Du har ju hängande hud! ropar min man Lennart, som just fyllt sextio, och nyper mig i sidan inför alla gäster. Jag hämtar spegeln och visar honom var det faktiskt hänger.
Märta, vad är det där du har? säger Lennart, samtidigt som han smackar lätt efter tredje snapsen hemkryddad akvavit, sträcker fram handen och tar ett ordentligt tag om min midja.
Precis ovanför kjolkanten, där tyget blir aningen spänt när jag sitter.
Han gör det framför gästerna, högljutt, som om det vore världens självklaraste sak.
Men snälla Lennart! försöker jag vänligt men bestämt peta bort hans hand, lite som när man viftar undan en envis höstfluga, men han låter sig inte stoppas.
Hans fingrar, lika tjocka och knubbiga som överkokta prinskorvar, nypet om min midja. Det gjorde mindre ont än det sved i själen.
Titta du, säger han till grannen Gunnar mitt emot, som just siktat in sig med gaffeln mot en bit inlagd sill under täcke. Jag säger ju till Märta: Inget mer wienerbröd på kvällarna nu! Men så säger hon: Det är åldern, det är hormonerna.
Lennart skrattar så knapparna i skjortan riskerar ge upp när magen skakar.
Vilka hormoner? Det där är bara latmasken! avslutar han och sveper blicken över det dignande bordet.
Lennart, sluta nu, väser jag mellan tänderna, ansiktet brinner av skam och hettan sprider sig ner över halsen.
Gunnar hostar till, griper efter sin kaffekopp och stirrar så djupt i tallriken att det nästan verkar som om sillen blivit världens mest fascinerande konstverk.
Hans fru, Karin, rättar på servetten och vägrar möta någons blick.
Vadå sluta? Lennart vevar vidare och har verkligen fått upp ångan med hela bordet som publik. Får man inte vara ärlig längre? Du har hängande hud!
Han petar igen, som om han ska kolla om bulldegen jäst färdigt.
Här, se själv! Precis som på en shar pei bara veck och valkar. Snyggt va, Märta?
En seg, klistrig tystnad lägger sig som ett täcke över rummet, bara kylskåpet från köket surrar i bakgrunden.
Jag gör ju bara det här för din skull, mästrar han, slår sig till ro med armarna i kors över bröstet. En kvinna ska se till att hålla sig snygg, så maken har något trevligt att vila ögonen på. Så är det bara.
Jag tittar på honom.
Noggrant, nästan som om jag för första gången ser honom efter trettio år som gifta.
Han är sextiotvå.
Hans mage väller över byxorna som ett åskmoln i horisonten.
Dubbelhakan flyter in i nacken och raka vägen ut i sluttande axlar, inga spår av former.
Hjässan glänser blankpolerad i ljuset från kristallkronan som en nystekt pannkaka till fettisdagen.
Nå, det ska alltså vara behagligt för ögat? frågan låter så lugn, jag blir själv förvånad.
Inom mig slår något om. Som när ett gammalt reglage lägger sig till rätta med ett dovt klick.
Ingen skam, ingen önskan att försköna läget, inget tålamod.
Bara ett kristallklart lugn.
Så klart! skrattar han och daskar sig med en dov smäll på bröstet. Titta på mig. Jag håller ju ändå formen!
Vilken form pratar du om då? jag fortsätter stirra.
Den manliga! sträcker han upp sig så långt ryggen tillåter. Varje morgon lite gympa, några dumbbell-lyft i fem minuter, håller igång!
Han försöker dra in magen, för att visa sin så kallade form.
Det är ingen vacker syn. Magen liksom darrar till av chocken, men återgår snabbt till sitt rätta läge över bältet.
En riktig karl ska vara som en örn, inte som en potatissäck, sammanfattar han.
Jaha, du menar örn? långsamt, försiktigt reser jag mig från stolen.
Vart ska du? Är du sur nu? ropar han och häller mer akvavit. Sanningen gör inte ont, Märta! Du borde banta, inte sura!
Jag går ut i hallen. Det luktar gammal ylletröja och skokräm.
Där, på väggen, hänger spegeln vi fått efter mina föräldrar.
Tung, med oval träram den har sett oss unga och slanka.
Jag lyfter varsamt ner den. Säkert fem kilo, ramen biter hårt i handflatorna, men det känns knappt.
Jag kliver in i rummet igen med spegeln framför mig, som en riddarens sköld.
Gästerna sitter blick stilla, Karin stannar med en bit inlagd gurka halvvägs in i munnen.
Lennart, res dig, säger jag lågt, men ingen vågar säga emot.
Varför då? undrar han men ser mitt allvar och står tveksamt upp. Ska vi dansa nu, eller?
Nej, jag går tätt intill, känner doften av lök och brännvin. Vi ska beundra örnen.
Jag trycker spegeln under näsan på honom så han måste backa.
Håll i!
Han greppar ramen, lite överraskad över tyngden.
Märta, vad är det du sysslar med nu? nu hörs den där första lilla nervositeten i rösten hos honom.
Titta, befaller jag, med samma tonfall man har när katten river ner krukväxterna. Titta noga.
Han ser förvirrat på sin egen spegelbild, den darrar i hans händer.
Ja, ja, det är jag, vad mer?
Titta längre ner, pekar jag rakt i spegeln, precis där skjortan klibbar mot kroppen. Ser du?
Vadå? han försöker hålla masken.
Du har hängande hud! säger jag högt och tydligt, med eftertryck. Och det är inte bara lite, Lennart, det vilar!
Märta! försöker han sänka spegeln, men ansiktet blossar rött.
Nej, håll i, trycker jag ramen uppåt, så han tvingas titta. Det här ovanför bältet, är det stenhårda magmuskler?
Gunnar kväver ett skratt, hostar rakt ner i knogen.
Nej, kära du, det är räddningsringen. Man vet aldrig när man kan drunkna i fett.
Lennarts ansikte skiftar till djupt tomatröd, som en övermogen bifftomat på väg att brista.
Och på sidorna här? pekar jag på valkarna som smitit ur hans byxor. Är det örnvingar, eller grisöron som inför julskinkan?
Räcker nu! fräser han och försöker vända sig bort. Folk tittar ju, ska du förnedra mig såhär?
Låt dom titta! säger jag högt och överröstar honom. Du efterlyste sanningen! Du är ju ändå estetikens väktare i huset.
Jag backar några steg för att få hela bilden.
Ska vi gå igenom din estetik då? säger jag vidare. Vänd dig mot ljuset.
Nej, nu går det för långt, börjar han, men tystnar snabbt.
Vänd dig! ryter jag. Det skramlar till bland besticken.
Han, lätt hypnotiserad, snurrar sig stelt mot fönstret.
I spegeln syns hans profil. Väldigt långt från några antika ideal.
Och nacken eller rättare sagt, knappt någon alls.
Ser du de där tre vecken i nacken? säger jag lugnt, som en läkare på undersökning. Det där är minsann en shar pei, Lennart, med stamtavla och allt.
Karin gömmer ansiktet i servetten, axlarna rycker av kvävt skratt.
Och här under hakan då? fortsätter jag skoningslöst. Är det näbbpung som en pelikan? Har du mat där på lager?
Men jag är ju man! piper han och det låter väldigt svagt.
Jaså, är det så? jag skrattar kallt, enbart som ett eko. Så om jag, efter två barn och trettio år vid spisen, fått en enda valk då är det skam och slöhet, hängande hud?
Jag stirrar honom rakt i ögonen.
Men du, som knappt lyft fjärrkontrollen senaste tio åren, blivit till ett enda dallrande geléhav då är det mannen i sin bästa ålder?
Jag rycker spegeln ur hans händer, de är trötta nu.
Han står mitt i rummet förvirrad, rufsig och med översta skjortknappen som nyss gett upp och försvunnit under bordet.
All hans självsäkerhet har runnit av som lökens skal.
Den där örnen har plötsligt försvunnit spårlöst.
Framför mig står bara en äldre, småmullig farbror som just insett att kejsaren är naken.
Och väldigt, väldigt välgödd.
Sätt dig, säger jag lugnt, ställer ner spegeln mot byrån. Och ät.
Han sjunker ner, stolen jämrar sig under honom.
Och aldrig mer ett enda ord om min figur, säger jag, rättar till håret i spegeln.
Jag vänder mig till honom och säger mjukt:
Annars spikar jag fast den där spegeln rakt framför dig till varje middag. Då kan du titta på när din egen pelikan smaskar.
Gunnar kan inte hålla sig längre utan skrattar rätt ut och torkar tårarna.
Lennart sticker tyst gaffeln i en inlagd champinjon. Han tuggar långsamt, stirrar djupt ner i tallriken, tydligt mindre än tidigare.
Och det som tidigare varit ett tjockt moln av spänning över rummet är borta.
Nu känns det istället luftigare och lätt att andas.
Som om någon öppnat fönstret efter en lång jäst och instängd vinter.
Jag sätter mig åter på min plats som husets värdinna.
Tar serveringsspaden och skär mig en stor, snudd på oanständig bit Napoleonbakelse.
Den jag igår stod hela eftermiddagen och gräddade och som jag tänkt att inte äta tänk på figuren.
Krämen rinner ut, bottnarna knastrar under gaffeln.
Märta, skär gärna en bit åt mig med, och ta i ordentligt, viskar Karin och sträcker fram tallriken. Skit i dieter, vi lever bara en gång!
Och en åt mig med, blinkar Gunnar, häller upp lingondricka. Tror också jag håller på att få vingar här, bäst att fylla på.
Lennart lyfter ögonen ett ögonblick.
Han ser på mig med någon sorts blandning av respekt och försiktighet.
Sen sneglade han på tårtan.
Och så på spegeln, som fortfarande står tyst vid väggen och vittnar om nederlaget.
Där nere syns hans sockar under bordet en svart, en mörkblå.
Örn, javisst
Förlåt, Märta, mumlar han, blicken i duken. Det var dumt sagt.
Ät, Lennart, ät, säger jag och tar en stor tugga. Du behöver byggmaterial.
Han höjer frågande på ögonbrynen.
För att lyfta dina hantlar, förstås, säger jag med ett leende. Du är ju sportig, har du sagt.
Kvällen fortsätter med prat om priser, vädret och sommarstugan.
Men något är förändrat där vi sitter.
Min kritiska perfekta huskarl har plötsligt försvunnit och kvar är bara en helt vanlig människa.
Med alla sina brister, oro och valkar.
Och vet du tårtan smakar bättre än på tjugo år.
Spegeln blev kvar där inne efter den kvällen. Jag tog aldrig ner den.
Varje gång Lennart går förbi, drar han automatiskt in magen och rätar på ryggen.
Och aldrig, aldrig har han nämnt min hängande hud igen.
Kanske, kanske är det för att han är rädd att väcka pelikanen.
