Ensamt kvar
Det börjar skymma utanför fönstret, men mamma har fortfarande inte kommit hem. Jag, Elin, rullar fram min rullstol till bordet och plockar upp telefonen. Slår mammas nummer.
Mobilen du ringer till är avstängd eller utanför täckning, kommer den opersonliga rösten ur luren.
Jag stirrar förvirrat på telefonen innan jag kommer på att jag har lite pengar kvar på kortet och stänger av.
Mamma gick för att handla mat men har inte kommit tillbaka. Det har aldrig hänt förut. Hon brukar aldrig vara borta så länge, särskilt inte eftersom jag är rörelsehindrad sedan barndomen. Det är bara vi två inga andra släktingar finns.
Jag är sju år och är inte rädd för att vara ensam hemma egentligen, men mamma brukar alltid säga vart hon går och när hon kommer tillbaks. Jag kan inte förstå vad som har hänt:
Hon gick till den stora matbutiken lite längre bort idag, där det är billigare. Vi brukar gå dit tillsammans även om det känns långt, men det tar inte mer än en timme fram och tillbaka. Jag tittar på klockan. Nu har det redan gått fyra timmar. Jag är hungrig.
Jag styr rullstolen mot köket, kokar vatten till några makaroner, värmer en köttbulle från kylen. Äter och dricker te.
Mamma kommer fortfarande inte hem. Jag orkar inte längre, tar telefonen och ringer igen.
Mobilen du ringer till är avstängd eller utanför täckning, hör jag återigen robotrösten.
Jag tar mig till sängen och lägger telefonen under kudden. Släcker inte lampan det är så skrämmande utan mamma.
Jag ligger vaken länge, men till sist somnar jag.
***
Jag vaknar när solen tittar in genom fönstret. Mammas säng är bäddad.
Mamma! ropar jag mot hallen.
Inget svar. Jag ringer igen. Samma metalliska främmande röst.
Nu blir jag rädd. Tårarna väller fram.
***
Oskar var på väg hem från caféet. Varje morgon köpte han färska bullar där. Han och mamma hade som tradition att äta frukost tillsammans, hon fixade kaffe och han gick och köpte bullar.
Oskar är trettio, fortfarande ogift. Flickor och kvinnor har aldrig tittat åt hans håll smal och sjuklig, ansiktet intar inga vänliga former. Han har dragits med sjukdomar hela livet, och behandling har alltid varit dyr. Mamma har uppfostrat honom ensam och gjort det hon kunnat. När han blev vuxen fick han dessutom veta att han troligen inte kan få barn. Han har redan accepterat att han nog inte kommer gifta sig.
I gräset utanför huset blänkte något, en trasig, gammal mobil. Telefoner och datorer var hans passion både arbete och hobby, han är programmerare och bloggare. Visserligen har han själv de senaste mobilerna, men av professionell nyfikenhet plockade han upp denna trasiga. Den var helt sönderslagen, som om en bil kört över den.
Undrar om nåt har hänt? tänkte han och stoppade mobilen i fickan. Får kika hemma.
***
Efter frukost plockade han ut sim-kortet ur den trasiga mobilen och la det i en av sina egna. De flesta kontakter som dök upp var till sjukhus, Försäkringskassan och myndigheter, men överst stod en kontakt: Dotter.
Han funderade en stund, sedan ringde han numret:
Mamma! utbrast ett glatt barnröst.
Nej, jag är inte din mamma, svarade han förvånat.
Var är mamma?
Jag vet inte. Jag hittade en trasig telefon, tog simkortet och ringde upp.
Mamma är borta, började flickan gråta. Hon gick till affären igår och har inte kommit tillbaka.
Har du ingen pappa eller mormor?
Nej. Det är bara jag och mamma.
Vad heter du? Han förstod att han måste hjälpa barnet.
Elin.
Jag heter Oskar. Elin, kan du gå till grannen och be om hjälp?
Jag kan inte gå. Mina ben funkar inte, och i lägenheten bredvid bor ingen.
Vad menar du, kan inte gå? Oskar blev alldeles tyst.
Jag föddes så. Mamma säger att dom kanske kan operera mig sen.
Hur tar du dig runt?
Jag har rullstol.
Känner du till din adress? Oskar började ta ansvar.
Ja, det är Långgatan 17, lägenhet 18.
Jag kommer dit! Vi hittar din mamma.
Han la på.
Hans mamma, Kerstin, kom in i rummet:
Vad gör du, Oskar?
Mamma, jag hittade en trasig mobil, satte in simkortet i min egen och ringde. Det visade sig att en liten flicka är ensam och dessutom rörelsehindrad. Jag vet adressen. Jag åker dit.
Vi åker tillsammans, sa Kerstin och började klä sig.
Kerstin har ensam fött upp en son med ständiga sjukdomar, så hon vet hur slitsamt det är för en ensamstående mamma med ett sjukt barn. Nu är hon pensionär, och Oskar tjänar det gott.
De tog en taxi och åkte.
***
De ringde på dörren.
Vem är det? hördes barnets ledsna röst.
Elin, det är Oskar.
Kom in!
De gick upp. Dörren till rätt lägenhet stod lite öppen.
Där inne satt en tunn flicka i rullstol. Hon tittade storögt:
Hittar ni min mamma?
Vad heter din mamma? frågade Oskar direkt.
Anna.
Och efternamn?
Lindholm.
Vänta, Oskar! stoppade Kerstin honom och vände sig mot flickan. Är du hungrig, Elin?
Ja. Fanns lite köttbullar i kylen, men dom åt jag upp igår
Oskar, spring till vår vanliga butik och köp det vi brukar ha hemma!
Okej! svarade han snabbt och rusade iväg.
***
När han kom tillbaka hade Kerstin redan lagat något värmande i köket. Hungrig åt flickan. Oskar satte sig för att försöka spåra mamman.
Han öppnade den lokala nyhetsportalen från gårdagen.
Kvinna påkörd av bil på Villagatan. Förd till sjukhus med allvarliga skador.
Han plockade upp luren och ringde sjukhuset. På tredje försöket fick han svar:
Ja, igår kom en kvinna in från en olycka på Villagatan. Läget är allvarligt, hon har ännu inte vaknat.
Vad heter hon?
Hon hade inga ID-handlingar eller telefon på sig. Är du släkt?
Kanske jag kommer.
Han la på och gick till Elin:
Har du en bild på din mamma?
Javisst, hon rullade fram till byrån och tog fram ett album. Här är vi, nytagna.
Hon är jättefin, din mamma!
Oskar tog ett foto av bilden och log mot Elin:
Nu åker jag och letar.
***
Jag öppnar ögonen. Vitt tak. Sakta kommer minnet tillbaka en bil som swishar förbi
Jag försöker röra mig, men kroppen värker. En sjuksköterska kommer fram:
Du har vaknat?
Jag stirrar förfärat:
Hur länge har jag legat här?
Två dygn.
Min dotter är ensam hemma
Lugn, Anna! En ung man kom igår. Han lämnade en telefon åt dig, din blev tydligen överkörd.
Får jag ringa
Självklart! Hon trycker på dotter och sätter luren mot mitt öra:
Mamma!
Älskling, hur går det?
Det är bra! Farmor Kerstin är här och Oskar hälsar på ibland också.
Vem är Oskar?
Bli inte orolig! säger läkaren som kommer in. Annars tar jag bort luren. Låt mig titta på dig!
Älskling, ringer senare! säger jag snabbt.
Läkaren undersöker, ger sjuksköterskan order om dropp.
När de går frågar jag tyst:
Kan jag få prata med min dotter en minut till?
Doktorn säger att du ska vila, men hon ger ändå över mobilen, slår numret.
Älskling
Anna, jag heter Kerstin, en okänd kvinna svarar. Min son hittade din sönderslagna telefon. Han kontaktade din dotter och därmed dig. Jag är pensionär och stannar hos din dotter medan du är på sjukhus. Oroa dig inte! Här får du prata med Elin igen.
Mamma, var inte ledsen! Krya på dig! hör jag min dotters röst.
Lyssna på farmor, mitt hjärta!
Du måste vila nu!, hörs sjuksköterskan.
***
Nästa dag flyttas jag till gemensamt rum. På kvällen kommer sjuksköterskan:
Lindholm, du har besök.
Jag hinner inte bli förvånad förrän en mager ung kille kliver in:
Hej, Anna! Jag heter Oskar, säger han vänligt. Hoppas det är okej att jag duar dig.
Det är okej.
Han ställer en stor påse på bordet:
Min mamma har packat lite till dig.
Oskar, jag vet knappt vem du är, säger jag förvirrat.
Jag hittade din förstörda mobil. Simkortet fungerade så jag ringde det var din dotter. Sedan letade jag rätt på dig.
Hur mår min Elin?
Vänta.
Han tar telefonen han hade lämnat vid tidigare besök, fixar lite och ger mig den.
På skärmen dyker min dotter upp.
Mamma! Gör det ont?
Nej, älskling. Jag mår bättre. Hur är det med dig?
Farmor Kerstin är här ibland.
Vi pratar länge. Oskar väntar tålmodigt. Till sist lägger jag luren;
Jag står i skuld till er.
Det gör du inte! ler han. Vi kan väl dua varann?
Tack, Oskar!
Jag visar hur du använder mobilen.
***
Två veckor gick.
Föraren från olyckan kom till sjukhuset och erbjöd Anna tvåhundra tusen kronor i skadestånd. Advokat var med.
Dagen efter blev hon utskriven. Oskar hämtade henne.
Mamma! ropade Elin och ville nästan hoppa ur sin stol. Anna satte sig bredvid, kramade sin dotter, och grät av lättnad.
Sedan vände hon sig till den äldre kvinnan:
Kerstin, stort tack för allt!
Det räcker nu Anna! Elin känns redan som mitt barnbarn.
Kerstin, jag fick ersättning av mannen som körde på mig. Ta gärna emot, det är det minsta jag kan ge.
Lägg undan, Anna! svarade Kerstin strängt. Vi klarar oss, men Elin måste få behandling. Oskar har redan kontaktat en klinik.
Mamma! jublade Elin. Oskar säger att vi snart ska till sjukhuset och då kanske mina ben kan börja funka!
***
Två veckor bodde Anna och Elin på klinik. Kirurger satte in metallspett i benen. Efter tre månader väntade ny operation, och igen om ett år. Tre operationer och lång rehab, då kanske Elin kan gå själv!
Samtidigt var tystnaden tung. Elin rullade omkring med nålarna i benen. Livet gjorde ont ibland.
Men ödet prövade oss igen. Kerstin drabbades av hjärtproblem, hamnade på sjukhus. Tre nätter sov Anna bredvid sin nya vän, åkte hem bara för att laga mat och vila. På nätterna var Oskar hemma med Elin.
Till slut blev Kerstin bättre. Hon såg länge på Anna och sa lågt:
Anna, tiden på jorden blir kort. Gift dig med min Oskar, han är en trygg man. Tillsammans får ni Elin på fötter.
Tror du verkligen det? frågade Anna försiktigt.
Det vet jag, sa Kerstin och log svagt.
***
En äldre kvinna håller en flicka i handen. Flickan har skolväskan på ryggen och en blomsterbukett. Om det inte vore för hennes längd, kunde man tro det var första klass. I själva verket börjar hon fjärde de första tre har hon pluggat hemma, högt betyg varje år. Och nu går hon till skolan på egna ben.
Farmor, jag är lite rädd, erkänner Elin.
Du är ju tio år! Där borta kommer din mamma och pappa också.
Varför ser du ledsen ut, hjärtat? undrar Anna, som närmar sig.
Hon är nervös inför skolan, förklarar Kerstin.
Ta min hand! säger Oskar och räcker fram sin hand.
Med dig, pappa, är jag inte det minsta rädd! skrattar Elin.
Tillsammans går de mot skolan, bakom dem går mamma och farmor lika lyckliga de.
