Emil, var det du som har städat på gården? Anna la handen på sin sons axel.
Han ryckte till och drog ner hörlurarna. Monstren slogs vidare på dataskärmen, men Emils uppmärksamhet var redan någon annanstans.
Vad sa du, mamma?
Jag undrade om du kom hem för länge sen?
Nä, nyss bara.
Men vem var det då som fixade ute?
Ingen aning kanske Maja?
Anna log. Yngsta dottern, treåriga Maja, var verkligen ett litet energiknippe men sån storverk hade hon ändå inte klarat.
Men du är rolig du!
Då måste det varit tomten!
Såklart! Samma som alltid! Gå nu och hämta hem Maja hos mormor, hon är säkert toktrött vid det här laget. Jag fixar maten så länge. Hungrig?
Mm! Vi käkade bullar i matsalen, men det var efter andra lektionen. När får vi egentligen tidigare skoldagar, mamma?
Ingen aning, de har inte sagt nåt än. Skolan är ju så fullproppad just nu.
Skönt ändå, då kan man sova längre, sa Emil och försökte hitta nåt positivt i situationen som vanligt.
Anna pussade honom snabbt på huvudet och retades lite, som hon brukade göra, när han försökte slingra sig från hennes kramar, sen gick hon mot köket.
Tonåringar
Tretton bast och redan tror han att han är vuxen, men så fort Anna rör vid hans mörka, sträva hår precis som hans pappa, Erik då stannar han upp.
Hennes barn var så olika. Emil lång, mörkhårig, blåögd, var som Erik upp i dagen. Inte bara utseendemässigt. Man märkte redan nu att samma egenskaper började kika fram: envishet, ansvar, vänlighet Emil kanske inte hade städat på gården, men diskat hade han garanterat gjort. Golvet i köket var fortfarande blött och blankt. Hur skulle hon klarat sig utan honom? Kanske när lilla Maja växte upp, kunde hon få en lika bra hjälpreda till.
Maja, hon var Annas mirakel. Nästan tio år av väntan och blygsam förhoppning. Komplikationer efter första förlossningen hade nästan berövat henne det lilla hoppet. Men ändå, en liten detalj räckte och nu fanns hon där, Annas och Eriks dotter ljus som kamomill, med det där blonda, ljustlockiga håret och blåa ögon som Emils. Hon liknade Anna själv, så snäll och kelig. Kryper ofta upp och kramar både mamma och storebror.
Vad är det, Majsan?
Och rummet ljusnar av hennes leende. Ingen i världen kunde le som Maja, det visste Anna säkert. Nu var det bara hon och barnen
Men när dottern log, gjorde det ont i Annas hjärta. Den där leendet det var Eriks. Men han fanns inte längre.
Anna ville skrika av sorg ibland, men det gick ju inte. Barnen behövde henne.
Erik jobbade som brandman och hjälpte människor. Senast räddade han en hel familj från ett brinnande sommarhus mamma, pappa och tre barn. Han sprang in igen för att hämta farmorn som inte ville lämna sina djur, men då var det för sent Elden stängde inne dem.
Anna anade tidigt att nåt var fel, fick ont i hjärtat redan innan de ringde. Hon bad svärmor Ulla, som var där och hjälpte till med lilla Maja, att ta hand om henne och kastade sig iväg i bilen till närmaste station.
Hur hon höll ihop? Det vet nog ingen barnen hjälpte henne att vara kvar.
Emil, kom så bäddar jag ner dig! sa Ulla, som knappt orkade stå, men lämnade inte Anna ens för en sekund. Hon såg till att Anna åt och drack, lämnade alltid Maja hos henne för amning.
Jag stannar med mamma! Emil höll sig intill Anna hela tiden och frågade:
Mormor, varför är mammas händer så kalla?
Det där minns Anna nästan inte idag. Allt blev suddigt. Som när hon packade ihop barnens saker slängde ner kläder och gosedjur i väskor utan koll på någonting.
Jag klarar inte av att vara här längre snarare känns det som Erik ska slita upp dörren och ropa som vanligt: “Nu är jag hemma!”
Då gör vi så, Anna. Kom till mig, ni får bo där tills vi klurar ut nåt.
Nej Förlåt, jag klarar inte det heller. Allt påminner om honom Jag åker till mormors hus.
Men oj, där har ju ingen bott på åratal! Kan du verkligen ta barnen till ett hus som stått tomt så länge?
Det löser sig. Man får städa och fixa. Ni finns ju kvar nära, jag klarar det inte utan er.
Såklart vi finns, hjärtat. Ni är ju allt jag har kvar
Nu räcker det annars börjar vi bara gråta båda två igen. Vi har massor att stå i. Kan du hålla ett öga på Maja? Jag behöver packa klart. Och se till att Emil får i sig nåt. Han äter nästan bara om jag gör det nu, men jag har ju ingen aptit.
Nej, så där får det inte gå till! Ulla tog fram sin stränga sida. Du är mamma! Fungerar du, fungerar barnen. Kraschar du, kraschar allt. Jag är gammal nu, Anna, och orkar inte ta allt ansvar ensam. Ta hand om dig själv!
Anna kramade svärmors händer, pussade dem snabbt och fortsatte packa. Hon ville bara bort ju längre desto bättre. Man kunde ändå aldrig återvända till lyckan som fanns i deras lägenhet, och att stanna och bara känna saknaden krypa i väggarna gick inte.
Mormors gamla hus tog inte emot henne hjärtligt direkt. Men det var hennes eget fel. Hon hade glömt huset de senaste åren.
Anna gick runt mellan rummen, strök över väggarna, torkade damm från mormors kommod, som fortfarande stod där med en broderad duk över. Hon öppnade fönster och släppte in den kyliga höstluften.
Mamma, ta barnen en stund, så kommer jag och matar Maja sen.
Absolut. Du klarar dig själv?
Ja då
Anna blev ändå inte ensam länge. Efter en halvtimme hördes dörren ute i farstun och in klev Sofia, hennes gamla skolkompis.
Du kunde ju sagt att du skulle komma hit. Du är envis som få! Var har du alla städgrejer?
Sofia var alltid lika full av energi. Pratglad in i själen, men när det gäller sina människor så ställer hon alltid upp.
Anna torkade såpvatten av händerna och slängde armarna om sin vän.
Hej, Sofia
Hallå! Och barnen?
Hos mamma.
Bra! Vad står du där för? Ska du stanna hos henne inatt eller sova här?
Här tänkte jag.
Då sätter vi fart!
Sofia slängde sig över baljan med vatten direkt.
Vänta, Sofia! sa Anna förvånat.
Vad? Jaha, du ser det alltså Jo, så är det.
Men när?
I februari. Varför ser du så förskräckt ut? Jag är inte sjuk, bara gravid.
Med vem?
Du vet väl! Sofia blängde till och drog en trasa över fönsterbrädan. Herregud vad smutsigt!
Men Sebastian då? Han stack väl?
Japp, stack. Jag blir ensam mamma. Men vi tar det sen, okej? Berättar allt, men inte idag.
Kommer han tillbaka tror du?
Sebastian? Nej, han har bestämt sig. Men jag får ett barn, Anna. En son, eller dotter
Vet du inte än?
Nää, står på vänt. Spelar roll egentligen det är mitt barn.
Anna förstod så väl vad det betydde för Sofia. Hennes första man, Olle, hade familjen emot sig för att de inte fått barn, och alla tyckte synd om honom. Sofia grät över det länge, men skilde sig till slut. Snart visade det sig att felet var Olle, inte hon. Hans nya fru krävde tester, det blev behandling och snart fick de barn ihop.
Sofia ville bara vidare. Nu bar hon sitt eget lilla mirakel.
De städade fram till kvällen, men det var värt allt slit. Det var som om huset själv vaknade till; det gnisslade, pustade och började leva igen.
Sofia satte sig nöjd vid köksbordet och såg på när Anna bryggde kaffe.
Visst gick livet fort ändå
Kändes som igår, när de sprang hit, norpade nybakta kanelbullar och rusade ner till sjön, med Annas mormor hojtandes ut genom köksfönstret:
Era busungar! Kan ni aldrig äta i lugn och ro?
De bara vinkade och ropade:
Vi kommer tillbaka om en timme!
Och tillbaka blev ofta till sen kväll. Då hjälpte de till i trädgården hos mormor, som var änka, jobbade på lantgård och hade två barnbarn att ta hand om Anna och hennes lilla kusin. Annas pappa bodde för sig med sin nya familj i stan.
När Anna var tre år hade hon och mormor bott i stan ett tag, men ganska snart flyttat tillbaka till huset, och Anna mindes hur mormor tyst gråtit på hemvägen.
Mormor gick bort när Anna just fyllt arton. Då hade Anna börjat träffa Erik och var förälskad, lite ouppmärksam på mormors mående tills det var för sent.
Mormor, hur mår du?
De fick tre månader ihop innan mormor gick bort Men då hann hon i alla fall säga några viktiga saker och se till att Anna och hennes svärmor Ulla fick en nära relation.
Så småningom började Anna kalla Ulla för mamma redan innan bröllopet.
Får jag kalla dig det? Anna vågade nästan inte fråga, men Ulla log och nickade.
Hon hade aldrig vågat vara så öppen med någon annan än mormor. Men nu fanns Ulla där, på ett liknande sätt.
Och någon konflikt med svärmor fanns aldrig på kartan. Bara stöd och omtanke. Finns det många som är familj i själ och hjärta, inte bara på pappret? Nej, Anna visste bättre än de flesta.
Det blev tydligt när mormor gått bort. Plötsligt kom en hel delegation från stan pappan, hans nya fru och hennes mamma.
Fint hus, stabilt bygge. Här kan man få ett bra pris!
Den äldre damen gick omkring, inspekterade varje hörn.
Allt är ju så eftersatt, här måste man städa ordentligt innan man säljer!
Sälja? Anna vaknade upp ur sin sorg så pass att hon nästan darrade.
Den första veckan efter mormors begravning gick på automatik, hon åt lite när Ulla tvingade henne. Ibland hamnade hon bara i köket med en tom blick, lyssnade efter steg men hörde bara tystnaden.
Sälja till vem?
Till köpare, så klart, svarade pappas svärmorsmor som om det vore självklart.
Anna svarade inte, rusade ut bakom uthuset och kräktes.
När hon kom tillbaka stod Ulla där.
Era ärenden hör inte hemma här. Gå nu!
Och vem är du som bestämmer här?
Huset är Annas. Det finns gåvobrev och testamente, allt i ordning. Jag hjälpte till att ordna det. Och nu går ni, här tar vi inte ifrån ett barn sitt arv!
Stormen som höll på att bryta ut gick Anna förbi helt. Ulla tog henne under armen, bäddade ner henne i sin säng.
Gråt inte. Jag lovade din mormor att ta hand om dig. Här, låna min morgonrock och vila. Jag fixar te.
Annas pappa såg hon inte igen förrän vid sitt eget bröllop.
Hon hade inte ens bjudit honom formellt. Han dök bara upp.
De höll på med lekar, Sashas vänner tjoade, och Anna skrattade tills hon nästan grät. Plötsligt lade någon handen på hennes axel.
Hej, min dotter
Anna blev så överrumplad att hon inte fick fram ett ord. Pappa räckte henne en nyckelknippa och slöt hennes hand runt den.
Förlåt. Ulla har alla papper, hon förklarar sen. Var lycklig.
Sen gick han. Lägenheten hon fick av sin pappa var liten men hemtrevlig. Anna förstod först inte varför hon skulle flytta dit.
Du har det bättre i stan, sa Ulla. Du måste ju plugga.
Ulla hjälpte till så mycket hon kunde barnvaktade, fixade mat, och peppade. Allt blev lättare när Anna blev färdig med universitetsfilialen och började jobba, då kunde Emil äntligen börja på förskolan.
Vi drar till Västerhavet! Erik skrattade när han såg Anna och barnen tjoa av glädje.
Det blev deras enda semester vid havet. Hon och Erik badade tills de blev trötta, medan Emils mormor vaktade barnen på strandkanten. Promenader på kvällar vid bryggan; stjärnklar himmel, havsbris.
En kväll satt Anna och Ulla där ute och såg på ett par som grälade högljutt.
När de gick iväg suckade Ulla.
Undrar om folk förstår att man kastar bort livet på att bråka De förlorar både den här kvällen och kanske morgondagen.
Men är du säker på att de ens blir sams? undrade Anna.
Man bråkar bara så där om man fortfarande bryr sig. Det syns, eller hur? Men den kvällen får de aldrig tillbaka. Kom ihåg det när ni kommer dit att ni börjar tjafsa livet är så kort.
Anna var djupt tacksam för de orden tack vare Ulla kände hon sig säker på att hon och Erik njöt av livet tillsammans så mycket de kunde.
Anna lyfte av tekitteln från spisen och var nära att tappa den. Hon såg en skugga vid köksfönstret inte Emil. Ute på gården rörde sig en man i skymningen.
Första impulsen var att låsa om sig, skrika på hjälp men så kom hon på sig själv. Snart skulle barnen och Ulla komma hem. Hon kunde inte visa sig rädd.
Det gamla järnhandtaget värmde hennes hand, och hon tog mod till sig.
Vem där?!
Dörren till boden gnisslade och Anna rös av rädsla.
Vad vill ni?! Jag ringer polisen!
En gestalt närmade sig.
Lugna dig Anna. Det är jag, Henrik.
Hon släppte ut andan. Tekitteln svajade och brände hennes ben genom klänningen. Hon ställde den på verandabordet och svor lite tyst.
Vad gör du på min gård, Henrik? Varför kom du inte in?
Henrik såg plötsligt så där blyg ut som Emil när han råkat något.
Du Inte sura, men dörren till boden hängde snett. Tänkte laga den medan jag ändå gick förbi. Jag drar ju till bigården imorgon och vet inte när jag hinner tillbaka.
Anna fattade nu den städade gården, de lagade staketet, nya plankorna vid bastun. Allt började falla på plats.
Så du är min hus-tomte alltså! Anna log.
Vaddå för nåt?
Tomten. Han håller koll och hjälper till, men inga spår. Fast du dricker ju inte ens mjölk ur fat! Emil tycker vi borde skaffa en katt. Tomten har det säkert tråkigt Har du det?
Henrik blev röd i skenet från kökslampan.
Förlåt. Borde sagt nåt för längesen.
Tack! Men varför, Henrik?
Det svarade han inte på, utan vinkade och smet iväg över staketet. Ulla och barnen mötte honom utanför.
Så, där har vi honom! skrattade Ulla, räckte fram en liter mjölk till Anna. In med det i kylen.
Vänta, visste du om det här, mamma?
Men självklart. Hela byn vet. Henrik har varit kär i dig sen du gick med min Erik, märkte du aldrig det?
Aldrig
Sluta nu Ljuger du för mig?
Nej, verkligen inte.
Kom, vi pratar sen. Men först, barnen ska i säng. Det blir en lång kväll.
De satt uppe och pratade nästan till morgonen. Anna fyllde på hett vatten i koppen gång på gång, och lyssnade på Ulla.
Han kom förbi för ett år sedan. Bad om din hand. Jag är ju din närmaste, så han frågade mig. Listig rackare! Han visste hur han skulle göra mig glad.
Sa du ja?
Varför skulle jag inte? Du är ung. Livet är inte slut. Barnen växer, drar vidare, jag blir kvar som gammal svamp Men om du kan bli glad med någon annan igen, så ta chansen! Erik älskade du, det är sant. Men ibland får vi flera möjligheter till kärlek i livet, och det ska man ta emot med tacksamhet. Du behöver inte älska Henrik som du gjorde Erik. Men kan du ha det bra med honom då är jag nöjd. Och Emil behöver manliga förebilder, och de har blivit riktiga vänner, de där två. Han lär honom köra bil, visste du det?
Nej han har inte sagt nåt.
Han vill nog inte såra dig. Är rädd att du ska tro att han vill ta Eriks plats.
Så dumt!
Prata med Emil. Han drar sig till Henrik men vågar kanske inte riktigt än. Maja är för liten för att bry sig än och minns ändå knappt sin pappa. Men du Ja, du vet vad du känner.
Jag Anna rodnade och tittade ner.
Såja, fyll på lite mer vatten. Jag är så torr i halsen!
Ett år senare gifte Anna och Henrik sig. Året efter föddes deras son.
Åh, kolla mamma, vilka tjocka fjun han har! hemma efter BB tog Anna av mössan på bebisen och strök över de blonda, busiga håren.
Riktig liten tomte! Ulla bytte blöja på bebisen och tog honom i famn. Hej på dig då, lilla älskling. Du kan kalla mig mormor Ulla.
Mamma
Ja, jag bara säger jag går ut i köket, ropar om du vill ha nåt.
Den stora röda katten, som Henrik gett Emil, tassade in i rummet, hoppade upp på fönsterbrädan och slog sig ner. Han betraktade Anna och lilla knytet bredvid henne.
Tystnaden kröp tätt intill katten, smekte hans öra och beundrade ögonblicket. Ja, här var det lycka. Så skör, så öm, och man måste vara väldigt varsam med den.
Någonstans klirrade en tesked, Majas klara skratt hördes, och tystnaden smög iväg, men drog ändå katten i örat. Han ryckte lite på huvudet och började tvätta sig.
Nu får jag lämna huset till er nog finns det nog av väktare här ändå.
