Jag har under två månader bjudit en 56-årig kvinna på restaurangbesök. Men så fort jag bjöd hem henne, föll fasaden direkt.
För fem år sedan skilde jag mig i lugn och ro och anpassade mig snabbt till ungkarlslivet. Jag har trivts med min egen takt, men på senare tid har tomheten i den stilla lägenheten känts allt tyngre när jag kommit hem själv.
Jag är 56 år gammal, hälsan är god och jag har kvar min energi. Till slut skapade jag en profil på en dejtingsida; planen var att hitta en kvinna att dela vardagen och framtiden med. Som tur var upptäckte jag redan de första dagarna att jag fått kontakt med en intressant person.
Profilen var enkel men tydlig:
Anneli, 56 år, änka, söker en seriös och pålitlig man för ett långvarigt förhållande.
På bilden såg jag en vänlig, jordnära kvinna med öppna ögon. Vi började skriva ganska omgående, och jag förklarade direkt att jag inte var ute efter en ändlös nätrelation. Jag sökte en riktig kvinna att leva ihop med, någon att både ta ansvar med och resa på semester tillsammans med. Vi kom snabbt fram till att träffas nästkommande helg i centrala Stockholm.
Första dejten gick över förväntan. Vi promenerade länge i ett soligt Stockholm, hon berättade livfullt om sitt arbete och sina barnbarn medan jag lyssnade intresserat. Jag uppskattade hennes lugn och att hon inte hade behov att prata utan uppehåll. Efter promenaden bjöd jag henne på fika enligt min uppfostran betalar man om man bjuder ut en dam.
Och så startade den klassiska dejtingperioden: jag stod för blommor och presenter, men vi njöt båda av de kulturella kvällarna. Varje fredag och lördag var långa och fyllda med teaterbesök och restaurangmiddagar. När jag räknar på det idag blir jag smått illamående av tanken på vad två månaders intensivt kurtiserande gått loss på i kronor.
Vi gick på utställningar, symfonikonserter och gjorde gemensamma dagsutflykter i vårvackra Sörmland förstås alltid inklusive långlunch ute i naturen.
Jag gjorde mitt bästa för att vara en gentleman; i min värld gäller det att närma sig steg för steg. Hon log, tog min arm när vi gick genom Gamla Stan och sa:
Mats, det är så trevligt att umgås med dig. Du är verkligen en stilig gentleman.
Sådant gick rakt in; självklart kände jag mig uppskattad.
Men i efterhand inser jag att vissa varningsklockor fanns från början.
För det första: aldrig en inbjudan till hennes hem. Inte ens på kaffe. Alltid ursäkter: Jag har stökigt,, Barnbarnet är kvar hos mig idag,, Jag är för trött efter jobbet vi tar hellre en fika i stan. Jag tänkte henne som försiktig, kanske ovan att släppa in någon efter så många år som ensam. Jag pressade inte utan väntade.
För det andra: när vi pratade om nöjen var hon ynglig och energisk, föreslog gärna utflykter till skärgården eller besök på badhuset. Men så fort jag närmade oss något mer fysiskt, blev rollen plötsligt mormor med anmärkningar om lämplighet. Ett tydligt exempel: på bio lade jag diskret min hand vilandes på hennes knä längst bak i salongen. Hon flyttade genast undan den, kyligt men artigt:
Mats, folk kanske ser oss.
Anneli, det är mörkt och vi sitter själva.
Det spelar ingen roll. Det ser inte anständigt ut. Vi är inga tonåringar.
Då tänkte jag: kanske är hon prud, och jag borde respektera hennes gränser. Men ändå växte en känsla av obehag inom mig. Vi är ändå vuxna är det rimligt att hålla på och tassa runt varandra sådär?
Hon fastnade gärna i berättelser om sina krämpor ryggont och högt blodtryck hör ju visserligen till åldern, men hon liksom frossade i detaljer och sjukdomar över middagen.
Jag lyssnade, stöttade och erbjöd mig att följa med till läkare. Men nämnde jag att jag simmar två gånger i veckan, himlade hon med ögonen.
Varför pressa dig? Du sliter ju bara på kroppen. I vår ålder ska man ligga soffan, och läsa smarta böcker, inte simma i klorvatten.
Men det passade inte mig. Jag vill leva inte gå i ide.
Sanningen kom fram, tillsammans med en lång moralpredikan
I går tog jag mod till mig. Två månaders dejtande är mer än gott om tid för att känna av stämningen.
Vi åt middag på en georgisk restaurang, njöt av khinkali och delade på ett gott rödvin. Hon berättade skrattande roliga historier om arbetet, och jag tänkte: nu är det dags att på riktigt tala ut.
Vi satte oss i min Volvo. Regnet trummade utanför, det var varmt och mjukt i kupén, musiken låg i bakgrunden. Jag tog hennes hand, och denna gång drog hon den inte undan.
Anneli, vill du följa med hem till mig? Vi kan dricka te, lyssna på musik.
Plötsligt blev hon stel som en pinne, leendet försvann.
Mats, vad tror du jag säger ja till egentligen?
Jag är ärlig. Jag tycker om dig. Vi är båda singlar, vi har träffats i över två månader. Det känns naturligt att vilja komma varandra närmare.
Då kom den: en lång föreläsning om skam, ålder och andligt utbyte som slog mig med häpnad.
Du förstår väl vad du syftar på? sa hon stelt. Sådant är för unga, det hör till när man ska skapa familj. Vi, av vår generation, lämnar sådant bakom oss. Det vore bisarrt, Mats: tänk på hur vi skulle se ut nakna! Jag har lite mage, du har din. Usch! Nu ska vi satsa på vänskap och gemenskap. Din inställning är väldigt… primitiv.
Jag satt tyst och tänkte: är jag verkligen så ful i hennes ögon bara för att jag längtar efter närhet efter åtta veckor av middagar och utflykter?
Anneli, snälla. Vilken mage? Jag tränar ju och tycker du är stilig för din ålder. Varför begrava sig själv redan? Vem har bestämt att livet efter femtiosex bara handlar om vänskap och blommiga gardiner?
Så gör anständiga kvinnor! fräste hon. Vi lever för barnbarnen, trädgården, och ärligt talat: skulle mina barn få veta att jag har en man för sådant, då skulle jag skämmas.
Jag kunde inte hålla mig längre:
Du ville ju aldrig ha en man! Du har levt på mina middagar, åkt min bil, fått blommor. Skämdes du inte då för att ta emot från detta djur? Men så fort jag själv vill ha något mer än vänskap så är det fy.
Hon blev röd, men inte av skam utan av ilska.
Så du tycker jag är skyldig att kasta mig i din famn tack vare några middagar?
Du vet mycket väl att det handlar om relationens utveckling. Men du har mest letat efter en väninna med bil och betalkort.
Hon steg snabbt ur bilen och smällde igen dörren. Jag gick inte efter allt var uppenbart. Jag såg hur hon bestämt gick mot porten och kände irritation över mitt eget lättsinne.
Jag älskar visserligen bra samtal, historia och fina böcker. Men jag är ändå en levande man, med normala behov, och jag har ingen lust att gräva ner mig bara för att någon Anneli har fått knäppa föreställningar om åldrandet.
Jag tog bort hennes nummer och avregistrerade mig från dejtingsidan. Jag behöver tid att smälta hela denna fars.
Nu har jag bestämt mig: vid första dejten upp med frågan om inställningen till närhet. Kommer en ny moralpredikan om ålderns anständighet eller barnbarnen som livets mening då delar vi notan och jag säger hejdå.
Vad tycker ni? Har jag fel är det respektlöst att föreslå intimitet vid 56, eller har värdigheten i vårt land blivit synonymt med att ge upp kärlek och närhet? Och varför anmäler sig sådana kvinnor ens på dejtingsidor om de bestämt att deras tid är förbi?
