Köpte du bröd?
Han tittade på mig som om jag frågat honom något på ett helt främmande språk. Ingen förvirring, men en sån där lång paus, obekväm och ovanlig för oss. Den passade liksom inte in i vårt vardagsliv.
Vilket bröd? sa han till slut. Inte ens som en fråga, bara konstaterande.
Vanligt. Det mörka från Axets Bageri, du brukar alltid köpa där.
Han ställde ner påsen på golvet, såg sig omkring i köket, som om han aldrig varit där förut.
Jag gick aldrig förbi affären.
Jag nickade, vände mig mot spisen. Nåt speciellt var det väl inte, försökte jag intala mig. Han var trött. Borta en vecka på konferens i Malmö, hotellrum, kantinmat, friskåld doft i luftkonditioneringen. Klart man blir slut.
Men han hade alltid köpt bröd. Sjutton år i rad, varje gång han kommit hem från någonstans, även om det var bara en sväng till Linköping, så svängde han förbi Axets Bageri på hörnet vid Vasagatan och tog med det mörka rågbrödet. Ingen överenskommelse, ingen nödvändig vana. Bara en del av honom. Hur han kom hem.
Jag rörde om i grytan, sa inget mer.
Han heter Gunnar. Jag är 58, han är 61. Vi bor i Uppsala, två rum och kök på fjärde våningen, köpte den -99 när Meja var liten. Meja är sedan länge utflugen, bor i Stockholm, ringer på söndagar. Jag jobbar på skolbibliotek, Gunnar har varit pensionär i tre år men plockat upp extrajobb och föreläser om byggnormer på tekniska. Vi lever ganska lugnt, jämt, nästan aldrig bråk. Det är viktigt. Det fanns inget som kunde förklara, det som började hända efter att han kom tillbaka.
Middagen var tyst. Han åt noggrant, tittade ner i tallriken. Jag väntade på att han skulle börja prata om resan, om kollegor, om hotellhissen som aldrig funkade, om hur han längtat efter riktig husmanskost. Han brukade alltid prata första kvällen efter han kommit hem.
Hur var Malmö? frågade jag.
Bra.
Seminariet gick bra?
Mm.
Jag lade ner skeden.
Gunnar, är du ok?
Han såg upp på mig. Gröngrå ögon, bara lite trötta.
Det är lugnt. Bara trött.
Jag plockade undan disken. Han gick in i vardagsrummet, la sig med mobilen som om allt var i sin ordning. Bara det där brödet saknades. Och orden saknades. Och nånting till som jag inte visste vad det hette.
Första natten tänkte jag trötthet, andra också.
Fredag, dag tre, såg jag det första riktigt konstiga.
Jag satt med kaffekoppen vid fönstret och såg ut över gården. Han kom ut från badrummet, gick ut i köket, hällde upp vatten. Sen tog han burken med havregryn, öppnade och luktade på den. Gunnar äter inte gröt. Har aldrig gjort det. När vi lärde känna varann skrattade han alltid och sa att gröt är det tråkigaste man kan äta, folk utan fantasi har hittat på det. Så brukade vi garva, jag kokade ris, hirs, bulgur, vad som helst, men gröt rörde han aldrig.
Nu stod han där och luktade på den, som om han ville smaka.
Är du sugen på gröt? frågade jag, försökte hålla rösten neutral.
Nej, svarade han, gick tillbaka till rummet.
Jag satt kvar och tittade på burken länge.
På lördagen ringde Meja.
Är pappa hemma? frågade hon direkt.
Ja, han kom i onsdags.
Hur mår han?
Jag tystnade en kort sekund.
Sliten efter resan. Allt är lugnt.
Bra. Mamma, vi kommer i oktober, Sanna har tagit ledigt.
Självklart, ni är jättevälkomna.
Jag nämnde inget. Vad skulle jag säga? Att pappa glömde köpa bröd och luktade på havregryn? Låter inte viktigt. Låter inte som någonting.
Men jag visste redan att nåt var fel. Inte i tanken, snarare i magen, mellan revbenen nån del av kroppen som inte snackar, bara larmar tyst.
På söndag föreslog jag en promenad. Ibland gick vi till Stadsparken på söndagar, inte varje vecka men ofta. Han trivdes på bänken vid dammen, brukade köpa oss varsin tunnbrödsrulle om kiosken var öppen, gnällde över ryggen när vi gick långt, sa att han borde röra mer på sig, jag retades och sa du borde gympa, han viftade bort det, vi skrattade. En liten ritual, som så många andra.
Ska vi gå till parken? sa jag.
Han släppte blicken från mobilen.
Vilken park?
Stadsparken. Det är så fint väder.
Han tänkte efter. Också konstigt, han sa annars alltid visst, ta på dig jacka bara. Nåt att fundera över fanns det inte.
Okej, sa han till slut.
Vi gick tysta. Jag pressade inte fram nåt bara iakttog honom. Han såg sig omkring, varken särskilt intresserad eller så där lugnt ledig som annars på söndagar. Han såg ut som någon som försöker memorera en ny väg.
Vid ingången stod en äldre herre med en hund en cocker spaniel, röd, rund om magen.
Titta, Filippa, sa jag lågt. Vi har kallat alla knubbiga spaniels för Filippa de senaste åtta åren, efter att grannfrun Britt hade en Filippa, precis likadan. Vår lilla internskämt.
Han såg på hunden. Ingen reaktion.
Filippa, viskade jag.
Fin hund, sa han. Artigt. Neutralt.
Jag stannade vid en vildrosbuske och låtsades titta på nyponen. Hjärtat rusade mer än vad det borde på en söndagspromenad.
Han kom inte ihåg Filippa. Eller så låtsades han. Men varför skulle han?
Vid dammen hade de redan stängt kiosken. Gunnar satte sig på bänken, tittade ut över vattnet.
Fint här, sa han.
Vi brukar ju gå hit?
Jaha.
Jag vände mig mot honom.
Gunnar, vi har gått hit i över tio år.
Han nickade, lugnt, oförskräckt.
Visst. Jag tänkte bara, att det här ser trevligt ut.
Något knöt sig i mig och släppte inte taget, inte förrän senare på natten när jag låg vaken och lyssnade till hans jämna andetag. Han hade inte sagt självklart, eller ja, jag minns. Han sa visst, så där som man säger till ett faktum man precis fått höra.
Jag kunde inte sova. Tänkte på vad det egentligen betyder när någon nära förändras men ändå är där. Det finns nåt i psykologin, läste jag en gång, att ens partner kan ändras efter stress eller trauma, och det blir som att någon har bytt ut honom. Finns ett medicinskt ord för sånt. Jag minns det inte. Men här hade inget hänt. En konferens i Malmö. En vecka borta. Det är inte nåt som förvandlar någon.
Jag satte mig i köket vid tre, drack ett glas vatten, stirrade ut i mörkret över gården genom blinkande lyktlampor. Tänkte: okej, vi väntar. Kanske bär han på något han inte berättar. Kanske bråkade han där nere, kanske mår han dåligt. Särskilt när man är över sextio livet har redan tagit ut sin rätt, och ändå vet man inte vad som väntar.
Jag la mig bredvid honom igen. Han låg med ryggen mot mig, jag la handen löst på hans rygg, som alltid. Han rörde sig inte.
På måndag ringde jag min barndomsvän, Maria. Hon bor tvärs över stan och jobbar i receptionen på vårdcentralen. Maria är rakt på, inga krusiduller.
Kan jag komma förbi? frågade jag.
Något hänt?
Inte direkt. Behöver prata.
Kom vid fem, jag är hemma då.
Hos Maria luktar det alltid kanelbulle, även om hon inte bakar. Vi satt i hennes kök, hon hällde upp te. Jag berättade. Om brödet, havregrynen, Filippa, om hans visst vid dammen.
Maria lyssnade utan att avbryta, sen var det tyst ett tag.
Annika, det kan vara något med minnet, eller bara höstdepp. Ni är ju inte purunga längre.
Maria, han är 61.
Och? Du vet väl om Olof på andra våningen, han började också sluddra med minnet härom året. Han var 62 då.
Gunnar har aldrig varit sådär. Minnet hans är knivskarpt egentligen. Alltid varit så.
Allt förändras så småningom.
Jag tittade ner i koppen.
Det är inte minnet det handlar om. Han han ser på mig som ja, som på en främling ibland. Fast han vill vara artig.
Maria tog en kaka, bröt av en bit.
Har du sovit ordentligt?
Nej.
Det är det jag menar. Du behöver ta det lugnt. Han kanske bara är slut efter resan, jobb, du vet. Ge honom nån vecka.
Jag nickade. Kanske har hon rätt. Antagligen.
Men på vägen hem tänkte jag ändå på havregrynsburken. Så vardagligt, men ändå det var så olikt honom.
Hemma satt han vid köksbordet med papper. Jag satte på vattenkokaren, packade upp matvaror. Han vek inte upp blicken.
Jag var hos Maria.
Mm.
Jag tog med en paj.
Han såg upp på pajen.
Vad är det i?
Vitkål, din favorit.
Jag gillar inte kål särskilt.
Jag stannade. Väldigt sakta.
Gunnar.
Mmm?
Du älskade mammas kålpiroger. Du har berättat det hela livet.
Han såg rakt på mig.
Mamma gjorde alltid äpplepaj.
Tystnad.
Hans mamma, Birgit, dog för tolv år sedan. Jag kände henne väl. Jag var ofta i hennes kök, såg hur hon bakade piroger med kål och ägg. Det var hennes specialitet, hela släkten älskade dem.
Gunnar, Birgit bakade alltid med kål. Jag minns det tydligt.
Ja, kanske det. Det var länge sen, sa han och vände sig om mot sina papper.
Jag gick bort till fönstret. Utanför gick cyklister genom höstregnet, ett par barn lekte. Vanlig svensk vardagsgata.
Birgit bakade alltid med kål. Jag såg det så många gånger. Han älskade det, berättade för mig om det gång på gång. Man glömmer inte mammas doft i köket.
Jag letade upp numret till Gunnars syster, Viktoria, som bor nere i Lund. De är inte jättenära, men har kontakt ett par gånger om året. Jag ringde.
Hej Annika! alltid lika varm. Allt bra?
Jo, Viktoria, men visst bakade er mamma alltid piroger? Med kål?
En kort paus.
Alltid kål- och äggpiroger. Var det något särskilt?
Nej, försökte bara komma på receptet. Tack, Viktoria.
Jag la på. Benen kändes som gelé. Så dumt. Men jag kunde knappt röra mig.
Det är något med minnet, tänkte jag igen. Något neurologiskt? Måste ta honom till läkare. Prata direkt.
Vid middagen tog jag mod till mig:
Har du haft huvudvärk på sistone?
Nej.
Sover du bra?
Ja.
Borde du inte kolla upp dig hos doktorn? Bara för säkerhets skull.
Han la ner gaffeln.
Varför då?
Ta trycket, blodvärdena. Du har inte kollat på länge.
Jag mäter trycket hemma. Det är bra.
Jag bara oroar mig.
Han tittade på mig länge, nästan studerande.
Tycker du det är något fel på mig?
Jag oroar mig bara.
Annika, jag är okej. Släpp det nu.
Det var slutpratat. Han har alltid kunnat sätta stopp med en enkel mening, inget bråk, bara en stilla gräns. Jag brukade inte tjafsa om det.
Men nu iakttog jag honom. Hur han åt, höll gaffeln, satt. Var det precis så han alltid suttit? Ryggen lite mer hopsjunken? Gaffeln i höger hand, han är högerhänt, alltid varit.
Jag plockade undan och gick in i badrummet. Stirrade mig själv i spegeln. Grå, kortklippt kalufs, skrattrynkor. Gunnar sa en gång att de rynkorna tycker han om för de kommer av skratt, inte ålder.
Annika, du spökar upp dig själv, tänkte jag. Folk förändras, särskilt efter oväntade grejer.
Jag tvättade av mig och gick till sängs.
Väcktes mitt i natten, inte av ljud utan av tystnad. Sträckte ut handen, hans plats var kall.
Han satt i köket och skrev i ett block. Det var i sig ovanligt han skriver aldrig längre, annat än signaturer.
Gunnar?
Han såg upp, lugnt.
Kan inte sova, sa han.
Vad skriver du?
Tankar bara.
Får jag se?
Paus.
Det är privat.
Det var nytt. På sjutton år har vi haft hemligheter, men han har aldrig sagt privat så.
Okej, sa jag och gick och la mig igen.
Hörde att han satt kvar, sen tyste han, släckte och la sig. Lång tid innan han somnade.
Blocket var borta på morgonen.
Jag letade. Vet inte varför, men jag letade. Kökets lådor, nattduksbord aldrig gjort det förut. Nästan tomt. Inget block.
Han hade det med sig.
Jag åkte till biblioteket. Älskar luften där, pappersdoften, lugnet, sortera böcker, hjälpa lilla Frida leta gamla Auto Bilagor vanliga saker.
På lunchen satt jag i personalrummet och funderade på när man märker att en människa förändrats på riktigt och inte bara i småsaker. När man levt ihop i sjutton år, doft, skratt, rädslor, vanor och ändå är han plötsligt någon annan.
Det kallas psykologisk substitution jag mindes ordet. När din närmaste förändras så mycket att det känns som en annan person. Kan vara tecken på sjukdom, stress. Eller bara ålder, livet. Många par får så barnen utflugna, jobbet klart eller nästan över, så inser man att man knappt vet vem den andra är längre.
Men jag kände Gunnar. Verkligen.
Han var hemma före mig den kvällen. Stod bara vid köksfönstret och tittade ut.
Vad gör du? undrade jag.
Tittar.
På vad?
Bara tittar.
Från Gunnar var det en märklig grej. Han var alltid i rörelse, sysselsatt, ritade, hummade, fixade. Bara titta var inte hans grej.
Hur var dagen?
Helt okej. Föreläsningar som vanligt.
Studenterna då?
Same old.
Jag gick förbi honom, tog fram kyckling.
Berätta om Malmö, sa jag utan att se honom.
Vad vill du veta?
Vad som helst. Var du bodde. Vad ni gjorde. Du var ju där en vecka.
En kort paus.
Bodde på hotell. Vanligt. Seminariet var på högskolan. Vi besökte nåt nytt bostadsområde.
Träffade du några kollegor där då?
Några från jobbet.
Var Bengt där?
Bengt, kollegan han brukar åka på fiske med. Gunnar brukar alltid berätta om honom.
Bengt? Nej, han var inte där.
Han brukar ju alltid åka?
Inte denna gång, sa Gunnar och vände sig bort.
Kanske var det så. Men sent på natten, när Gunnar sov, sms:ade jag till Cecilias fru, Gunilla. Hej Gunilla, kom Bengt hem bra från Malmö? Hon svarade snabbt, Bengt var aldrig där, fick inte följa med. Har varit hemma hela veckan. Varför undrar du?
Blandade ihop svarade jag bara.
Så låg jag där i mörkret. Han vet inte om Bengt var där. Eller så vet han och ljuger. Men varför?
Kanske bråkade de, kanske nåt han vill dölja. Eller kanske var han aldrig i Malmö. Kanske veckan brukades nån helt annanstans.
Nu drar du iväg, tänkte jag. Men tanken bet sig fast.
Nästa dag hittade jag på att vi behövde nya gardiner till sovrummet. Föreslog Hemtex vid Dragarbrunn vårt ställe. Gunnar brukar vantrivas där, sucka, välj vad du vill, sen åt vi alltid kanelbulle på lilla fiket bredvid. Vår lilla återkommande grej.
Följer du med idag? frågade jag.
Vart då?
Hemtex. Nya gardiner.
Är det nödvändigt?
Dessa är så gamla.
Han ryckte på axlarna.
Okej.
Vi åkte in. Jag drog ut på tiden bland tygerna, frågade vad han tyckte. Han svarade frånvarande. Sedan:
Ska vi ta en bulle på Linnés?
Vad är det?
Fiket bredvid. Vi brukar ju alltid
Han såg på mig.
Jag har aldrig varit på något sådant café.
Jag log. Lugn.
Du bara glömt. Kom, så visar jag.
Jag ledde honom runt hörnet till vårt lilla fik. Doften av kanelbullar slår alltid ut genom dörren. Linnés, stått där i decennier.
Ser du?
Han tittade.
Jaha, har aldrig tänkt på.
Vi tog en bulle. Jag såg honom, han åt, såg sig om. Svalde. Frågade om jag frös. Allt såg normalt ut.
Men han såg på skylten länge. Som om han ville komma ihåg. Eller anteckna.
Gunnar, viskade jag. Kommer du ihåg oss?
Han såg frågande ut.
Vad menar du? Du är Annika, min fru.
Jo, men oss. Dig och mig. Det som var vårt.
Vad är det som har hänt, Annika?
Inget särskilt. Bara att du känns annorlunda.
Alla förändras.
Du sa exakt så. Men du har alltid sagt folk förändras inte.
Han teg. Bet i bullen.
Kanske jag gör det nu, sa han till sist.
Vi åkte hem. Jag såg ut över Fyrisån. Tänk ändå, rädslan att en man inte är sig själv längre det är verkligt. Och för det mesta döljer sig något bakom.
På torsdag, när han stack till jobbet gick jag in i hans lilla arbetsrum, kontoret kallade vi det, fast det bara är ett ombyggt förråd. Där står hans skrivbord, ett gammalt vitrinskåp, hyllor med pärmar.
Jag ville inte snoka, men jag satte mig och öppnade lådan.
Där låg blocket.
Jag bläddrade. Första sidor tomma. Längre in: anteckningar. Liten, prydlig stil, inte Gunnars. Hans handstil är slarvig, bred, ingenjörsaktig det här var små tecken, nästan konstnärliga.
Det var uppradade listor: Annika. Fru. 58 år. Jobbar bibliotek. Dotter Meja, Stockholm. Dricker kaffe svart. Vill byta gardiner. Maria, vän, vårdcentralen. Sen: Vitkålspaj, favorit. Stadsparken söndagar. Spaniel Filippa, skämt. Och: Birgit, mamma. Kål eller äpple? Kolla upp.
Jag tappade andan.
Som om nån kartlägger mitt liv. Gör anteckningar för att inte avslöja sig.
Jag stängde blocket. Lade det tillbaka. Gick ut i köket, drack vatten.
Tankarna klara, nästan för snabba.
Vem är det här?
En vecka i vårt hem. Han ser ut som Gunnar. Pratar som Gunnar. Men skriver om oss, lär sig oss.
Jag ringde jobbet och sjukskrev mig. Satte mig i vardagsrumsfåtöljen. Tänkte och tänkte på förklaringar.
Minnesförlust. Dissociativa tillstånd, vet att det finns. Kanske hände nåt i Malmö eller nån annanstans. Kanske är han rädd, gömmer det, skäms. Han tappar minnet, bygger ihop pusslet tyst. Inte ett ovanligt fenomen.
Det enda handstilen. Den är inte hans. Inte på något sätt.
Folk kan visst byta handstil efter stroke men då syns andra tecken, de är inte som han är nu.
Han kom hem vid sju. Jag hade fixat middag, försökte se samlad ut.
Trött? frågade han. Du var inte på jobbet.
Mådde illa imorse. Gick över.
Han nickade, tvättade händerna. Allt såg ut som vanligt.
Vid middagen såg jag på honom och tänkte på när någon försvinner inuti. Inte försvinner utåt, men där inne har nåt vikt till, blivit någon annan.
Gunnar, sa jag.
Mm?
Berätta något om när vi träffades.
Han såg upp.
Varför?
Jag vill höra hur du minns.
Han tänkte efter.
Vi träffades genom kompisar. På en födelsedagsfest. Du hade blå klänning.
Stämmer. Födelsedagsfest hos Malin för tjugosex år sen, blå klänning.
Sen sågs vi några gånger till. Sen flyttade vi ihop.
Tystnad.
Och sen?
Vi gifte oss. Meja kom. Köpte lägenheten.
När du friade, vart åkte vi då?
Annika
Säg bara.
Tystnad.
Jag minns inte detaljer.
Du brukade säga du minns varenda minut.
Tystnad.
Vart åkte vi?
Han såg på mig. Ingen ilska, ingen skam, bara något trött i blicken.
Annika, varför just nu?
Vill bara veta om du minns.
Jag orkar inte. Det var så länge sen. Allt blir vagt.
Inte det här.
För mig är det det.
Jag reste mig, tog undan disken, fast vi knappt ätit klart. Han sa inget.
Vi åkte till Skärgården, en ö utanför Norrtälje. Det var minnesvärt, vi gick vilse på stigen, han bar mig över ett dike för jag hade fel skor, och på stranden friade han. Han berättade själv den där historien om och om igen. Men denne Gunnar vet det inte.
På natten skrev jag ett långt sms till Maria. Om blocket. Om handstilen. Om Skärgården.
Hon svarade sent: Annika. Du måste prata med läkare. Och han med. Kan vara vad som helst från bådas håll. Ring imorgon.
Jag la undan telefonen och stirrade i taket. Hans andetag bredvid mig.
Jag funderade på närstående som bara försvinner, bara att de är kvar fysiskt. Det är svårare än att bli lämnad.
Fredag morgon bestämde jag mig att säga allt. Att jag hittat blocket, pratat med Viktoria och Gunilla, att Bengt inte varit i Malmö. Att jag har frågor och vill ha svar. Jag är inte hans fiende, bara vill veta sanningen.
Han var redan i köket, hällde te.
Gunnar.
Ja?
Vi måste prata.
Han vände sig. Såg länge på mig.
Jag vet, sa han.
Jag stannade.
Vet vad?
Att du har förstått. Jag såg att du varit inne på mitt kontor.
Tystnad. Jag bad inte om ursäkt.
Sätt dig, sa han.
Vi satt mittemot varann. Han höll muggen med båda händerna. Blicken ner i vätskan.
Det är svårt att förklara, började han.
Försök.
Det enkla är väl att säga du har rätt. Till viss del.
Till viss del?
Jag minns inte allt. Inte på rätt sätt. Delar saknas. Vissa riktigt stora saker.
Skärgården, sa jag.
Han såg upp.
Vad?
Minns du när du friade, ön utanför Norrtälje?
Han skakade på huvudet.
Filippa då?
Nej.
Din mamma Birgit?
Ansikte, röst. Inte detaljer.
Jag satt tyst. Han också.
När började det?
Vet inte exakt. Smått.
Och du sa inget.
Visste inte hur.
Därför skriver du lappar.
Ja.
Handskriften är en annan.
Han satte ifrån sig muggen.
Jag vet.
Hur förklarar du det?
Han tittade länge i bordet. Jag väntade.
Gunnar är du min Gunnar?
För första gången såg jag något skört. Smärta, kanske. Förvirring. Eller nåt tredje.
Annika, sa han. Jag vet inte hur jag ska svara.
Jag såg på hans händer om muggen. På vecket vid munnen, den grå tonen vid tinningen.
Är det den ärligaste svar du kan ge?
Ja. Det är det.
Regnet smattrade mot fönstret. Helt vanligt svenskt höstrusk.
Vad ska jag göra med det här? sa jag mot rummet.
Vet inte, sa han. Ärligt.
Jag hällde upp kaffe, svartsurt. Stod vid köksfönstret.
Bakom mig hörde jag att han också reste sig, kom närmare.
Annika.
Ja?
Jag minns din röst. Alltid. Den har jag med mig.
Jag vände mig inte om.
Det räcker inte.
Jag vet.
Bilar på gatan, regn. Tyst.
Jag behöver tid, sa jag.
Okej.
Jag vet inte vad som händer nu.
Det förstår jag.
Jag vände mig om. Han mötte min blick, som om han gärna ville säga mer men inte vågade.
Säg en sak.
Vadå?
Vill du vara här?
Han tvekade. Regnet smattrade.
Ja, sa han. Jag vill vara här.
Jag såg på honom. En man som vet mitt namn, skriver anteckningar, minns inte ön, har annan handstil, men håller muggen precis som han alltid gjort.
Då kan du gå och köpa bröd, sa jag. Det mörka från Axets Bageri på Vasagatan.
Han nickade, tog jackan, gick till dörren. Stannade.
Annika.
Ja?
Skärgården. Kan du berätta om det sen?
Jag såg länge på honom.
Kanske, sa jag.
Han gick ut. Jag stod kvar med kaffet vid fönstret, hörde hans steg i trappan. Fyra våningar, sexton steg. Jag har alltid räknat.
Sexton.
Jag såg honom genom fönstret, huttrande i regnet med kragen uppfälld, slog in på Vasagatan.
Jag stod med koppen, visste inte vad jag skulle känna. Någon slags tystnad efter storm, ingen klarhet, men ingen anledning att låtsas längre.
Telefonen surrade. Maria.
Hur är du?
Ingen aning.
Pratade ni?
Ja.
Och?
Jag såg ut. Gatan var tom igen.
Maria, skulle du kunna leva med nån som inte minns vem han är?
Paus.
Han sa så?
Typ.
Du måste söka hjälp, Annika. På riktigt. Det här löser ni inte hobbypsykologi vid köksbordet.
Jag vet.
Och vad gör du nu då?
Jag ställde koppen.
Ingen aning. Han gick för att köpa bröd.
Vilket bröd?
Mörkt. Från Axets.
Maria var tyst.
Du skrämmer mig, Annika.
Allt är fint, Maria. Jag ringer sen.
Jag lade bort mobilen. Tog kaffet. Smakade. Lite kallt, ändå gott.
Sexton trappsteg. Har alltid räknat.
Efter tjugo minuter hördes dörren på bottenplan. Steg i trappan, sexton steg.
Jag stod stilla.
Nyckeln i låset. Dörren öppnades.
Här, sa han från hallen, det var sista limpan de hade.
Jag vände mig om. Han stod med bröd i handen, blöt, håret klistrat mot pannan.
Lägg på bordet, sa jag.
Han la brödet.
Vi såg på varandra.
Vill du ha te? frågade jag.
Gärna.
Jag satte på vattenkokaren. Han hängde av sig jackan, satte sig. Jag stod med ryggen mot honom, hörde honom sitta tyst. Inte tungt, inte oroande. Bara tyst.
Annika, sa han lågt. Berätta om ön.
Vattenkokaren började dåna. Först svagt, sen högre.
Jag stod där och tänkte.
Inte nu, sa jag. Kanske sen.
Okej, sa han.
Vattenkokaren blev klar.
