Valdis gick på väg till sitt arbete i Stockholm när hon plötsligt insåg att mobilen var kvar hemma. Regnet kändes smörigt mot kinden, hon vände om och tog hissen upp i sitt höghus på Gullmarsplan, men på åttonde våningen stannade hissen med ett mjukt dunk och världen blev underligt tyst, som inuti ett tangentbord där bara bokstaven V vill fungera.
I det tysta stålet hörde Valdis sorlet av röster i trapphuset, röster som svävar likt ekon med fel ton. Plötsligt hörde hon sin make Glenn prata med någon annan kvinna rösten var Lena, grannkvinnan från fyrtionde lägenheten, luktade alltid som pepparkaksdeg.
Älskade Lena, viskade Glenn drömskt. Hur jag har längtat och längtat tills vi ses igen!
Ikväll blir det, svarade Lena lent, som ett trevande regn. Jag väntar på dig efter tio.
Är din man på nattpass igen?
Hela veckan, mumlade Lena. Han går hemifrån halv tio, och kommer tillbaka i gryningen. Faktiskt snart, så vi får skynda oss.
Varför tar hissen så lång tid? fräste Glenn, hans ord studsade mot hissdörrarna som studsbollar.
De stod där i drömmen, samtalet virvlade som snäckskal runt Ventils öron, och snart kände hon att detta var hennes Glenn, att det verkligen handlade om henne och om Lena, hennes granne, nu elva våningar ner i verkligheten.
Valdis bet sig i läppen. Tankarna flöt i hennes huvud: Så det är dit du försvinner om kvällarna, Glenn, du och din påstådda promenad för att andas frisk luft. Ja, nu vet jag. Vänta bara, din kvällspromenad ska du minnas, resten av dina dagar
Snart öppnade en vaktmästare hissdörren. Valdis hade redan lagt upp sin plan i det där melankoliskt blågrå kvällsljuset som bara finns över Kungsholmen.
Strax före klockan tio under ett regn som doftade av våt asfalt och avlägsen saffran förklarade Glenn:
Valdis, jag går ut en sväng, tillbaka om en timme.
Men det ösregnar! Ta balkongen, där är det ju också luft.
Nej, du förstår, jag måste röra på mig. Det är bra för hjärtat.
Du kommer ändå bli blöt, Glenn!
Jag tar paraply. Det ordnar sig.
Valdis log med framtänderna, halvvägs:
Gör som du vill. Men jag känner att det inte är din dag idag, Glenn.
Bah! Jag tror inte på dina föraningar. Jag kommer snart.
Glenn kom tillbaka redan efter en halvtimme barfota och med byxorna ihopknölade som en trasig dröm i handen.
Några grabbar överföll mig, tog allt till och med skorna! Släpp in mig, det är kallt.
Ditt bagage finns vid sopsugen, slog Valdis fast och lät dörrkedjan rassla till. Hälsa Lena från åttonde våningen.
Sedan satte hon sig i soffan, slog på TV4 och tänkte: Tur att våra barn är vuxna och utflugna, de slapp se den här cirkusen.
Glenn hittade sin väska vid sopsugen, tog på sig sin kostym och gick ut för att ta en taxi mot Mariehamn, men utan mobil den hade han glömt i Lenas lägenhet. Han vände tillbaka för att be Valdis om hjälp, men fastnade igen i hissen, när huset blev strömlöst för att någon drömvaktmästare glömde slå på strömmen.
När elen kom tillbaka, hade Valdis redan gått till jobbet i Gamla stan. Nycklarna de hade hon, det var ju hennes lägenhet. Glenn promenerade ner för trappan, försiktigt, och mötte Lena, även hon med väska och skrynkliga drömmar.
Har du min mobil? viskade Glenn.
Ja… och även dina kläder, svarade Lena, rädd som en råtta i ett blåbärsland.
Tillsammans åkte de hiss, och när den stannade på bottenvåningen tog två olika taxibilar dem ut i Stockholmsnatten, åt varsitt håll regnet kokade utanför likt dilldoft på midsommarnatt.
