Hon suckade lite vilken show, tänkte hon, strax kommer sönerna med sina fruar.
Yngste sonen har just gift sig, bröllopet var ganska enkelt. Men så gör ju unga nuförtiden, resonerade Birgitta. Hon själv hade gärna ordnat en hejdundrande fest. När hon och maken gifte sig snubblade de mest in till stadshuset i Västerås och sa ja. Vigselringarna hade de råd med först ett år senare två tunna guldringar. Hon ville verkligen ordna kalas för barnen men, nåväl, de bestämmer själva numera.
“Hon har bara en brist hon är alldeles för välvårdad,” hade Birgitta rått sin väninna. Men svärdottern hade redan deklarerat att hon ville prata ut.
Svärdottern, Hedda, var i själva verket en trevlig tjej. Hon hade bra inflytande på Birgittas son, Tage. Tack vare Hedda hade han fått sitt första riktigt bra jobb och nu klättrade han på karriärstegen. Före trettio års ålder hade han förlitat sig på färdiglagad mat och mammas goda vilja. Birgitta började nästan ge upp hoppet, men nu såg det hela betydligt ljusare ut.
Det enda Birgitta egentligen störde sig på var att Hedda var så sabla välputsad. Gick på salong oftare än vissa gammeldags tanter bytte hårnät klippningar, färgningar, massage, manikyrer. Pengarna flög all världens väg, och en gift kvinna borde ju ändå ha familjen högst på listan?
När det blir barn, skulle hon då lägga undan pengar till ett par rejäla kängor till Tage eller välja ännu en pedikyr? Birgitta begrep sig sannerligen inte på kvinnor som alltid satte sig själva sist, särskilt sedan maken gick bort. Med två vuxna söner var det hon som fick hjälpa till ekonomiskt, fortfarande.
Ding-dong! Där kom ungdomarna. Hedda svepte in i vardagsrummet som en stjärna. Håret i perfekt ordning, naglarna blanka och fina. Nästan inget smink tack vare någon mirakel-kosmetolog.
Men Hedda, vad vacker du är! utbrast Birgitta och log, även om hon inte lyckades kväva den där lilla syrliga tonen. Kostymen är väl ny, gissar jag?
Ja, jag unnade mig den igår, skrattade Hedda. Fick en rejäl bonus på jobbet.
Då borde du lägga undan pengarna istället, passade Birgitta på att dela ut lite livsvisdom. Alla bonusar, extralöner, och julpengar sätt på hög, förr eller senare behövs det!
Hedda teg. Hon gillade ju sin svärmor, jordnära och omtänksam. Men hon tyckte att om man väntar på svåra tider hela livet så kommer de förr än man tror.
Kvällen blev ändå rätt trevlig, även om Birgitta ännu ett par gånger försökte föra in samtalet på hur man kan undvika onödiga utgifter och Hedda förstod att små stenar började flyga in i hennes lilla hydda.
När gick du på manikyr senast, Birgitta? undrade Hedda till slut.
Jag? Nå, aldrig, erkände mannen som fött Tage. Jag gör lite hemma så det ser rent ut, mer behövs väl inte?
Resten av sällskapet låtsades inte höra, men Hedda blev nästan rörd. Tänk att man kan uppfostra två söner som nu har bra inkomst, och ändå snåla mot sig själv så det nästan gjorde ont.
Tage, gör din mamma någonsin något bara för sig själv? frågade hon på vägen hem.
Ingen aning… Hon lagar ju mat, kolla vilket bord! Hon kollar på TV. Fikar med grannarna ibland. Vadå då?
Nu tycker jag att ni borde ta ut henne nån gång. På bio, teater, eller bara restaurang en riktig mamma-dag!
Hon vill ju ändå inte, låt henne vara, svarade Tage.
Hedda höll tyst, men började genast jämföra Birgitta med sin egen mamma, som även när det var knapert, alltid tog sig råd med både ny frisyr, klänning och teaterkort, så hon skulle få lite glädje i tillvaron.
Hedda bestämde sig: svärmor måste lära sig att leva lite för egen skull, istället för att sitta framför SVT:s morgon-TV i väntan på barnbarn och stickningsuppdrag.
Några dagar senare ringde hon Birgitta och övertalade henne att ta en fika och kanske göra ett snabbt besök på salong för hennes egen del, men hon bjöd Birgitta på vad hon ville.
Inte ska jag väl, pep Birgitta. Jag väntar i entrén om du måste gå på behandling.
Ingen väntan, protesterade Hedda. Halvtimme, max en timme, kan du unna dig. Manikyr och lite handmassage, vad tror du om det?
Motvilligt gick Birgitta med på det. Hedda ringde i förväg till salongen på Stora Torget, där hon var stammis.
Hörni, tjejer fixa till min svärmor som en drottning, men försiktigt! Erbjud något mer, typ pedikyr, ansiktsmask, nåt… om hon frågar om pris, så säg att det redan är betalt. Får ni henne att gillat så har ni snart en ny stamkund.
När de kom, föste Hedda en motvillig svärmor i mästarhänderna.
Bara en halvtimme, Hedda, eller hur? Och vad kostar det?
När en vänlig terapeut svepte iväg Birgitta, slog sig Hedda ned och plockade fram mobilen. Hon skulle inte göra något själv denna gång och tog tag i sina mejl.
Birgitta kom ut två timmar senare synbart både piggare och någon nyans yngre. Salongpersonalen hade gjort sitt.
Men jösses, Hedda, vad de bjöd på! Kaffe, örtte, hela baletten. Måste ha kostat skjortan?
Vi har kampanj idag! log receptionisten. Tar du med en vän får hon behandling helt gratis. Så noll kronor för dig!
Sedan drog Hedda och en djupt avslappnad svärmor till närmaste kaffebar. Birgitta tog en sipp på sin cappuccino och lutade sig tillbaka.
Ska vi inte börja härja loss och gå ihop på tjejträffar så här? skojade Hedda. Alltid rabatter för stamgäster.
Helt underbart! medgav Birgitta. Hade aldrig trott att det kunde vara så trevligt.
Du skulle börjat tidigare!
Jadu… när barnen var små fanns ingen tid. Och min Arne, frid över hans minne, höll hårt i plånboken. Sen, ja, då blev det bara inte av.
Men nu har du ju anledning att hålla mig sällskap!
Det kan hända… nån gång ibland.
Så blev det svärmor började hänga med svärdottern på diverse skönhetsäventyr. Och skickliga Hedda uppdaterade plagg efter plagg i garderoben och valde förstås kreativa prissättningar vid varje byte.
Hedda lyckades också övertala Tage att bjuda ut sin mor på restaurang, hela gänget gick på bio och på nyår fick Birgitta ett årskort på Västmanlands Teater i present.
Men är det Birgitta? Du har ju blivit yngre, berömde grannarna i porten.
Jahaja, ungdomen hänger med då får man skärpa sig, svarade hon med ett snett leende.
Det kändes faktiskt som om livet, så här med pension och vuxna söner, äntligen började på riktigt.
