Siv kunde verkligen inte med de där dagarna när potentiella adoptivföräldrar dök upp på barnhemmet i Malmö! Under de sju åren hon bott där, hade ingen någonsin valt henne.
När hon var liten hade hon tvärtom längtat till dessa dagar. Hon satt som förtrollad och glodde på de eleganta tantorna och farbröderna som kom in genom dörren. De verkade så magiska, som om de skulle släpa med sig henne till ett slott någonstans utanför Lund! Och så skulle den nya mamman pussa henne godnatt varje kväll, och den nya pappan skulle bära henne på axlarna. Och kanske skulle hon få ett helt eget rum! Och slippa se störige Viktor varje dag också. Han drog henne alltid i flätan och kallade henne för Kråka.
Siv hade ingen aning om vad det var men det lät inget vidare snällt. Och Viktor, han bara fortsatte:
Kråka! Kråka!
Hon hade varit fem år när hon först kom till barnhemmet, efter att hennes föräldrar gått bort i en trafikolycka. Långt tog det innan hon förstod att de aldrig skulle komma tillbaka. Tillslut bleknade deras röster, dofter och hemmet de bott i bort ur hennes minne.
Åh, vad hon önskade att någon gång bli vald! Men inget mirakel inträffade. Siv växte upp och insåg att hon nog aldrig skulle väljas ut. Hon var ju ingen skönhet! Alltid var det de gulliga flickorna med rosetter i håret och jätteleenden som blev valda.
Och Viktor var fortfarande jobbig. Men nu visste Siv att en kråka var en fågel.
När det återigen blev adoptiv-föräldradag hade personalen rustat upp alla flickor, fixat flätor och fäste rosetter. Siv plockade dock fram saxen och klippte av sitt hår som en pojke. Hon hade bestämt sig: ingen skulle längre bestämma över henne, hon skulle välja själv i sitt liv!
Personalen tappade hakan när de såg Siv med ny frisyr. Viktor gav ifrån sig ett förtjust:
Kråka!
Siv fyllde tolv. Viktor var femton år nu. Den där dagen valde ingen Siv; hennes hackiga frisyr och blixtrande gröna ögon var kanske lite för mycket.
Tre år senare var det dags för Viktor att lämna barnhemmet. Han sa hejdå till alla, men innan han gick ut, kom han fram till Siv.
Hej då, Kråka!
Ja ja, hej då själv, svarade hon likgiltigt.
Håll ut du också! Bara tre år kvar. Sen tar jag med dig hem till mig! sa han bestämt.
Som om! Tror du jag tänker välja dig? Du är ju helt knäpp! snäste Siv.
Viktor gav henne den där underliga, långa blicken och vände sedan på klacken utan att se sig om.
Siv lämnade barnhemmet nåt år senare, drog in ett djupt andetag kall Skåneluft och kände sig fri. Förvandlingen var total från udda ankunge till vacker svan! Långa blonda lockar, smaragdgröna ögon och snygg figur. Nu gick hon hem till sin gamla lägenhet i Malmö. Plötsligt hörde hon:
Tjena, Kråka!
Hon vände sig om och där stod Viktor.
Vad vill du? fräste hon.
Men jag sa ju att jag skulle hämta dig. Och nu är jag här, sa han och log sitt charmiga leende.
Jag sa att jag ska välja själv! sa Siv och spände ögonen i honom. Under tiden hade Viktor vuxit både på längden och bredden.
Kan du inte välja mig då, Siv? frågade han försiktigt.
Vi får väl se, muttrade Siv och knallade vidare mot sin nya lägenhet.
Viktor följde efter hela vägen fram till porten, sedan väntade han tills hon försvunnit in innan han gick sin väg. Fast varje kväll satt han nere på bänken utanför hennes fönster och väntade, ända tills Siv släckte lampan.
Sommaren försvann i ett nafs och det blev blöt, gråhalsad höst. Vintern kom, men Viktor satt kvar på bänken som vanligt. En kväll satte sig Siv bredvid honom.
Har du inte tröttnat än? Är det inte kallt?
Det är lugnt. Jag kan vänta. Bara du väljer mig, Siv, sa han och såg sådär mjukt-modigt på henne.
Hon flög upp från bänken och rusade tillbaka in. Bakom gardinen glodde hon ner på honom där han spanade upp mot hennes fönster.
Nyårsafton kom, och Siv stressade hem efter jobbet. Bordet skulle dukas, ny klänning på, snart nalkades tolvslaget! Men på bänken satt ingen Viktor. Hjärtat slog ett extra slag. Tänk om nåt hänt?
En timme senare var allt klart. Hon hällde upp ett glas bubbel (äkta Asti för hela 89 kronor flaskan!) och kastade ett öga ut mot gatan bänken gapade tom. En oroskänsla kröp i kroppen. Förbaskade känslor!
Vad ska jag göra? Leta? Men hur? Jag har ju ingen adress eller telefonnummer Vilken idiot jag är! skällde hon på sig själv.
Och då utanför fönstret sprakade det till!
Tror folk skjuter raketer redan? funderade hon och kikade ut.
På snön brann i glödande bokstäver:
VÄLJ MIG, SIV!!!
Och där satt Viktor på bänken, vinkade till henne med ett fånigt leende och såg ut att frysa sönder, men han log ändå.
