Fancy My Husband? He’s All Yours!” The Wife Smiled at the Mysterious Woman Standing at Her Doorstep.

Do you want my husband? Hes all yours! Kate said with a grin to the stranger standing at her front door.

Hold on a sec, Emma! Someones at the door. Ill call back when I know who it is and what they want, Kate replied, sounding a bit annoyed as she ended the call with her old school friend. Emma had just been spilling the details of her motherinlaws birthday bash, full of jokes, and Kate was laughing nonstop as if she were watching a comedy on TV.

Kate walked over to the door, peered through the peephole and was taken aback. Shed expected the neighbour next door strangers dont just wander into their secure block. But there, in the hallway, stood a young woman shed never seen before.

She decided not to open the door better to steer clear of strangers, especially these days when scams are everywhere. Kate had a hardandfast rule: no chatting with unknown people. Scammers prey on gullibility, but she wasnt one of them.

She grabbed the phone to finish her chat with Emma, but the doorbell rang again. The woman outside was persistent, clearly convinced someone was home and determined to get an answer.

Kate was alone; her husband James had gone over to a mates place to help with some garden work. She went back to the door, looked through the peephole once more, this time paying closer attention to the unfamiliar face.

Something about the woman was odd and a bit pitiful, but Kate didnt feel threatened.

Whats the worst that could happen if I open and tell her to leave? Then I can enjoy the weekend in peace, Kate thought. Probably shes lost or trying to sell something.

She acted quickly and swung the door open. The lady standing in the hallway straightened up, nervously smoothing her hair before speaking.

Hi! Are you Kate? she asked, twirling a scarf around her neck. Of course you are why do you ask?

Kate raised an eyebrow. Scam artists are getting cleverer. She even knows my name.

Who are you and what do you want? Youve been ringing for five minutes. I didnt invite you in, so either tell me why youre here or go! Kate said firmly.

Is James home? the stranger asked, catching Kate off guard.

Thats something! Kate thought, suspicion rising. She knows my husbands name. Definitely a prepared con.

Are you here for James? Kate asked, though she meant to ask something else.

No, I came to speak with you. But if James is around, itll be harder for me, the woman replied calmly.

Harder for you? Whats going on? Kate wondered, curiosity building.

Is he not what youre looking for? Kate finally asked.

Maybe we should go inside. Its awkward discussing this in the hallway, the woman suggested, gaining confidence.

Absolutely not! I dont know you and I wont let strangers into my flat. Tell me why youre here, and make it quick, Kate replied.

Do you really want me to talk about my relationship with James right here, in front of the neighbours? the woman said with a smile.

What? What relationship? Kate shouted, her voice louder than intended.

Kate, are you alright? Why are you shouting? asked Mrs. Patel, the neighbour who had just stepped out of the lift.

Oh, hi Mrs Patel! All good. Hows the weather out? Kate tried to defuse the tension.

Looks like rain is on the way, Mrs Patel replied, lingering near the door, clearly curious.

Come in, Kate said reluctantly, gesturing the woman inside.

Inside, the woman started looking around the flat, her eyes lingering on various items.

Youve got five minutes. Speak, Kate said, blocking her path to the living room. This isnt a museum.

My names Megan, the woman began, shedding her scarf and coat. James and I are in love.

Really? Thats so cliché! Couldnt you think of something more original? Kate retorted with a sarcastic grin.

Whats cliché about it? People fall in love it happens. Youre not the first wife whose husband leaves, Megan replied confidently, trying to step past Kate.

Are you sure he stopped loving me and fell for you? Kate asked, still smiling.

Absolutely! If it were any other way, I wouldnt be standing here, Megan said boldly.

My husband doesnt know love at all. Hes clueless, so youre dead wrong, love, Kate said calmly.

You think youre wrong? We work together, and ever since I joined his team, James sorry, Mr James Carter cant take his eyes off me. He confessed his feelings, Megan declared.

Really? That doesnt sound like him at all. So, what do you want from me, Megan? Kate asked, still intrigued.

Id like you to divorce him and let him be happy, Megan announced, standing firm.

So you want me to let my husband go, even though he never mentioned a divorce? Are you sure youve got the right man? Kate asked, now genuinely amused.

Before Megan could answer, the door swung open and James stepped in, looking bewildered at the stranger in the hallway.

Megan? What are you doing here on a Saturday? Work? James asked, confused.

No, Im here for you, Kate said, enjoying the turn of events.

For me? What do you mean? Something happen at work? James asked, still puzzled.

No, love. Shes here to take you away. Completely, Kate replied with a grin.

Megan, flushed, quickly slipped on her coat and started backing toward the door.

Youre leaving already? And what about James? Didnt you come for him? Ill gladly hand him over, Kate joked.

Megan was already at the exit.

What was that supposed to mean? James asked, completely baffled.

You tell me! Why did that cheeky woman show up demanding a divorce and claiming youll live with her? Kate asked, hands on her hips.

Seriously?! James exclaimed, eyes wide. I have no idea whats going on. She acted strange at work, but I never encouraged anything. I promised you it would be over.

Right. You know I dont joke, James. Women these days will do anything to fix a chaotic life, Kate said, shaking her head.

James looked at her uncertainly, then sighed. Ill never understand what some people imagine. Its all bizarre. Good thing you sent her away. We dont need that kind of drama.

Exactly, Kate said with a soft smile. Im not going to let anyone who thinks they can manipulate our lives stroll in uninvited. This is our life, our family, and Ill protect it.

Of course, love, James replied, pulling her into a hug. Thanks for having my back, always. I dont want any trouble. Im with you, and only you.

Kate returned the embrace, feeling that, despite the oddity of the whole episode, their bond was stronger than ever. I know, James. Im with you too. Together well get through anything.

In that moment they both felt that, no matter the unexpected hiccups, their relationship was unshakable. Nothing that day could pull them apart.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Fancy My Husband? He’s All Yours!” The Wife Smiled at the Mysterious Woman Standing at Her Doorstep.
Nathalie kunde inte fatta vad som hände henne. Hennes man, den enda hon litade på, sa idag: “Jag älskar dig inte.” För bara en kort tid sedan hade hennes pappa gått bort oväntat, och mitt i sin egen sorg måste hon ta hand om sin gråhåriga mamma och lillasyster – som efter en svår hjärnskada blivit funktionshindrad. Familien bodde i grannorten. Sonen Alek gick just börjat första klass. I juni lades hennes arbetsplats ned och hon stod utan jobb. Och nu även utan make… Nathalie satt med huvudet i händerna och grät bittert: – Gud, vad ska jag göra? Hur ska jag orka? Men Alek! Jag måste skynda till skolan… Den dagliga kampen gav ändå styrka att gå vidare. – Mamma, har du gråtit? – Nej, älskling. – Är det för morfar du gråter? Jag saknar honom så mycket! – Jag också, gubben min. Men vi måste vara starka. Morfar var alltid stark. Han har det bra hos Gud nu – han har förtjänat en vila, arbetade hela sitt liv utan paus. – Var är pappa? – Han har nog åkt på jobbresa, Alek. Hur var det i skolan? Man måste fortsätta leva. Han älskar mig inte? Inget att göra. Man kan inte tvinga nån att älska. Kanske missade jag något i all stress… Medan Alek åt lunch och pysslade med sina leksakssoldater loggade Nathalie plötsligt in på mannens dator – något hon aldrig gjort förr. Hans mail låg öppet. Kärleken log där mot honom, men inte mot henne. I tio år var hon hans “solstråle”, och efter åtta års kamp för barn blev hon “vår lilla mamma.” Nu förändrades allt. Först måste hon hitta arbete. Ingen brydde sig om hennes högutbildning längre – några futtiga slantar från Arbetsförmedlingen räckte ingenstans. Vad hände egentligen – hur blev hennes omtänksamma make plötsligt en främling? Hon kom bara på en förklaring – han hade blivit tokig. Och huset de byggt bit för bit var inte klart. Tur nog fanns tak över huvudet och en rum att bo i. – Jobb, hur jag behöver dig! Nathalie ville gråta igen, men hann inte. Hon behövde verkligen ett jobb! Sökandet tog flera dagar – utan resultat. Sonens första skolår och hennes nya ensamhet minskade chanserna till noll. Så en kväll ringde vännen Roman: – Nathalie, har han kommit tillbaka än? – Nej. – Vill du jobba som lagerarbetare? – Menar du allvar? – Ja, jag vet det är svårt efter Volodja. Delade arbetstider – du kan hämta din pojke eller ordna fritids. 25 000 kronor i lön. Lite, men mer än ingenting. Vi tar med potatis, lök och kyckling imorgon. – Jag har ju höns, Roman. Dom ger oss ägg och mat. – Bra, låt dem leva vidare. Tack för att du finns. Hur mår Galina? – Hon klarar sig. Hon är fantastisk. Han klagade aldrig – trots att han fick bära allt efter sin frus svåra operation och återhämtning. Nathalie kände hopp – tack Gud, det finns stöd. Jobbet var enkelt och gav tid att tänka, gråta och försöka förstå vad som hänt. Dagar, veckor, månader passerade. Ett år senare kunde Nathalie äta, sova och skratta igen – och glädjas åt sonens framsteg. Sorgen över mannens svek väcktes varje gång han hämtade Alek för helgen – hon ville fråga varför, men visste svaret: passion för en annan. Minnet av en film: “Kärlek – det är tills första svängen. Sen börjar livet.” För henne hörde kärlek och liv ihop – för honom? Hösten var varm och solig, trädens löv gröna, barnens sång klingade. Då mötte hon Micael. En dag när solen värmde mer än vanligt och musiken ekade från grannens fönster. – Får jag hjälpa dig, fröken? Ska du verkligen bära så tungt? – Jag är van, svarade hon. Det blev ett skrattkalas. – Micael, – han sträckte fram handen, skrattet gnistrade kvar i ögonen. – Nathalie. – “Nathalie, Nathalie, någon annans fru”, hört den låten nånsin? – Nej. Men jag är inte gift längre. – Vilket flyt jag har då, att möta dig! Drömmen om en fri kvinna! Har alla här blivit galna eller blinda? – Jag ser att du har humor. Hur är det med allvaret? – Det finns där också. Nathalie, ska vi gå på bio? – Kan inte, måste hämta min son. – Har du en son? Du ser ut som tjugo! – Jag är trettiofem. – Jag också. Vilket sammanträffande. Micael gav henne sitt kort: barnläkare, barnhematolog. Efter deras möte blev hösten ett magiskt, färgsprakande lyckorus. De njöt av staden, parkerna och milda solstrålar fyllde deras dagar. Närheten och ömheten lindrade Nathalies smärta. Efter sex veckor bjöd hon blygt hem honom på te. – Nathalie, jag kommer inte – det är viktigt för mig hur vi möts nu. Lita på mig? Nästa helg åkte de till en naturpark och Micael hyrde ett litet slott. Där fanns bara Nathalie och hans varma bruna ögon. Närhet kunde vara så underbart. – Micael, var är jag, vad händer? Jag dör av kärlek. Hur kunde jag leva utan dig? – Du är så vacker! Jag är så lycklig! Några månader senare kunde de inte vara ifrån varandra. – Nathalie, gifta dig med mig! – Jag ska skiljas i slutet av månaden… – Och sen direkt gift med mig, annars stjäl någon min flicka. – Men min flicka har ett eget huvud. Hon har redan valt. Och Micael, ingen stor fest, bara vi och enkel vigsel, sen bo i vårt slott. – Som du vill, älskling. Roman och Galina var vittnen. Mamma och syster skickade telegram, och snart flyttade de in i en tvåa och snickrade ihop ett mysigt hem. Micael var extra noga med Aleks rum – som han redan fått träffa, även om Alek var avvaktande. – Nathalie, ska vi ta blodprov på Alek ändå? Han ser så blek ut. – Han är bara ledsen. Förstår knappt att vi skilts. Jag har läst att barns skilsmässotrauma är värre än att förlora en förälder. – Jag vet, är själv skilsmässobarn. Men vi tar prover, okej Alek? En dag kom Micael hem med sänkt huvud. – Nathalie, ta det lugnt. Det är förändringar i Aleks blod. Tyvärr hade jag rätt. Jag tar med honom imorgon. Som om det lyckliga måste betalas – med det dyraste. Leukemi. Ett skrämmande ord. Så började ett annat liv. Nathalie tog tjänstledigt, hon kunde inte lämna Alek ensam bland sprutor och dropp. Hon höll hans hand: “Stå ut, min starka pojke! Du har alltid varit min bästa vän. Vi klarar det, tillsammans.” När hon var slut skickade Micael henne att vila, ibland utan att kunna sova. Ex-maken ringde och krävde att hon skulle skrivas ut ur huset. – Jag tar hand om sonen. Han kommer hem till mig. – Du borde hälsa på honom… – Kan inte, måste på jobbresa. Micael strök hennes axel: – Vi bygger vårt liv själva. Släpp det gamla. – Det är ändå jobbigt. Jag lade mina pengar i huset… – Lägg allt fokus på Alek nu. Jag tar hand om resten. Gud vet, jag har alltid drömt om familj. Han tar oss inte ifrån varandra. – Hur är det med proverna? – Vi gör allt – men ännu är de dåliga. Nathalie grät tyst – Alek fick inte märka. – Farbror Micael, vad är det med min blod? – Tänk – i blodet finns röda och vita skepp. Ditt blod slåss. – Vem vinner? – Ännu dom vita, men du kan hjälpa dom röda. – Mamma, ta mig härifrån, jag är så trött. – Precis vad jag tänkte, sa Micael. Vi tar med Alek till slottet – han behöver vila. Våren kom och deras hörn av världen blommade. De gick i skogen, gladdes åt varje blomma. Ibland blev Alek tyst och allvarlig. – Hur är det, älskling? – Mamma, jag spelar sänka skepp i mitt huvud. Semestern gick fort, Alek fick färg i ansiktet igen. – Mamma, var är pappa? – På jobbresa igen. Tillbaka på sjukhuset tog de prover – laboratoriet kom själv. – Micael, vart tog du pojken? – Bara till naturparken. Varför? – Det ser bra ut – han har fått remission. Friskt blod nu. Micael rusade till Aleks sal: – Alek, vad gjorde du? Du blir frisk, gråt inte Nathalie, han repar sig. Vad gjorde du pojken min? – Pappa, minns du att du sa att skeppen slåss? Jag lät alltid dom röda vinna sänka skepp.