Lyckan måste du finna själv
När Klara var fyra år gammal, lämnade hennes pappa familjen för en annan kvinna. Det var precis efter nyår i hallen sa han ett tyst förlåt till dottern och stängde ytterdörren bakom sig.
Klaras mamma tog nyheten med oväntat lugn, nästan som om det var ödet, för ingen kvinna i hennes släkt hade haft ett långt äktenskap. Men bara några veckor senare tog hon alla sömntabletter och värktabletter hon fann hemma, och gled tyst in i evig sömn.
På morgonen försökte Klara länge och högljutt väcka sin mamma. Hon åt till slut något hon hittade i kylskåpet, tänkte gå och väcka mamma igen, men somnade själv, tätt intill henne.
En januaridag är kort och mörk i Stockholm, och skymningen föll redan när flickan öppnade ögonen igen. Hon vaknade av kylan, drog täcket hårdare över sig och tryckte sig tätare intill moderns kropp, vilket bara gjorde henne kallare. Då förstod Klara plötsligt att kylan kom från mamma själv, och tårarna brände hennes kinder.
Ytterdörren öppnades i hallen. Klara rusade dit. Det var moster Elsa, mammans yngre syster.
Klara, är du hemma? Men var är mamma? Jag har ringt hela dagen, varför svarar hon inte? Jag blir ju orolig!
Klara grep tag i Elsas rock, drog henne med sig med stora, tårfyllda ögon. Hon pekade mot sovrummet, munnen skrek ordlöst, ansiktet snedvridet i gråt och snoret rann, men inga ljud kom ut.
Elsa hade själv aldrig kunnat få barn, maken lämnade henne efter fem år. Sin systerdotter älskade hon med hela sitt hjärta, som sitt eget barn. Naturligtvis tog Elsa på sig vårdnaden när tragedin slog till, och Klara blev kvar hos henne. Hon slöt Klara i sin omsorg, men ingen behandling eller terapi under de följande tre åren fick flickans röst tillbaka.
Den vintern slog köldrekord lagom till Tjugondag Knut, och snön låg djup över hela Södermalm. Klara och hennes kompisar åkte pulka i Vitabergsparken, byggde en snögubbsfamilj, rullade sig i snön och gjorde snöänglar.
Nu är det dags att gå hem. Dina kläder är hårda av snö och vantarna har frusit till is. Vi måste till Hemköp för att köpa mjölk och pasta också, sa Elsa och började samla ihop alla saker.
Folk kom och gick, dörrarna öppnades och stängdes, men en röd katt satt orörlig vid sidan om mataffären. Den blundade lite överlägset, som om den bara var där för att andas frisk luft, men huttrade med framtassarna. Klara gick fram, satte sig på huk intill katten och visade Elsa att hon kunde handla själv.
Jag köper mjölken snabbt, du stannar här, sa Elsa.
Klara smekte försiktigt katten, som reste sig, krökte ryggen och började spinna högt. Hon kramade försiktigt den lilla röda och tryckte dess huvud mot sin kind. Då kom tårarna, och katten slickade bort dem, nös och slickade igen.
Men Klara, vad gör du? Han är ju en gatukatt, smutsig…
Elsa tog tag i Klaras hand och ledde henne mot bilen. Klara stretade emot men Elsa lyfte henne bestämt in i baksätet och satte sig fram.
Katten kom efter, satte sig utanför bilen och jamade mot Klara.
Jag kan inte lämna honom, han är min nu, jag får inte överge honom, viskade Klara och tårarna strök sneda spår över kinderna mot rutan.
Sa du något? Kan du säga det igen? frågade Elsa med darrande röst.
Vi kan inte lämna honom! Han klarar sig inte utan mig! skrek Klara till slut rakt ut.
Utan att tveka sprang Elsa ut, tog katten i famnen och satte sig med Klara i baksätet. Katten klamrade sig fast i hennes vinterkappa, men när den såg Klara hoppade den direkt till hennes knä, lade sig och låg helt stilla.
Om du vill ha honom, säg bara till. Då hade jag letat rätt på honom åt dig för länge sen, log Elsa lyckligt.
Ibland ger livet oss det vi behöver mest, först när vi vågar be om det. Och av det kan vi minnas: i alla svårigheter finns det fortfarande plats för kärlek och för nya röster att ta ton.
