“Du har lös hud!” ropade min man Anders, som fyllde sextio förra månaden, och knep mig i sidan framför gästerna. Jag hämtade spegeln och visade honom vad som dinglade hos honom själv.
Ingrid, vad är det där du har? Anders smackade belåtet efter tredje nubben hemgjord hallonsnaps, greppade plötsligt tag och knep mig i midjan, så där kavat som bara äldre svenska män kan.
Precis vid linningen på kjolen, där tyget stramade till när jag satt.
Han gjorde det helt öppet bland våra gäster högljutt och utan minsta skam.
Men Anders, vad gör du? försökte jag lossa hans hand försiktigt, som man shasar bort en envis augustifläkt, men han gav sig inte.
Hans fingrar, lika korta och feta som ihjälstekta prinskorvar, knep tag igen, inte så mycket så att det gjorde ont, men det sved ändå av förnedring.
Men titta på det här! sa han, vände sig mot vår granne Bengt som satt mitt emot och höll på att sikta sin gaffel mot en bit inlagd sill. Jag säger till Ingrid: “Nu får du sluta moffa bullar på kvällarna.” Och hon säger: “Det är åldern, hormoner.”
Anders skrattade högt, och magen dallrade farefullt under hans skjorta, så knapparna fick kämpa för livet.
Vilka hormoner? Det är bara latmasken som tagit över! drog han till med, svepte med blicken över det dignande bordet.
Lägg av nu, Anders, väste jag mellan tänderna, kände rodnaden skölja över hals och kinder.
Bengt skrattade tyst och fixerade blicken på sin silltallrik, som om ränderna av majonnäs var det vackraste han någonsin sett.
Hans fru, Kerstin, vände blicken diskret och började prydligt vika servetten, som för att släta över stämningen.
Vadå “lägga av”? Anders var rejält igång och tänkte minsann inte släppa rampljuset. Får man inte tala klarspråk? Du har lös hud!
Han petade på min sida igen, som om han granskade en bulldeg.
Här, ser du! Värsta rullarna, som en mops. Det är inte snyggt, Ingrid.
Rummet fylldes av en tryckande tystnad, bara kylens hummande bröt igenom från köket.
Jag gör det ju för din skull, mästrade han, lutade sig tillbaka och la armarna i kors över bringan. En kvinna måste hålla stilen, så mannen har lust att titta. Det är naturens lag.
Jag såg på honom noga.
Som om jag såg honom för första gången på trettio års äktenskap.
Sexiotvå.
Magen hängde ut över byxlinningen som en mörk regnmoln.
Dubbelhakan gled obekymrat över i nacken, ner mot sluttande axlar utan tecken på muskler.
Pannan glänste av snaps och bastuvärme, som en nygräddad pannkaka på fettisdagen.
Så det är vackert att se på, säger du? frågade jag stillsamt, nästan överraskat lugn.
Inombords klickade det till, ungefär som när en gammal spak går i lås med ett klonk.
Inget mer skam. Inget mer tålamod. Bara klarhet.
Klart det är! sa Anders och dunkade sig på bröstet, så skjortan dämpade ljudet. Jag! Jag håller formen!
Vilken form då? undrade jag, utan att släppa blicken.
Manskroppen! Han sträckte på sig så han förmådde. Gör armhävningar varje morgon, slår med hantlarna fem minuter, håller mig i skick!
Han försökte dra in magen för att visa “formen”.
Det misslyckades kapitalt.
Magen skakade oroligt och återgick till ordinarie post vid bältspännet, som ett trött sädesfält.
Karlar ska vara som örnar, inte som potatissäckar, drog han till.
Örn, säger du? Jag steg långsamt upp, långsamt nog för att undvika känsloutbrott.
Vart ska du? Blev du sur nu? ropade han efter mig och slog upp mer hallondryck. Blir man sur för sanningen nu för tiden, Ingrid? Du får väl HELA ned på brödet!
Jag gick ut i hallen, där det doftade damm, skoputs och ullstrumpor.
Där, på väggen, hängde vår gamla, ärvda spegel tung, i mörk valnötsram, som känt oss unga och smala.
Jag tog ner den med två händer.
Den vägde säkert fem kilo, ramen skar in i handflatorna.
Men vikten kändes som ingenting, ungefär som om jag bar en fjäder.
Jag återvände till rummet, höll spegeln framför mig som en riddarsköld.
Eller som en dom, oemotsäglig och utan tunna undanflykter.
Gästerna stelnade till med gafflarna i luften, Kerstin gapade fortfarande med munnen halvöppen och syltgrukan kvar mellan tänderna.
Anders, res dig, sa jag lågt, men så bestämt att han inte ens försökte säga emot.
Varför då? undrade han, men såg på mitt ansikte och valde att lyda. Vad nu då? Ska vi dansa?
Nej, jag gick nära, kände hans lök- och spritandedräkt. Vi ska beundra örnen.
Jag tryckte spegeln tätt upp i ansiktet på honom, han ryggade förvånat undan.
Ta den här.
Han grep reflexmässigt om ramen, överrumplad av tyngden.
Vad får du nu för dig? nu blev rösten en smula skärrad.
Titta nu, befallde jag, med samma ton man hutar åt en busig katt. Noga!
Han stirrade förvirrat på sin egen avbild, lite darrig i händerna.
Ser ju mig bara. Vad är det med det?
Sänk blicken. Jag knackade på glaset, rakt över bröstkorgen i den svettiga skjortan. Ser du?
Vadå? försökte han försvara sig ännu.
Du har lös hud, ropade jag tydligt, med markerad betoning, härmades hans egen stämma från förut. Och alltså den ligger, Anders, den hänger inte ens.
Ingrid! försökte han lägga ner spegeln, nu blossande röd.
Håll i nu! jag tryckte till ramen, så han tvangs fortsätta betraktelsen. Detta ovanför bältet, vad är det? Förkrympta tvättbräda?
Bengt hostsnörvlade, försökte kväva ett skratt i sitt knytnävsgrepp.
Nej du, det där är badring så man flyter när man, herregud, drunknar i fett!
Anders var nu röd som en övermogen tomat, redo att spricka.
Och denna bit då? jag pekade på hans sidor som stack upp ur byxlinningen. Är det örnvingar? Eller fläsköron, sådana man knaprar på jul?
Nu får du faktiskt ge dig! väste han och försökte se ointresserad ut. Folk ser på, skäms, du gör bort mig!
Låt dem titta! Jag höjde rösten så besticken skallrade. Ville du inte höra sanningen? Du styr ju estetiken i huset!
Jag backade några steg och granskade honom från håll.
Kom igen nu, så tar vi din estetik. Ställ dig i profil mot fönstret.
Jag vägrar, försökte han, men nu var det ingen kraft kvar i orden.
Ställ dig! röt jag så glasen skramlade.
Han, som hypnotiserad, vände sig sakta på sned.
I spegeln såg vi hans siluett, lika långt från en grekisk gud som man kan komma.
Och nacken.
Snarare, bristen på någon nacke alls.
Ser du den där trippelvalken i bakhuvudet? Jag talade sakligt, som en distriktsläkare. Det där är inte örn, Anders. Det är en svensk mops, renrasig.
Kerstin hade nu begravt sig i servetten, hela axlarna skakade av tyst fniss.
Och här under hakan? jag var skoningslös. Det där är väl ändå ingen haka, det är ett förråd, gömmer du sill där till vintern?
Men jag är man! klämde Anders ur sig, pipigt och helt utan sting. Jag får se ut så här!
Jaså, det får du? Jag skrattade, kallt och kort. Så när jag efter två ungar och trettio år vid spisen får en rynka då är det skamligt, latmask och lös hud?
Jag gick tätt intill, såg honom i ögonen.
Men du, som inte lyft nåt tyngre än fjärrkontrollen på tio år, får skaka som en sås för du är “karlakarl”?
Jag slet loss spegeln från honom, såg hur han var trött i armarna.
Han stod mitt i sitt vardagsrum, skrynklig, svettig och den översta skjortknappen kapade äntligen, rullade in under soffan.
Hela “örnglorian” borta.
Där stod en rund, förvånad farbror kung utan kläder.
Och väldigt, väldigt välmående.
Sätt dig, sa jag lugnt, parkerade spegeln vid byrån. Och ät.
Han föll tungt ned på stolen, som knakade protesterande.
Och nu vill jag aldrig mer höra minsta kommentar om min kropp, jag rättade till håret inför spegeln utan att darra.
Jag böjde mig mot honom och sa lågt:
Annars hänger jag spegeln mitt emot din plats vid bordet. Så får du titta på din pelikan varje måltid.
Bengt gapskrattade, brydde sig inte längre om ömma känslor.
Anders lirkade upp en liten inlagd kantarell, tuggade tyst och stirrade djupt i tallriken.
Luften lättade, tung som den varit innan, men nu vägde den ingenting.
Som om någon vädrat ut ett instängt torparkök och blåst in frisk luft.
Jag satte mig på min plats som matmor.
Tog upp tårtspaden och skar av en oförskämt stor bit prinsesstårta.
Den hade jag bakat hela gårdagen, kavlat marsipan så fingertopparna värkte, och tänkte egentligen hålla mig “för att inte bli tjock”.
Grädden hängde lockande, bottnarna knastrade under gaffeln.
Ingrid, jag vill också ha en stor bit, bad Kerstin lågt, räckte fram tallriken. Till skogen med dieten. Vi lever ju bara en gång.
Mig med, log Bengt, skänkade sig ännu ett glas svartvinbärssaft. Har också fått vingar, måste fylla på näring.
Anders höjde ögonen en sekund.
Han såg på mig med en sorts ny, respektingivande försiktighet.
Sen såg han på tårtan, och sen sneglande på spegeln, som stod kvar vid väggen ett tyst vittne till hans nederlag.
Längst ner i spegeln såg man hans fötter under bordet i strumpor av två olika kulörer.
En svart. En mörkblå, nästan lila.
Örnen där hemma, minsann.
Förlåt, Ingrid, muttrade han, utan att se mig i ögonen. Det var dumt sagt.
Ät du, Anders, ät, jag tog en tugga prinsesstårta med extra grädde, lät smakerna sprida sig som frihet. Du behöver energi.
Han höjde på ögonbrynet.
Till hantlarna, förklarade jag och log. Du tränar ju, eller hur?
Kvällen gled vidare med samtal om räntor, sommarstuga och väder.
Men balansen runt bordet var för alltid förändrad.
Min självutnämnde hus-kritiker hade plötsligt krympt till vanlig människa.
Med fel, rädslor och ett gäng valkar.
Och vet ni vad?
Tårtan var makalös.
Den godaste jag ätit på tjugo år.
Spegeln står kvar i rummet än idag, jag har inte haft nån lust att hänga undan den.
Numera drar Anders automatiskt in magen och sträcker på sig när han passerar.
Och min “lösa hud” har han aldrig nämnt igen.
Han är förmodligen rädd för att väcka pelikanen.
